Jag har så himla mycket tankar i huvudet. Just nu skulle jag behöva en sån där minnesgrej som Dombledore i Harry Potter har ni vet?

Det känns som om hur jag än gör så råkar jag alltid ut för något som förstör eller gör saker värre. Har tänkt att jag borde öppna det där word-dokumentet som jag har på datorn när jag måste skriva av mig och skriva ner allt jag tänker, men jag vet lixom inte i vilken ände jag ska börja i och då låter jag det vara istället. Det är för jobbigt att skriva ner lixom...

Nä, jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen. Att tänka på det värsta beskedet men samtidigt tänka positivt går lixom inte ihop och det gör mig riktigt frustrerad. Om man tänker positivt och får ett dåligt besked så kommer man må så himla dålig men om man tänker på det värsta redan nu så kommer man lixom deppa ihop totalt, jag undrar om man någonsin lär sig att hitta balansen...?

Lyckopiller <3

Idag är det exakt 1 månad sedan som jag opererades och mycket har hänt under tiden.

Just nu har jag ett väldigt fint ärr på magen, det har läkt jättebra och har sluppit infektioner mm, det gör inte så ont i magen längre, stramar lite när jag sträcker på mig men that´s it. Har varit på återbesök och fått reda på att det är ok att bada (jippi!!), blivigt stucken 5 ggr och har fortfarande lågt blodvärde så nu äter jag järntabletter.

Under denna tid så har jag nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, det har inneburit mycket tårar och mycket tvivel, jag har nog aldrig haft så mycket att tänka på som nu. Det har och är fortfarande en extremt jobbig tid jag är inne i nu tyvärr och bara Gud vet hur länge det kommer att hålla på såhär.

Idag fick jag en kallelse till radiumhemmet, jag ska alltså behöva gå runt ovetandes i några veckor till. Jag ska behöva förbereda mig i några veckor till på att det mest jobbigaste beskedet kanske sägs, men ändå vara positiv som min läkare säger. Det är grymt svårt och jag kan tänka mig att sånna här saker kan göra att folk blir självmordsbenägna eller galna. Nej jag är varken eller, nu behöver inte oroa er! 

Jag börjar nästan kallsvättas och skaka när jag tänker på allt det här för jag vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå på. Ska man vara positiv och tänka att allt kommer att lösa sig, eller ska man förbereda sig på det värsta? Det där med att förbereda sig på det värsta men ändå tänka positivt är väldigt svårkombinerat! Har inte lärt mig hur man gör än, om ni vet så förklara gärna ;).

Lyckopiller <3

Imorgon är det dags för återbesök på ks. Har blandade känslor för det. Ska bli jättekul att träffa läkaren igen men jag är fruktansvärt rädd för vad hon kommer säga, ärligt talat så får jag lite ont i magen när jag tänker på det. Men jag försöker tänka positivt för annars kommer jag gå under!

För ett halvår sedan så trodde jag att allt skulle bli bra igen, men om jag visste att det skulle bli såhär så kanske jag hade gjort saker annorlunda

Jag saknar dig som in i helvete nu! Önskar att jag hade någon som dig att anförtro sig till igen det kändes mycket lättare då. 

Fan för det här! Fan fan fan!!

Lyckopiller <3

Hur ska jag någonsin få folk att förstå?

Jag är inte en sån person som tar ut saker i förskott men i detta fall så känns det meningslöst att ha modet uppe och tänka positivt. Det känns som om jag redan har...nej. Jag vill inte ens nämna det. Jag vill bara förtränga det, vill inte acceptera att det värsta kan vara på riktigt. Det kanske är ett tecken på att jag vägrar att ge upp innerst inne. Men jag kan inte tänka positivt hela vägen för om det värsta händer så måste jag vara lite förberedd. Men jag är för ung för detta, om man någonsin kan bli "för gammal" för att kunna hantera allt det här?

Lyckopiller <3

   Trodde det skulle hjälpa att skriva förra inlägget men inser att det är lika tungt fortfarande, kanske inte klarar detta helt själv. Ensam är inte stark, men man måste klara det ändå.

Lyckopiller <3

Tankarna är för många, händelsen är för stor. Ingen idé att förklara för ingen skulle förstå. Vet inte hur jag ska hantera detta.

Lyckopiller <3

Jag är en person som väldigt sällan tycker synd om mig själv, haha sure tänker ni, men det är faktiski sant. Jag kan vára ledsen, tycka att allt är skit men jag tänker ändå ett steg extra att det blir bättre, eller det finns folk som har det värre än mig. 

Men jag ju äldre jag blir desto mer förstår jag vad läkarna menade när jag föddes..."Elin är väldigt väldigt illa drabbad". Vara blind och döv på ena ögat och örat, ha ben och armprotes det är inte det värsta, jag tror ingen förutom min familj vet hur mycket mer än det det är. Det är både fysiskt och psykiskt jobbigt att leva med gz men på något sett så ska det gå! Jag har klarat mig i 20 år då kan jag klara mig i mer än 20 år till.

Men vissa dagar tvekar man mer än någonsin...

Lyckopiller <3

Saknar känslan...även fast stavningen är dålig.

Lyckopiller <3