Jag är så arg, ledsen och besviken just nu! På sjukvården, försäkringskassan. På livet.

Just nu känner jag mig så jäkla sviken och övergiven av vården. Jag vet att vi har det bra här i Sverige, men ibland så avskyr jag hur svårt saker ska vara. Har jobbat 50% i två dagar nu, är helt slut, framför allt blir jag nedbruten psykiskt då jag kör på som vanligt, krigar och ignorerar smärtan allt vad jag kan under de timmar jag är på jobbet. Försäkringskassan tycker att jag ska jobba, att jobbet är det viktigaste som finns i livet, även om man har en funktionsnedsättning och kanske har det lite tuffare än andra. Min läkare vill inte försöka komplettera läkarintyget och prova att skicka in det igen, utan hon tycker också att jag ska försöka jobba, men prata med min chef.

Min läkare säger också att jag verkar få hjälp på annat håll. Men att jag måste få låta det ta tid. Att ha tålamod. Trots att jag sitter och gråter när jag försöker förklara hur jag mår. Men hur mycket tid och tålamod ska jag behöva ha? En ny benprotes tar tid att göra, att prova, att gå in. Att en remiss gått fram till en specialist som ska försöka kolla på min fot tar tid, står på väntelistan som alla andra och hon har väldigt mycket annat att göra, så vem vet när jag får komma dit. Att försöka börja om och kanske få hjälp på något annat sätt tar också tid. Har haft så här ont sedan augusti och det har inte blivit bättre, men fortfarande så säger de att jag måste få låta det ta tid. Varför fungerar det så här? Varför får jag ingen hjälp. När fan blir det akut? Tycker att jag har ringt alla möjliga människor och sagt att det är riktigt illa, men fortfarande så tar det en sådan himla tid. Det är inte om en månad eller tre som jag kanske har ont, det är nu. NU! i ÅTTA månader och inget har hänt! Just nu önskar jag nästan att de bara kunde söva mig eller lägga mig i koma ett bra tag tills jag väl fått alla tider hos läkare, ortopedtekniker and so on.

Jag har inte råd att vänta mer! Livet tickar på, jag måste försöka tänka ut både en plan A och B inför framtiden, men just nu är jag bara så trött! Så jäkla less på detta! Vet inte vem jag är, vad jag ska göra, hur mitt liv skulle kunna se ut när jag lever som jag gör nu. Är så jäkla less på att behöva bråka hela tiden! Hur ska jag kunna ta hand om mig själv när jag inte får någon hjälp?! Nu ikväll har jag sovit på soffan och vaknade för cirka en timme sen. Klockan 19:00 skulle jag ha suttit på första parkett på dramaten för att få se min musikhusgud på scenen, men istället så somnade jag och vaknade så jag inte hann dit. Allt på grund av att jag ständigt är så trött för att jag har ont, får bråka och är ledsen.

Hur länge ska jag behöva peppa mig själv genom att hela tiden tänka ?Lite till, sen får du vila?. Jag orkar inte peppa mig själv längre, allt är så klyschigt, jag tror knappt på det längre. Jag skiter i om det blir bättre i framtiden för det är fortfarande nu som det är jobbigt.

Förlåt hörni för ett sjukt bittert inlägg, men måste få psykbryta lite ibland ;). Har förflyttat mig till sängen, ska sätta på en podd och försöka sova lite till. Så hoppas vi att jag vaknar imorgon med lite mer hopp och bättre tankar än vad jag har just nu.

Kärlek till er och godnatt!