Det är tre saker varje år som jag måste uppleva för att känna den här äkte julkänslan. 

Den första är Stockholm international horse show. Att gå på finalshowen varje år har blivigt tradition och när man sitter där och får se hästar som rubolf och barnen stå och vinka som tomtenissar mm så känner man verkligen att julen är påväg.

Den andra är julpynt i stallet. Oavsett om man pyntar själv eller andra pyntar så är det så himla mysigt att kliva in i stallet och mötas av hästlukten samtidigt som man ser allas julpynt till hästarna.

Den tredje och sista är att gå på Carolas julkonsert. Ingen jul utan Carola brukar jag säga och varje år har jag längtat till konserten mer än till själva julafton. Att få höra gospel, julmusik och julprat av en artist som verkligen älskar julen och är så sann och ärlig måste vara det bästa som finns! När jag tar första klivet utomhus efter konserten så känner jag verkligen att nu är det jul, då är det på riktigt!

Det jag vill komma till är att Carola inte har någon julkonsert i år. Hon har valt att hänga med på turnén Stjärnklart istället. Jag skrev ett inlägg om det innan sommaren typ då jag var så upprörd över hela deras koncept, men jag ska ärligt talat ta tillbaka lite för jag visste nog inte riktigt vad jag snackade om. Jag tycker att det är jättekul för Carola att hon får uppleva denna cirkus, tyvärr så är konserterna bara för företag så jag kan inte kolla!

Jag är ärligt talat otroligt ledsen över att Carola inte har någon konsert i år. Det har lixom blivigt som en tradition för mig att inviga julen på det sättet och jag tror att jag hade behövt hennes julkonsert mer än någonsin detta år. Jag kommer verkligen sakna denna julefrid som jag brukar få efter hennes konsert och jag inser mer och mer nu när jag lyssnar på hennes julskivor att jag verkligen vill se henne live på scenen och sjunga dessa låtar. Fy fan vad jag önskar att hon hade konserter iår. Men jag är ändå otroligt glad för hennes skull att hon är med i Stjärnklart.

Som tur är så har Sarah Dawn Finer julkonsert den 18 December som jag och Mamma ska gå på, så jag hoppas att jag får lite julkänsla efter den! Längtar som bara den!

Jag hade ett långt telefonsamtal igår med min läkare som opererade mig i somras.

Jag blev ju slussad till radiumhemmet vid juli någon gång och sedan dess haft en ganska dålig läkare där. Varje gång man klev ut från hennes rum så såg man ut som ett ännu större frågetecken än vad man gjorde innan. Varken jag eller min mamma visste inte riktigt om man skulle vara orolig eller inte och man fick knappt några svar på frågorna man ställde, det man helst vill slippa är att gå runt och oroa sig i onödan. När man slussas till radiumhemmet så har ju ordet cancer tagits upp. Oavsett ålder, kön, situation så är det ordet ett skrämmande ord och då är det så himla viktigt att allt sker på rätt sätt och att man som patient för klart för sig vad som pågår. 

Jag och mamma tog därför beslutet att mejla min gamla läkare eftersom det hon är den jag verkligen litar på. Har skrivit om henne i ett annat inlägg som ni kan läsa här.

Men i alla fall. Denna underbara läkare är bland dom bästa jag har haft! Hon sa till mig flera gånger att jag inte behöver vara orolig, att oavsett vad röntgen visar så finns det behandling att få. Hon verkar förstå att det är psykiskt påfrestande att gå runt och vara orolig. Hon sa i princip allt som min andra läkare hade sagt men på ett bättre sätt, hon förklarade från början till slut vad jag hade gjort för några undersökningar och varför, hon nämnde dom negativa sakerna men var så himla tydlig med att nämna dom positiva sakerna och sa flera gånger att jag inte behöver oroa mig, men att hon ändå förstår varför jag gör det. Hon förklarade också att det inte är någon brådska med behandlingen oavsett vad det blir för någon, för cystan jag har på vänster äggstock är minimal och den växer inte så fort, så då gör dom alltså flera olika undersökningar för att sedan kunna ge mig den bästa behandlingen.

Det kändes som om jag gick i trans efteråt. Jag var så himla lugn. Hur mycket jag än kände efter så kände jag inte samma frustration längre, jag kunde inte vara ledsen hur mycket jag än försökte. Jag tror att det finns få läkare som  är så otroligt skickliga på att ta sig an både patienten och det medicinska och jag är otroligt tacksam över att just jag har fått denna fantastiska läkare, hon gör så jag mår bra både fysiskt och psykiskt och det är jag evigt tacksam för.

Det här med att rida som handikappad (eller funktionsnedsatt som det så fint heter nu) är inte det lättaste, det kanske ni redan har förstått. Men det är så himla mycket mer runt omkring som tär så fruktasvärt på självförstrendet.

Jag försöker att smälta in som alla andra, men jag förstår ju att det inte går. När det är tävlingar så får jag för det mesta be om dispens antingen gummisnodd, spö, rida lätt, aa ni fattar. Jag är rädd att det kommer sluta med att folk tror att jag utnyttjar mitt handikapp för att det ska gå bättre och bli lättare för mig. Nu vet jag att dom flesta i stallet vet hur jag rider och att jag ibland kan behöva fråga om sånt....men innerst inne så grämer det mig att någon dag så ledsnar även dom och tycker att jag kör ett fulspel. 

En annan sak är även det här med att jag behöver hjälpmedel. Det är jätteskönt att det finns saker som gör att det blir lättare för mig att rida, att jag får låna av ridskolan och så men på något sätt så känns det inte helt okej. Eftersom jag inte rider som "alla andra" så blir det svårare för mig att göra vissa övningar, det blir svårare för ridlärare att förklara hur jag ska göra mm.

Men det jobbigaste är nog det här om att be om hjälp. Det hugger till i hjärtat varje gång jag får fråga någon om hjälp. När jag jobbade som stallvärd så kunde jag inte spänna sadelgjorden på vissa hästar och då fick barnens föräldrar fråga om jag behövde hjälp efter ett tag. Jag skämdes när jag gick därifrån sen. När alla i min grupp kan hoppa upp på sina hästar själva och det bara är jag kvar på marken som knappt har börjat förbereda uppsittning för jag inte kan. Jag har blivigt uppfostrad som alla andra, det är därför jag klarar av så mycket själv. Men när det kommer till hästar så är jag inte så självständig som jag tror. Jag kan varken sadla eller tränsa Jissa, jag kan inte få på mitt spö själv utan någon annan får knyta fast det runt handleden, kan inte spänna sadelgjorden mm. Det är så otroligt jobbigt och det är då jag tvekar på mig själv om jag verkligen ska fortsätta rida när jag ändå aldrig kan bli helt självständig.

Den som får mig att kämpa vidare är Åsa. På något konstigt sätt så är det inte lika jobbigt att fråga henne om hjälp. Hon har någon speciell aura runt om sig som gör att jag blir glad när hon skojar om mitt handikapp. Jag har inte lika svårt att fråga henne om hjälp som andra och ibland behövs det inte ens då hon hjälper mig självmant. Hon kommer gärna med nya idéer som gör så det blir lättare för mig att utveckas och det betyder så otroligt mycket för mig att hon tar sig tid till det. Jag tror oftast på det Åsa sägr och suger i mig allt hon säger till mig, vissa dagar går det jättebra, vissa dagar går det jättedåligt och ibland så tvekar jag på om hon verkligen menar det hon säger men innerst inne så tar jag till mig allt ändå. Åsa är min trygghet i stallet. Hon känner mig så hon vet vad jag går för, hon vet att jag (för det mesta) inte tar illa upp när hon skojar med mig och jag tror faktiskt att hon ser lite på mig om jag gör det. Om hon bara visste hur jäävla bra hon är! Hur mycket jag uppskattar allt hon gör för mig! Hon är bara bäst! <3

Oj, cred till alla som orkade läsa allt detta haha. Men jag var tvungen att skriva av mig lite :P. Det är inte så lätt att vara "annorlunda" ska ni veta.

Lyckopiller <3

Under två månader (eller kanske 3 år) så har jag tvekat i min tro. Jag började tvivla på om Gud verkligen ville mig väl, om han tyckte om mig. Vad allt som har fått mig att må som sämst var bra för. Är jag tillräcklgit stark för att klara detta? Hur kan han veta det? Varför skulle allt detta hända mig? Alla tankar som har malt runt runt och runt i mitt huvud.

Nu vet jag. För första gången på evigheter så känner jag att jag har fått ett riktigt bra svar från Gud. Jag har lärt mig efter igår att i varje motgång finns en medgång. När man känner att allt håller på att rasa samman så finner man alltid ljuset någonstans hur svagt eller litet det än är så om man kisar eller känner efter så finner man ljuset någonstans...tro mig! Igår kände jag verkligen det! Från att ha fått det chockande beskedet under förmiddagen så jämnade det ut sig när jag fick träffa Carola. Jag gråter inte längre bara över orohet,sorg,mig själv utan av lycka och tacksamhet oxå. 

Jag tror att Gud skapade mitt handikapp för att han vet att jag är stark. Att jag klarar av ett liv med Goltz syndrom. Att jag ska använda mitt handikapp på något sätt. Se det som en fördel på något vis. Komma frammåt i min ridning kanske? Eller jobba med barn för att visa dom att alla människor är olika? Jaa ni fattar vad jag menar :) jag lär nog få svar på vad jag ska göra med mitt liv. Det kommer, det gäller bara att lyssna och känna så vet man svaret tillslut.

Tack Gud för att du finns i mitt liv <3

Lyckopiller <3

Hörni!

Jag har tänkt på en sak....kolla resultatet på min omröstning så ser ni att dom flesta vill att jag ska skriva mer om mitt handikapp. Frågan är vad ni vill veta? Jag har ju skrivit ett inlägg för ett tag sedan om vad Goltz är och det kan ni läsa här. Men är det något annat ni undrar? Hur det är att leva med gs, om proteser, om hur jag rider...äum....eller något annat som ni kommer på. Feel free, vad vill ni veta? det är ju ni som trots allt har röstat (antar jag :P).

Lyckopiller <3

Okej, känner att jag behöver berätta en sak. Vad som pågår i mitt huvud. Varför jag somnade klockan 4 inatt.

Nu när jag har fått bekräftat att jag kan få mina ridstövlar fixade så jag kan få på mig dom så börjar tankarna snurra igen. Vet inte om jag ska kalla det tvivel, oro eller bara att jag är förväntansfull. Jag har ju precis hittat ett par ridbyxor som jag kan ha (typ sånna som man har när man rider islandshäst-vida vid fötterna) och det är jag jätteglad över! Men problemet är att dom sitter ändå rätt tajt kring vaderna så att kunna dra ner byxorna över stövlarna är inte att tänka på och jag tror att dom är för vida för att kunna få ner dom i stövlarna. Då är då frågan om jag ska behöva prova och köpa ett par "vanliga" ridbyxor och inte dra ner dom hela vägen ner till fötterna. För då kanske det går att ha stövlarna över.

Förstår ni hur jag tänker? Jag vet inte om det är så att jag bara är orolig över att det inte kommer att fungera att ha stövlar, att göra om dom och allt sånt. För jag vill ju så gärna men jag vill inte förlora självkänslan om det inte fungerar. Det snurrar bara en massa frågor runt runt i huvudet så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kanske bara ska styka ett sträck over alla dessa tankar och se vad som händer? Men jag vet inte om jag klarar av det.

Lyckopiller <3

Asså. Jag har tänkt på en sak en stund nu när jag sitter i soffan och jag har tagit av mig min benprotes för jag har så ont i foten.

Det första jag tänkte på var att jag aldrig mera ska vara i stallet flera dagar i rad för jag får så grymt ont i högerfoten, har även börjat få ondare och en svullen vänsterfot oxå efter mina stukningar under sommaren. Jag kan knappt gå nu och imorgon på morgonen kan jag knappt få på mig protesen för jag har så ont.

Det slog mig att jag aldrig kommer kunna ha egen häst....jag kommer aldrig klara av att vara i stallet 7 dagar i veckan...

Fast å andra sidan så vem säger att man måste vara i stallet 5 timmar om dagen om man har egen häst? Då får man ju känna efter hur det känns den dagen och planera utifrån det....

Varför göra jag små saker så stora för!?

Lyckopiller <3

När jag försökte somna igår/natt så kom jag på det! Jag har funderat så länge nu och äntligen så kom jag på det! MEN jag har ett stort jävla problem och om det är några hästkunniga som läser min blogg så hjälp mig gärna nu :).

När jag rider Jissa så har jag märkt att det är mycket lättare att driva och hålla igång galoppen i höger än i vänster och jag har inte riktigt förstått varför eftersom det alltid har varit lättare i vänster, men jag tror jag vet varför nu...ni som känner mig vet ju att jag har benprotes på höger, om man tänker efter lite så blir ju protesen som en ridstövel, dvs att det blir automatiskt lättare att komma åt och använda den skänkeln...hänger ni med? jag kommer lägga ut bilder på min protes så kanske ni fattar ännu bättre ;). Eftersom jag rider med låga ridskor så får jag ju inte samma känsla och stöd som i höger. Så egentligen så behöver jag alltså rida med stövlar....men det kommer ju se hur jävla miffat ut som helst om jag har bara EN ridstövel right!? Så till frågan....jag vet att man kan specialbeställa stövlar men går det verkligen att specialbeställa SÅ mycket som jag behöver? Jag är tveksam men om ni vet något så säg gärna till för jag vill verkligen att detta ska fungera :).

Förstår ni nu? :) Tror ni att det går att specialbeställa stövlar när jag har såhär?   

Lyckopiller <3