Tankarna är för många, händelsen är för stor. Ingen idé att förklara för ingen skulle förstå. Vet inte hur jag ska hantera detta.

Lyckopiller <3

Varning för lååååångt inlägg!

Nu ska jag försöka skriva om hur veckan har varit så ni förstår varför ajg inte har svarat på mess, eller när ajg väl gjort det verkat arg eller nått.

För er som inte vet så har jag alltså genomgått en bukoperation för 3dje gången. Denna gång var det en cysta som växte på min högra äggstock som jag skulle ta bort. 

Tisdagen den 14 juni

Operationsdagen alltså. Åkte in till KS med mamma så vi var där vid 7 på morgonen redan. Fick säng, bytte kläder och sedan körde dom ner mig till operation, mamma följde med. Väl nere så väntade vi ett tag sedan pratade vi med kirurgen om ingreppet och efter det åkte jag in för operation, satte nål i mig, epiduralbedövning i ryggen sedan somnade jag.

Minns uppvaken sen, att det första jag sa var att jag måste spy, sköterskorna baddade pannan på mig och såg till att jag hade det så bra jag kunde, minns att kirurgen kom för att berätta att operationen gick bra och att hon hade tagit bort höger äggstock. Efter några timmar på uppvaket (som kändes som en timme för mig eftersom jag var så groggy) så åkte jag upp till avdelningen igen. Minns inte så mycket mer av den dagen mer än att jag mådde fruktansvärt dåligt.

Onsdagen den 15 juni

Minns inte så mycket av denna dag heller, mådde fortfarande illa, spydde under natten och under hela onsdagen. Morfinet som jag var överkänslig mot kopplades bort och jag hade bara lokalbedövningen i ryggen, men spydde gjorde jag ändå. Mamma kom och hälsade på vid 6 och det blev en hel del tårar för mig eftersom jag mådde så dåligt och allt kändes bara så jobbigt. Spydde inte undertiden mamma var på besök men strax innan hon gick så kom det upp igen och det fortsatte även under nästa natt.

Torsdagen den 16 juni

Spydde som sagt under natten och även under denna dag med. Frammåt lunch började det vända och jag fick hjälp att sätta mig upp på sängkanten och tillochmed stod jag upp en stund oxå. Blev väldigt trött och mådde fortfarande liite illa efter det. Vid 3 kom mamma och vid 4 typ så kom kirurgen för att berätta mer om operationen, vad hon hade sett mm. Fick svar på myckt frågor kring min kropp och annat (både positiva och negativa saker). Mamma stannade till 7,sedan åkte hon hem. Spydde igen hela natten till fredag.

Fredagen den 17 juni

jaaa, spydde som sagt under natten men det var värre denna natt, sov bara i några timmar och illamåendet höll ständigt i sig. Eftersom jag hade opererat magen så var det inte så bra att jag spydde för då kunde såret gå upp och jag har så tunn hy. På morgonen så kände jag för att ge upp, jag trodde att alla narkosläkare som hade varit in hos mig och kollat vad som var fel hade gett upp att hitta förklaringen för inget fungerade verkligen. Jag troode helt ärligt att jag skulle bli lämnad ensam och typ få dö på sjukhuset för alla hade gett upp hoppet om mig. Jag låg och hulkade men inget kom, jag grät, kallsvettades och ville bara dö. Jag tror att mina tårar och att den lilla positiva lågan som var borta då gjorde att alla sköterskor, narkosläkare, min kirurg verkligen la manken till och försöka komma på vad felet var.

Det vart en väldigt intensiv och en helt förjävlig dag. På morgonen så kom kirurgen upp i expressfart när hon hörde hur dålig jag var, hon ville kolla såret och att bukhinnan inte hade pruckigt eftersom jag spytt så mycket, jag mådde illa, spydde, grät i floder och alla var så underbara mot mig. Speciellt kirurgen, hon som inte ens ska vara uppe på avdelningen baddade min panna, tröstade mig när jag grät och förklarade för mig att jag inte behövde vara orolig.

Det bestämdes att jag skulle få en sond från näsan ner till magsäcken så jag skulle slippa hulka när jag spydde eftersom det inte var så bra med tanke på magen. Sen någon gång under dagen så skulle ajg åka ner till kontraströntgen för att kolla så tarmar och allt såg bra ut. Fick byta säng till en ren säng, fick byta rum så jag fick vara själv och få lugn och ro och ha besök när jag ville. Pappa kom vid 11 och då hade ajg fått slangen i magsäcken och fick alla möjliga medeciner. Vid lunch åkte jag ner till röntgen. När jag kom tillbaka till rummet så mådde jag liite bättre, men slangen i halsen ner till magsäcken fungerade inte, jag spydde ändå. Det beslutades att jag bara skulle få lite movicol (som gölr att tarmarna börjar arbeta) via sonden men jag mådde mer illa efter det och efter några minuter så kom det upp det oxå så det var ingen idé att försöka sig på något nytt, slangen togs bort. Kirurgen kom igen vid 2 och berättade att alt såg bra ut på röntgen så fel på tarmar och sånt kunde vi utesluta, det var alltså någon medicin jag fick som jag inte tålde. Hon klappade mig på pannan och tog min hand och sa att det skulle gå bra, det märktes att hon ville göra mer men inte kunde. Mamma kom vid 3 och pappa åkte då hem.

På kvällen så började det vända igen, jag åt till och med lite, drack och mådde inte alls lika illa. Sov som en stock den natten berättade mamma (hon sov kvar för jag ville inte sova själv då).

Lördagen den 18 juni

Vakande av att ajg för en gång skull INTE mådde illa! Hallelulja, det hade vänt!! Åt lite åt gången men många gånger under dagen och jag var till och med uppe och gick lite, fick hjälp med att duscha av sköterskorna, fick nya lakan och jag började känna mig bättre och starkare. Epiduralen stängdes av på eftermiddagen för att se om det hjälpte mot illamåendet iallafall, det var bara att sätta på den igen om jag fick för ont så det var ingen fara. Mamma var hos mig hela dagen och höll mig sällskap <3. 

Söndagen den 19 juni

Vaknade av att jag mådde illa. Blev livrädd! När ajg hade klarat att äta utan att må illa och spy i ett dygn så kunde det väl inte börja om igen. Trodde att ajg skulle behöva börja om från ruta ett igen men jag trodde fel. Ringde mamma och var förtvivlad men efter lite sömn så mådde ajg bättre och fick i mig all mat och vätska jag behövde under dagen. Mådde bra hela dagen sen, var uppe några gånger och jag fick bli av med alla slangar + urinkatetern, vilken befrielse! Kunde duscha på egen hand i stort sett och var hur pigg som helst på kvällen. Mormor och morfar kom en snabbis och hälsade på oxå nu när jag mådde bättre.

Måndagen den 20 juni

Mådde jättebra under natten, sov bra, kissade som jag skulle, kunde klara mig själv helt enkelt. Mamma kom vid 11 för jag hade en läkaritd på öron, näsa, hals avdelningen. Tog rullstolen och åkte dit, sedan tilbaka till avdelningen. Jag ver redo för att åka hem, men jag var tvungen att vänta ett antal timmar för att läkarna skulle gå ronden, tillslut så sa dom att jag fick åka hem! Skulle bara ta bort cvk:n (en slags nål) i halsen och var tvungen att stanna i två timmar efter det pgr av att man inte skulle börja blöda för mycket eftersom den satt i ett sånt stort blodkärl. Vid halv 6 åkte mamma och jag hem. Behöver jag säga att jag var otroligt glad? ;).

Jsg hade tänkt skriva om mina tankar och så nu efter operationen men detta inlägg blev så långt så jag sparar nog mina tanker tills senare ;) Cred till er som orkade läsa!

Sist så måste jag säga att bara för att jag är hemma nu så betyder det inte att jag är som vanligt och kan göra det jag brukar. Är trött i både kropp och knopp, denna sommar kommer jag inte göra mycket alls utan låta kroppen läka av sig själv!

Lyckopiller <3