Tänk att idag är det exakt ett år sedan jag fick det där telefonsamtalet på förskolans gård. Samtalet som skulle förändra mitt liv då min läkare sa att de var tvungna att boka in mig på cellgiftsbehandling så fort som möjligt. Jag tänker tillbaka och minns hur rädd jag var, hur jag grät på tåget på väg hem och hur förtvivlad jag var trots att jag hade blivit tillsagd att förbereda mig för detta besked en vecka innan. På något sätt så hade jag ändå räknat ut att jag åtminstone skulle kunna få göra klart VFUn, men inte ens det gick. Att vänta i tre veckor var det inget snack om utan jag hann med två dagar på förskolan sen blev sjukhuset mitt andra hem. När jag tänker tillbaka och läser mina gamla blogginlägg och dagboksanteckningar så kommer känslorna tillbaka och tårarna börjar rinna. Jag vet inte riktigt om det är för att jag minns hur jobbig tiden var eller om det är för att jag faktiskt sitter här nu och har visat att jag är starkare än cancern.

Men nu har det gått ett år sedan det samtalet. Ett år med tårar, sjukhus, rädsla och kärlek. Cancer. Jag kan fortfarande inte förstå att jag har haft cancer. Bara ordet känns så overkligt, så löjligt, så över...reklamerat. Jag som alltid brukade skämta om att man får cancer av allt nu förtiden, att man inte kan leva lyckligt om man hela tiden tänker på vad man äter och vad man gör osv. Där fick jag för det. Nu sitter jag här ett år senare och vet exakt hur det är att leva med cancer, att ha en riktig jävla dödsångest, att känna hur livet pausas och att behöva lära sig att leva med rädslan om att cancern en dag kan komma tillbaka. Allt känns så ofattbart, som om jag har drömt alltihopa. Det värsta är nog att det aldrig kommer att få ett riktigt slut, jag vill kunna lägga allt som har med cancer att göra bakom mig och bara se det som en erfarenhet, som ett avslutat kapitel. Men det är tufft att göra det när man vet att det alltid finns en chans att man kan bli sjuk igen.

Jag vill på något sätt säga att jag är så tacksam över att jag lever och att jag fick en andra chans, men jag har fortfarande svårt att känna just den tacksamheten. Jag antar att den kommer med tiden. Däremot så har jag fått lite mer jävlar anamma tror jag. Oavsett hur tufft det kan kännas vissa dagar pgr av allt som händer i livet så försöker jag ändå vända det och tänka att ”det kommer bli bra” eller ”nu jävlar fixar jag det här, det SKA gå!”

En dag ska jag kunna stå rakryggad och stolt när jag berättar för folk att jag har överlevt cancer, utan att behöva bli orolig över hur folk kommer att reagera när dom får reda på det!

 

Emm

2 april 2015 21:13

Du är en riktig fighter Elin! Du är fantastisk! Jag har läst lite bak i ditt arkiv och jag beundrar dig för allt du gått genom. Massa kramar!

http://www.emelisian.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  God kväll på er vänner! Jag fortsätter denna måndag med en nyhet! Har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra, men nu har jag bestämt mig. Det är dags för mig att gå vidare och blogga på en annan portal. Har bloggat här på Bloggplats...

  Inlägg i samarbete med Gocostum.   Hej på er, har ni liksom jag svårt med batteritiden på er telefon? Jag är hopplös kan jag säga och varje gång så antingen glömmer jag ladda en powerbank, glömmer sladd eller något annat. Så då står jag där m...

  God kväll på er mina vänner! Har ni haft en bra söndag? Min har gått rysligt fort måste jag säga! Klockan ringde 09:30 och jag trodde att den var typ 6 på morgonen då det fortfarande var så mörkt i min lägenhet och jag var galet trött. Me...

  Hej på er vänner! Idag är jag riktigt konsertbakis kan jag säga, men vilken kväll och vilken fest det blev hos Carola igår!   Jag kom dit strax efter att de hade öppnat dörrarna och mötte upp Emelie och hennes mamma. Tillslut så kom v...

Idag fyller hon år. Hon som varje gång plockar upp mig när jag faller. Hon som påminner mig om att andas när livet känns tungt. Hon som har gett mig en av mina bästa vänner. Hon som alltid finns där genom att bara vara den hon är. Hon som betyde...