Ur och penn 249 kr.

Hej mina fina läsare! Småligger just nu i soffan om min mysiga filt över mig och könner hur jag nästan nickar till lite då och då, konstigt med tanke på att ajg sov rätt länge idag.

Gick iallafall upp vid 10 och fixade lite saker innan jag åkte in till stan vid 12 för att möta upp Melissa för en lunch, gissa vart vi åt? Jensens böfhus såklart! Snart blir vi nog stammisar där asså haha. Så sjuukt god mat det är där, direkt när vi får maten så blir vi verkligen knäpptysta och bara vräker i oss haha. Det var iallafall jättetrevligt att räffas som vanligt och maten var fortfarande lika god som sist ;). Vi satt väl där i några timmar och njöt och pratade ikapp oss lite sen gick vi vidare mot ur och pen. Jag köpte äntligen min älskade klocka för 300 spänn bara, visserligen inte någon som håller resten av livet, men jag är helnöjd! Ska se om jag orkar ta en bild på den senare ikväll. Nu måste jag verkligen gå och ta något att dricka. Återkommer.

Jag och min sjukgymnast kom in på ämnet mobiltelefoner och arbetsskador igår när jag var där. Nu för tiden har nästan alla en smartphone eller ipad av något slag som man kan sitta med 24/7. Vi kom fram till att den nya arbetsskadan för dagens ungdomar och även vuxna kommer bli nackspärr eller liknande, om det inte redan är så.

Jag tänkte på det härom dagen när jag satt och lekte med min telefon att jag troligtvis inte kommer kunna klara mig utan min om den försvann eller gick sönder. Jag har mitt liv i min iPhone. schema, musik, bilder, viktiga anteckningar, påminnelser mm. Jag tror till och med att ajg skulle känna mig ganska obekväm utan den i vissa situationer. För lite mer än ett år sedan så hade jag inte min iPhone och nu så förstår jag helt enkelt inte hur jag klarade mig utan den. Jag erkänner, jag är beroende av min telefon och det känns inte så jättebra måste jag säga.

Tyvärr så tror jag att detta problem är väldigt vanligt idag. Så min fråga är fortfarande om det verkligen är bra med sån här teknik? Jag menar, på något sätt så klarade vi oss bra innan alla smartphones och ipads kom...

<3

Tänk att idag är det exakt ett år sedan jag fick det där telefonsamtalet på förskolans gård. Samtalet som skulle förändra mitt liv då min läkare sa att de var tvungna att boka in mig på cellgiftsbehandling så fort som möjligt. Jag tänker tillbaka och minns hur rädd jag var, hur jag grät på tåget på väg hem och hur förtvivlad jag var trots att jag hade blivit tillsagd att förbereda mig för detta besked en vecka innan. På något sätt så hade jag ändå räknat ut att jag åtminstone skulle kunna få göra klart VFUn, men inte ens det gick. Att vänta i tre veckor var det inget snack om utan jag hann med två dagar på förskolan sen blev sjukhuset mitt andra hem. När jag tänker tillbaka och läser mina gamla blogginlägg och dagboksanteckningar så kommer känslorna tillbaka och tårarna börjar rinna. Jag vet inte riktigt om det är för att jag minns hur jobbig tiden var eller om det är för att jag faktiskt sitter här nu och har visat att jag är starkare än cancern.

Men nu har det gått ett år sedan det samtalet. Ett år med tårar, sjukhus, rädsla och kärlek. Cancer. Jag kan fortfarande inte förstå att jag har haft cancer. Bara ordet känns så overkligt, så löjligt, så över...reklamerat. Jag som alltid brukade skämta om att man får cancer av allt nu förtiden, att man inte kan leva lyckligt om man hela tiden tänker på vad man äter och vad man gör osv. Där fick jag för det. Nu sitter jag här ett år senare och vet exakt hur det är att leva med cancer, att ha en riktig jävla dödsångest, att känna hur livet pausas och att behöva lära sig att leva med rädslan om att cancern en dag kan komma tillbaka. Allt känns så ofattbart, som om jag har drömt alltihopa. Det värsta är nog att det aldrig kommer att få ett riktigt slut, jag vill kunna lägga allt som har med cancer att göra bakom mig och bara se det som en erfarenhet, som ett avslutat kapitel. Men det är tufft att göra det när man vet att det alltid finns en chans att man kan bli sjuk igen.

Jag vill på något sätt säga att jag är så tacksam över att jag lever och att jag fick en andra chans, men jag har fortfarande svårt att känna just den tacksamheten. Jag antar att den kommer med tiden. Däremot så har jag fått lite mer jävlar anamma tror jag. Oavsett hur tufft det kan kännas vissa dagar pgr av allt som händer i livet så försöker jag ändå vända det och tänka att ”det kommer bli bra” eller ”nu jävlar fixar jag det här, det SKA gå!”

En dag ska jag kunna stå rakryggad och stolt när jag berättar för folk att jag har överlevt cancer, utan att behöva bli orolig över hur folk kommer att reagera när dom får reda på det!