Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla här omkring

Lyckopiller <3

Vilken dag det hr varit! Innan jobbet var jag på sjukhuset för återbesök efter operationen. Gick helt ok,aldrig kul på sjukhus lixom ;). Mamma skjutsade mig till jobbet sen, ko dit jättetidigt, men thats okey. Var en stökig dag på humlan idag. All personal var jättetrötta och det var väldigt skrikigt och galet. Slutade vid 16 och det gick ändå ganska fort så det var helt ok.

Nu ikväll har jag och mamma varit på Lännartnäs och tagit hand om heesten. Berättar mer om det senare när jag har fixat bilderna på datan. 

Asså helt sjukt, när jag duschade nyss så kollade jag p min vänsterfot och fan, den var typ dubbelt så stor!? Helt galet vad svullen den är, har sjukt ont när jag klämmer på den oxå, min vrist menar jag såklart, var lite otydlig. galet iallafall, tror att det är för att man har gått och stått mycket på jobbet och sen ridit nu på kvällen. Får helt enkelt vila och sova ked foten hägt inatt.

Sen en annan sak, helt sjukt är det! Innan jag berättar så vill jag bara säga att nu vill jag inte höra massa skärp-dig- du-är-jättesmal snack utan nu säger jag bara som det är och hur jag känner. Jo, det är nog första gången idag som jag verkligen har känt mig tjock. Asså inte typ 100 kg utan att min mage är rundare än vad den brukar, (fan vad larvigt detta låter egentligen) men det jag menar är att min mage är så himla uppsväld, jag ser seriöst gravid ut! Kan inte riktigt förklara hur jag menar, känner mig allmänt tjock och uppsväld, men det hänger väl ihop med min fina pms som jag har antar jag.

Det var allt för mig, återkommer alldeles strax om hur det gick med hästen.

Lyckopiller

Det finns inget jag inte skulle göra för att ha henne här. 

Lyckopiller <3

Asså, jag förstår mig inte på mig själv! Varför den här hemska känslan alltid kommer tillbaka när jag har varit på Didaktus och hälsat på. En känsla som gör ont i själen, som alltid får mig att gråta. Varför blir jag aldrig mogen? Varför känner jag fortfarande så här varje gång jag har kramat om I, T eller Å? Det har snart gått ett år sedan studenten och jag har fortfarande inte lagt gymnasiet bakom mig! Varför???

Jag vill att någon ska förstå utan att jag behöver förklara, jag vill bara ha den där kramen från någon och som säger att allt kommer bli bra, jag finns här när du behöver mig. Eller en lång, stor ooch mysig kram sedan en blick som säger att den bryr sig om mig.

Jag måste växa upp! Jag måste inse att jag är tillräckligt vuxen för att ta hand om mig själv och inse att folk bryr sig om mig även om dom inte säger det till mig hela tiden!

Jag är värdefull <3

Lyckopiller <3

Det värsta är över men det är ändå fruktansvärt jobbigt. Att se honom ha det så jobbigt som han har det gör så ont i mig. Att höra hur han suckar och helst inte vill prata om det när folk frågar hur det egentligen är och allt runt omkring är jobbigt att höra och se. Äveom om han mår dåligt och har all rätt till det, så sitter jag ändå och tycker synd om mig själv. Det är inte rätt! Men det tär på en mer än vad man tror, jag tänker inte på det varje dag, men innerst inne så tar det en enorm kraft så man har lust att bara lägga ner allt och inte göra någonting.

Men igår påväg hem så kom jag och tänka på en sak. Jag kan inte sluta leva mitt liv pgr av jobbiga saker händer runt omkring mig. Det tar på krafterna både fysiskt och psykiskt, men jag kan inte sluta leva för det! Jag måste fortsätta kämpa. Det är riktigt riktigt jobbigt och jag kan ju inte precis kräva att mina kompsiar ska stå vid min sida och stötta mig när jag inte ens har ork att berätta allt. Speciellt dom i stallet, det är en som vet (du vet vem du är L) och jag kan ju inte kräva att alla andra ska förstå varför jag gör som jag gör när dom inte vet allt. 

Jag är stark, jag ska minsann klara mig igenom det här oxå! Om det så är det sista jag gör! Nu förtiden uppskattar jag varje sekund med min familj som jag får <3

Lyckopiller <3

Drömde om en mardrömsdag i stallet inatt. Även om det bara var en dröm så glömmer jag aldrig blicken på ponnyn. En blick man helst vill glömma. Det var en dröm, men drömmar känns verkliga. Hoppas jag aldrig får se den är blicken i verkligheten, den krossar vilket hjärta som helst. Alla skulle bli berörda. 

<3

Lyckopiller <3

Trots att jag oxå är ledsen, arg, gråter, hyperventilerar så orkar jag. Jag orkar vara positiv. Jag orkar peppa andra att kämpa och försöka få dom att inse att deras liv är värt att leva. Jag har en känsla som är så stark i kroppen så hur mycket jag än vill gråta ur allt som jag gjorde förr så kan jag inte det längre. Jag hittar så mycket positivt i mitt liv ändå och finner iblend ingen mening med att ligga och gråta varje kväll.

Även om jag är stark, så är nätterna värst. Eller dom där minutrarna så man bara försöker somna och då kommer bakslagen! Pang! Alla känslor på en gång, vet inte om jag ska gråta eller skratta. Pulsen slår fortare och helt plötsligt är jag helt svettig! Jag har för mycket tankar i huvudet och jag har ingen aning om hur jag ska bli av med dom. 

Jag tackar Gud för att han äntligen har fått mig att förstå. Han ger mig styrka för varje dag!



Det finns ögonblick då man inte längre väntar på någon ljusning. Mörkret är så mörkt att man börjar acceptera det. Gråten och klagan är slut, kvarfinns bara tomheten. 
Så plötsligt
I den tomheten
Finns du
Min Herre och min Gud.

Lyckopiller <3

Imorgon är det dags.....dagen jag fruktar för, förhoppningsvis så sover jag då så jag slipper gå runt i huset i panik, rädsla och ovisshet. Jag har drömt mardrömmar om vad som kan hända, att jag vaknar av att jag får ett sms där det står den värsta nyheten man kan tänka sig! Jag ber till Gud nästan varje dag och jag försöker ha modet uppe att vara positiv. Men det är inte alltid så lätt alla gånger. Det kommer vara en tung dag imorgon....vet inte om jag kommer kunna koncentrera mig på ridningen, men jag måste göra något för att skingra tankarna. 

Jag har alltid trott att jag förstår hur folk känner när dom får reda på en sån här nyhet, men jag vet nu att man kan aldrig veta hur någon mår förs man själv har fått uppleva allt. Jag hoppas och tror att efter 2-3 veckor så är allt som vanligt igen, han har oddsen med sig iallafall.

Men jag är ändå fruktansvärt rädd, kommer aldrig kunna sova inatt. Jag älskar honom för mycket för att förlora honom om det händer något. Jag vågar inte ens tänka tanken. Men den kommer ändå.

Var stark, Gud är vid din sida, jag älskar dig <3

Lyckopiller <3