Det är otroligt svårt och jobbigt!

Tur att jag har världens bästa och sötaste Jissa som jag kan gråta hos ibland <3

   Tack hjärtat för att du stöttar mig <3

Lyckopiller <3

Finns väl inget att säga om dagen, har integjort så mycket...skippade jobbet idag för att kurera mig inför morgondagen....jag tror att det är därför jag har varit lite deppig idag.

Vissa dagar kommer det som en våg mot mig och jag känner den hemska känslan av att jag står ensam kvar på jorden, att jag inte har några kompisar eller att jag inte har något i livet att leva för, att allt som fick mig lycklig och att må bra är ute ur mitt liv...jag hatar den känslan. 

Lyckopiller <3

Känner mig ensam. Saknar stunderna med dig <3

Lyckopiller <3

Jag är grymt rädd. Rädd för vad som kommer att hända. Rädd för att vara svag. Rädd för ovissheten. Det är den som är värst. När hon börjar tänka i dom banorna oxå så blir jag vettskrämd, händer det här på riktigt? Händer verkligen detta mig?

Jag har aldrig i hela mitt liv...inte ens under åren på Didaktus varit i ett sånt behov av tröst som nu....och om det blir värre....ja det vågar jag inte ens tänka på nu, det här är bara början. Men den är jobbig nog. Det är inte förs nu jag verkligen saknar stödet, saknar kramarna och samtalen. Men jag är ändå glad att jag inte går i skolan, då hade jag inte kunnat göra bra ifrån mig.

Du får inte lämna mig! Det får du bara inte! <3

Lyckopiller <3

Jag önskar att det var som förr. Jag har ingen större lust att kämpa längre, jag har lust att bara skita i allt. Idag när jag stod och gosade med Jissa så kände jag hur gråten närmade sig men jag höll tillbaka alla tårar. Jag tror inte att det är bra för mig i det här sammanhanget. Egentligen så borde jag gråta så mycket så det knappt finns tårar kvar, jag borde inte ljuga varje dag och säga att allt är bra, jag borde släppa ut alla känslor jag har och berätta vad som har hänt. Men jag orkar inte ta konsekvenserna, jag måste vara stark. Jag måste inse fakta. Jag borde reagare starkare.

Jag önskar att jag hade dom brevid mig nu, men det har jag inte, jag får klara detta själv. Utan vuxna, utan stöd. Själv, helt själv. Jag är faktiskt stor nu. Ensam är stark....men jag är rädd.

Lyckopiller <3

VARNING FÖR ETT BITTERT INLÄGG!

Den som inte vill läsa läser inte.

Det där med att förvandla denna blogg till en positiv blogg höll ju inte i sig länge, men jag försöker så gott jag kan och ibland kommer det nog poppa upp sånna här inlägg.

Livet kan vända helt när man minst anar det. Tro mig, det hände mig igår och jag trodde aldrig att jag skulle vara en av dom som fick uppleva det här. Den hemska känslan när man inte vet vad som kommer att hända, när man känner sig så hjälplös, när man tror att livet inte är värt att leva...på riktigt.Jag försöker att se på allt på ett positivt sett men det är svårt. Jag tänker på det hela tiden och varje gång jag bli påmind så blir jag ledsen och orolig. 

Jag gråter när jag läser alla fina kommentarer och sms som jag får av några kompisar....mina fina kompisar, som säger att dom finns om jag behöver dom även om dom inte vet vad som har hänt. Det är som om dom litar på mig, att jag berättar när jag känner mig redo. Jag kommer behölva dom mer än någonsin nu och jag hoppas att dom fortsätter att stå brevid mig då. Jag har en sån tur att ha så fina kompisar ni betyder så grymt mycket för mig, jag älskar er! <3

Trots alla samtal vi har haft så har jag aldrig känt en sån stor längtan efter att få höra hennes röst och få en stor kram av henne som nu. Jag önskar att jag fortfarande hade dom i mitt liv. Men nu är det inte så, jag får försöka klara mig utan ett par smarta vuxna som kan stötta.

Lyckopiller <3

Ska möta F vid coop klockan 10 så därför är jag uppe tidigt(det är tidigt för mig hehe). Vi ska köpa pannkakor mm för att sedan ha pannkakslunch i stallet, det kommer många barn har jag sett på lappen så det ska bli kul :). Tänkte vara där hela dagen faktiskt eftersom jag har lovat några det.

Egentligen skulle jag vilja ligga hemma och gråta men det är bara bra att jag har saker att göra för då glömmer jag det och det kanske inte är så farligt som han sa, vi ska inte ta ut något i förskott.

nä, äta frukost kanske ;). Vi hörs ikväll.

Lyckopiller <3

Lyckan höll inte i sig länge

Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig och nu sitter jag här och kan inte tro att det är sant. Jag är rädd. Jag vet inte hur jag ska klara av det här. Jag vill inte gråta, men det kommer komma när jag ska sova och då kommer jag inte kunna sluta, det är jag säker på.

Jag vill helst försöka glömma det här men jag måste skriva av mig och jag var redan inloggad här så det var närmast. Vill inte ha massa frågor om vad som har hänt för det gör saken bara ännu värre.

Nu är jag inget lyckopiller längre men det ser så fult ut när jag skiter i den signaturen så ni får den ändå.

Lyckopiller <3