Någon ridlektion var det inte idag, utan ikväll hade vi teori. Blandade känslor kring det faktiskt. Har fortfarande ont och har haft det hela dagen som de senaste fyra dagarna så jag var lite orolig att jag inte skulle klara av en ridlektion. Ibland så kan det släppa när jag rider av någon anledning men ibland så blir det bara värre. Men när jag kom idag så skulle vi ha teori istället för ett dressyrpass. Min kropp är nog glad över det, men mentalt kanske jag skulle behövt ett ridpass för att koppla bort alla tankar till 110%. Sitter man i en teorisal så är det fortfarande lätt att man blir störd av smärtan och tankarna men på hästryggen så finns det inget annat att tänka på än mig och hästen. Vi pratade iallafall om den berömda utbildningsskalan, något som jag egentligen borde kunna som ett rinnande vatten nu efter alla år på hästryggen. Men jag var lite ringrostig kan jag säga. Sen så har jag aldrig haft något bra självförtroende när det gäller ridsport. Jag tror inte att jag kan något och det gör att jag sitter tyst på lektionerna eller liknande istället och inte ens våga chansa. Fast jag ändå sitter och tänker just det rätta svaret ibland. Menmen, skönt att vara i stallet någon timme iallafall. Tror faktiskt att ajg ska åka dit imorgonkväll och säga hej till min gamla grupp och pussa lite mer på hästarna. Kan vara skönt ibland :).

Bjuder på en gammal bild på mig och Jissa <3.

Jag vill inte mer. Jag är så otroligt trött på detta just nu. På cancern. Trött är verkligen rätt ord. Jag orkar inte inte vara så förvirrad som jag är. Jag orkar inte vara arg. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte koncentrera mig. Ibland känns det som jag inte orkar någonting. Samtidigt som jag inte orkar så har jag ingen lust till någonting, men jag gör det ändå. För att jag måste. För att jag ändå inser att jag har ett liv att leva. Men kan inte någon vänlig själ väcka mig om en månad eller två? Då kanske lugnet har lagt sig lite och folk i min omgivning slipper stå ut med en jobbig Elin som de får göra nu.

Jag lider med de människor som kämpar mot denna förjävliga sjukdom just nu. Det finns så många som har det så mycket värre än mig. Som kämpar för sitt liv. Som precis har fått besked. Som aldrig kommer bli bra. Som ligger och spyr i skrivandets stund. Som mår piss. Precis som jag gjorde för snart tre år sedan. Men likförbannat så finns cancern alltid kvar. Finns den inte kvar i kroppen så finns den i huvudet. I tankarna. Där kommer den alltid att vara på ett eller annat sätt, mer eller mindre.

Jag känner mig lite som en zoombie just nu. Har haft ont i fyra dagar och jag orkar inte ha ont längre. Jag hatar att ha ont! Jag orkar inte känna denna oro. Denna ovisshet. Jag mår illa av den. Jag gör det jag ska i livet, försöker iallafall. Men samtidigt som jag måste deala med alla dessa cancerspöken så har jag ett liv att leva. Jag vill bara kunna trycka på paus, få klarhet med vad jag känner och tänker och sen trycka på play igen. Jag orkar inte ta tag i allt samtidigt. Jag har inte bett om att mitt liv ska se ut så här. Jag har inte bett om att cancern skulle klampa in i just mitt liv och påverka mig så som den gjorde och tydligen fortfarande gör.

Fan för denna sjukdom. FAN!