Hej på er fina fina ni. Efter en veckas paus med allt som har med sociala medier att göra så känner jag mig nu lite mer stark för att kicka igång detta igen. Är inne i en period som fortfarande känns jobbig, men inte alls lika jobbig som den har gjort den senaste veckan. Det går sakta men säkert framåt om man säger så :). Jag hoppas att ni har haft bättre saker för er än vad jag har haft. Under veckan som sjukling så har jag i princip bott i min säng eller i soffan och tittat på Grey´s Anatomy, ätit ben and jerry och gråtit en hel del. Har inte haft min bästa vecka varken psykiskt eller fysiskt om man säger så. I fredags så hade jag iallafall min första hela dag utomhus efter allt snörvel. Fikade med Erika vid lunch, åkte till Skansen efter det för att köpa årskort och på kvällen var jag och mamma och pappa hos barndomsvännerna för att fira en födelsedag.

Helgen har jag spenderat hos världens bästa extrafamilj. Inte bara världens bästa extrafamilj, utan världens finaste människor också. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket de betyder för mig och jag förstår inte varför de är så fantastiska mot mig hela tiden utan någon egentlig orsak. Jag menar inte bara just nu, utan i alla år som vi känt varandra så har jag alltid känt mig så välkommen när jag kommer och hälsar på. Är så otroligt otroligt tacksam över att jag har dem i mitt liv och att de på något konstigt vänster ändå står kvar vid min sida trots att jag har varit sjukt jobbig de senaste gångerna vi har umgåtts. Så fruktansvärt tacksam. Fortfarande så har jag många tankar som snurrar och mycket känslor som spökar, men efter två dagar med denna fantastiska familj med skratt, tårar och mat (hehe) så känner jag att jag har lite lättare att andas. Är det några jag ständigt kommer stå i skuld till så är det dem, alla tre på olika sätt. Världens världens bästa familjen knas <3.

För att lämna min sjukdomsvecka som har varit och denna kärleksförklaring här ovan till familjen knas (även om de är mycket väl värda den) så kan jag nu avsluta detta inlägg med att säga att jag måste logga ut härifrån, för jag ska strax bege mig ned till Spånga station för en fika med Rebecka. Men vet ni? Jag återkommer senare, kram på er!

Det är väl ingen nyhet vilken musikal jag tycker är bäst? Självklart blir det livet är en schlager! Helen spelade en roll som inte alls egentligen är förknippad med de hon tidigare har spelat, men denna roll som Mona i Livet är en schlager gjorde hon helt fantastiskt bra! En roll där hon kunde visa sin knasiga sida, sin musikaliska sida med låtar med helt annat sound än vad man är van att höra henne i och sedan hennes skådespelartalang. Sjukt bra var hon!

Helen betyder otroligt mycket mer för mig än vad jag först trodde.

Helen var den som fick mig att fortsätta sjunga i kör och sedan ta sånglektioner för många år sedan, hon fick mig att vilja utvecklas. Hon har många gånger gett mig känslan av att släppa allt annat jag har i livet och bara fokusera på musiken. Jag ville bli som henne. Carola och Sarah är mina idoler och förebilder, men jag har aldrig haft en tanke på att jag skulle vilja bli som dem på det sättet. Däremot så har Helen alltid gett mig kärleken till musiken och känslan av att jag också ville sjunga proffisionellt som hon. Nu när jag har fått träffa henne och fått se vilken fin person hon är privat så ska jag vara ärlig och säga att hon har blivit ännu större och viktigare för mig. Inte bara som en förebild inom musiken, utan som människa också. Vissa ord hon sa till mig när vi sågs i janauari lever jag fortfarande för, de blickar hon har gett mig när hon stått på scenen på Cirkus under våren när jag suttit och gråtit har varit så betydelsefulla. Helen ger mig så mycket inspiration, så mycket glädje till musiken, så mycket liv. Hon är min musikgud och hennes röst och personlighet har läkt mig så många gånger. Helen är och kommer förbli en stor och viktig del i mitt liv!

Bild från skansen förra året

Haha, asså jag inser ju att det blir lite tjatit om jag ska visa bilden på oss två hela tiden. Egentligen så är det ju en bild som jag verkligen är besatt av, men jag väljer en annan som jag har kollat på många gånger den senaste tiden. Denna bild väcker så otroligt mycket minnen, både glada och ledsna :).

Idag säger jag ett stort grattis till en av mina stora förebilder. En kvinna med världens vackraste röst. En kvinna som enligt henne bara gör det hon älskar men som tackvare det ger mig så otroligt mycket. Idag säger jag ett stort grattis på födelsedagen till världens bästa Helen Sjöholm <3.

Varför blev jag just ett Helen Sjöholm-fan? Klurig fråga då jag tycker att det alltid blir samma sak oavsett vem det än gäller. Självklart är det på grund av hennes röst och hennes musikalitet. När jag var yngre så studerade jag i detalj hur hon andades när hon sjöng, hur hon arikulerade och hur hon fraserade vissa ord så hela låten blev en saga istället för "bara" en låt. Så jag antar att jag fastnade för henne på grund av hennes änglaröst.

Trots att detta foto är över 10 år gammalt så väljer jag det dels för att det innehåller två av Sveriges bästa röster och dels för att den kommer från när dessa två spelade Chess ihop på Cirkus. Jag tycker att Helen och Tommy har något speciellt ihop och båda två är otroligt duktiga på att berätta musiken, att förmedla, frasera och tima musiken och texten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad jag tycker att dessa två har, mer än att de är otroligt begåvade. Jag hoppas att jag får se Helen och Tommy musicera tillsammans mycket mycket mer i framtiden!

Jag har ju inte så många tidningsomslag på Helen Sjöholm precis, men en som jag verkligen tycker om som man sätt typ överallt är bilden från Kristina från Duvemåla. Vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket, men det är någonting med att den är ritad på ett enkelt och diskret sätt men att man ändå ser att det är Helen och att det inte är massa olika färger på den, utan bara brunt och beige. Enkel helt enkelt haha.