God kväll på er fina ni, jag varnar redan nu för eventuella stavfel som kan förekomma i detta inlägg, är kanske för trött för mitt eget bästa just nu. Första kvällen i stallet för denna termin som jag inte helt har kunnat koppla bort alla tankar faktiskt, inte ens på hästryggen. Fick iallafall min lilla fux som jag trodde och vi red lite självständigt under lektionen inne i ridhuset. Eftersom min kära pålle käkar flaggstång och därmed är stel som en pinne i sidorna så jobbade jag jättemycket med tempoväxlingar och massa böjda spår och skolor i både skritt och trav.

Jag har otroligt svårt att hitta en bra takt att följa med i i traven på Max och känner att vi vinglar omkring ganska mycket nu i början, men jag hoppas att det försvinner om ett tag när vi börjat känna varandra lite mer. Galoppen tog vi på volterna tillsammans, där är han en klippa bortsett från att han är stel. Tyckte att jag började hitta lite knappar i skritten innan fattningarna, men direkt när han började galoppera så åkte huvudet upp igen. Men det är bara att träna och träna antar jag. I slutet så travade vi av dem och de sista två varven typ så kände jag att han började sänka sig och bli lite mer rund och söka sig nedåt. Jag hoppas verkligen att vi kommer lära känna varandra lite bättre snart!

Vet, man ska inte sitta med telefonen på hästryggen!

Oj vilken känslomässig dag jag har haft idag. Öppnade på jobbet i morse, tycker alltid bättre om att öppna än att stänga. Det är lugnt och skönt, man kan äta frukost och hinna prata noggrannare med de barn som kommit, bara mysa helt enkelt. Jobbade i några timmar sedan med en kaosig barngrupp, idag kände jag mig inte som någon bra pedagog kan jag säga. Efter lunch så åkte jag iallafall vidare mot Karolinska med ett stopp på vägen för att samla energi på min gamla VFU-förskola. Ni vet känslan när man kliver in innanför en dörr och allt känns bra igen? När man helt enkelt bara känner sig som hemma. Kanske låter det töntigt, men denna förskola kommer alltid vara ett sådant ställe för mig och personalen kommer alltid vara mina stora förebilder. Är så glad att jag stannade till där hur jobbigt det än var att komma dit och vara så negativ. Jag menar, är det något ställe som bara utstrålar positiv energi, kärlek och gemenskap så är det där. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att ta ett djupt andetag för att inte börja gråta under den timmen som jag var där. När jag hade kramat alla hej då och satt och väntade på bussen så kunde jag inte sluta gråta, det hela slutade med att jag fick ringa Sofi för att få annat att tänka på. Härligt att få krama om gänget igen efter dessa veckor på jobbet <3. 

Åkte sedan vidare mot karolinska för blodprov som också var en pers, utan Sofi i örat som pratade på så hade jag nog aldrig klarat av att gå in på Radiumhemmet. Men vi pratade på om allt och alla och allt gick ändå bra, det var nog snabbaste blodprovet på länge som jag tagit haha. Nu har jag precis landat här hemma, ska byta om i raketfart och sedan åker jag mot stallet för en ridlektion. Återkommer ikväll, kram på er!

Antar att det bli denna snygging jag får sitta på ikväll <3.

Jag håller på att få panik. Jag vill inte mer. Orkar inte. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när jag mår så här. Just nu är allt för jobbigt. För mycket tankar och för mycket känslor. Jag vill bara pausa tiden, få ta mig igenom det här. Men jag hinner inte. Kan inte. Orkar inte. Allt gör så fruktansvärt ont. Det känns för mycket.

Jag är så arg på mig själv som inte är starkare.