Ni vet dagar som känns tunga, som man helst bara vill glömma. Igår var en sådan dag, jag skrek och grät så otroligt mycket under dagen för att det kändes som att allt bara var emot mig, Jag kände att jag inte orkade mer, jag orkade inte kämpa för mig själv längre. Ville bara lägga ned allt!

Det är då de finns där, när jag som mest behöver dem. De påminner mig om att fortsätta kriga, att aldrig ge upp. Det är då jag inser hur viktiga de är i mitt liv. Jag pratar såklart om Carola, Sarah och Helen. Denna gång så var det Helen som plockade upp mig, igen. Som ni säkert vet så ska jag ju på mellofinalen ikväll och igår kom det ut att Helen skulle delta i mellanakten. Så mitt i all denna ilska och förtvivlan så skrek jag rakt ut av glädje istället när jag läste om det. Som sagt, precis vad jag behöver, att få tanka lite styrka och pepp. Jag är så obeskrivligt tacksam över att jag har dessa tre kvinnor i mitt liv, de är inte mina idoler, de är så mycket mycket mer än det!

Längtar så sjukt mycket till ikväll så jag nästan börjar gråta!

Varning för ett argt inlägg, var tvungen att spy lite på sjukvården...

Är så förbannad och besviken! Har prioriterat (typ första gången jag gjort det hehe) idag och den kommande helgen utifrån den operation jag skulle göra idag. Har sjukanmält mig från jobbet (minus på kontot pgr av karensdag!) ringde mig sjuk från ridningen då jag tänkte att jag troligtvis inte kommer klara av att rida ikväll som nyopererad och sedan gå på mellofinal imorgon kväll och har även ställt in träffar med vänner under söndagen, allt för att sedan kunna vara tillbaka på jobbet på måndag. Jag har haft ångest under veckan, inte kunnat sova så bra och varit väldigt nervös inför denna operation, då jag känt mig osäker på hur det skulle gå till och så, men ändå övertalat mig själv om att jag måste prova det som föreslås för att förhoppningsvis få det lite lättare i livet. MEN, vad händer!? Kom till sjukhuset vid 08:30 imorse, blir inropad och min läkare skjuter på operationen efter 10 minuter ungefär! Bör tilläggas att hon redan skjutit på den en månad tidigare och att det har tagit 6 månader för mig att få någon konkret hjälp med ett av alla mina problem som jag har, det jag kom för från första början har inte heller blivit så mycket bättre och det var för ca 1,5 år sedan. Jag är så jävla less på detta! Jag har alltså träffat denna läkare i 1,5 år och har inte fått hjälp med något, utan bara blivit ivägskickad till andra, fått stå ut med olika slags undersökningar och sedan har hon knappt följt upp hur allt har gått och hur jag känner. Specialistläkare in my ass!! Just nu känns det som att jag har slösat bort 1,5 år av mitt liv på ingenting, allt är bara en enda jävla röra och nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Det känns som att ingen varken vill eller kan hjälpa mig, utan att jag står alldeles själv mitt i allt detta och försöker om och om igen att kriga för min egen skull, men inget händer. Jag har verkligen ingen aning om vart jag kan vända mig när jag behöver hjälp av sjukvården längre...

Nu ska jag titta vidare på Johan Falk och lugna ned mig lite!

God kväll på er mina fina läsare!

Idag har dagen gått i ett, nästan iallafall. Hade sovmorgon imorse, så kunde sova ända till klockan 9, hur skönt är inte det liksom en vanlig vardag haha. Kom iallafall till jobbet och så har dagen flutit på ganska så bra faktiskt. En man kort i personalstyrkan men det har gått bra ändå. Under eftermiddagen så fastnade jag med att lägga pärlplattor ett bra tag, lite terapi i det hela liksom och kul att barnen vill hjälpa till också att välja färger, mönster eller bara sortera de pärlor som jag vill ha :). Slutade vid 17, sista timmen gick bra segt och det är jobbigare att jobba eftermiddag helt klart.

Vinterland på väg till jobbet.

Efter jobbet så åkte jag hemåt i ilfart, eller så snabbt som jag bara kunde iallafall, slängde mig i duschen och sedan kom Sofi hit för att äta middag och bara mysa. Det blev lite spontant då vi bestämde det under dagen, men så härligt att ses igen! Nu är hon äntligen i Stockholm igen i några månader. Vi städade mitt kök, lagade spagetti med köttfärssås till middag och sedan landade vi i soffan ett tag innan vi kramades hej då. En helmysig kväll med andra ord!

<3

Nu ska jag titta vidare på Johan Falk, sedan är det sängen som kallar. Imorgon ska jag upp tidigt för att ta mig till sjukhuset för en lätt operation. Goodnight!

Jepp, så sant!

Hej på er finingar!

Sitter just nu i soffan helt slut och tittar på Johan Falk, har blivit lite beroende haha. Efter gårdagens jobb som blev lite för mycket för mig så var det skönt att ha sovmorgon imorse, började inte förs vid 09:20. Började dagen på jobbet med ett telefonsamtal med chefen där hon frågade om jag ville vicka som förskolechef nästa vecka, haha kul svarade jag och så skrattade vi, frågan var ju bara skämt som tur var, men ett annat roligt uppdrag väntas nästa vecka! Vi hade reflektion en timme och sedan så har dagen bara flutit på i full fart. Har egentligen inte så mycket mer att säga känns det som haha, denna dag har verkligen gått sjukligt fort liksom!

Skog överallt på jobbet haha

HEMMA!

Idag har det gått två veckor sedan som jag blev sjukskriven på 25%. Tiden har gått fort samtidigt som den har gått långsamt på något sätt. Det här med att ha accepterat situationen som den är kanske inte är min starka sida, än. Jag tillåter mig själv att vara ledsen när jag känner att jag är det, men också att tänka på det positiva i det hela. Jag har märkt på dessa dagar att jag har en helt annan ork och inte lika ont i kroppen som tidigare, vilket har varit syftet med denna förändring. Dock så känns det som att jag har alldeles för höga krav på mig själv då jag känner att jag vill ge 110% under de timmarna som jag faktiskt är på jobbet. Det gå inte att maxa och vara bäst hela tiden, men jag vill så gärna, vem vill inte liksom? Jag vill vara med hela tiden, jag vill lära mig, jag vill vara en del i ett sammanhang som jag ibland känner att jag inte är. Svårt att förklara, men ni kanske fattar...? 

Jag var så himla positiv och glad sist som jag tittade in här i eftermiddags. Hade en bättre dag med smärta och så mycket ork. Men nu-kom hem vid 19 efter att ha åkt tillbaka till jobbet och jobbat över tre timmar till och känner att jag är tillbaka på nästan samma gamla vanor som jag hade innan sjukskrivningar, orkar inte göra middag och har ont överallt. Vill bara dra täcket över huvudet och vakna upp om några dygn igen eller nått.

Det jag blir mest frustrerad över är att jag säkert låter så himla klok när jag skriver om detta, men om jag nu är så medveten över vilka fel jag gör, varför kan jag inte bara ändra mig?! Vad är det som är så jäkla svårt, egentligen....

Varje gång jag tvivlar så tänker jag tillbaka på vad min ena arbetsterapeut sa när jag blev sjukskriven, hennes ord värderar jag högt, hon är verkligen bäst!

Nä vänner, nu ska jag titta på film, har sovmorgon imorgon som tur är-kram!

Hej på er mina vänner! Sitter med den vanliga kopp kaffen bredvid mig som jag brukar lyxa till och köpa på espresso house när jag slutar tidigt. Har precis kommit hem i en väldans fart! Stressade järnet för att komma hem så fort jag bara kunde direkt efter jobbet. Idag har jag mått bättre i kroppen. Jag har avverkat två av fyra utvecklingssamtal på jobbet och ska tillbaka om en timme för att köra det tredje. Orkade inte stanna kvar på jobbet ända till 16:30 så åkte hem mellan. Tänkte passa på att slänga in en tvätt i maskinen, svara på lite mejl och göra lite annat innan det är dags att åka mot jobbet igen. Jag ber en bön till Gud att föräldrarna kommer trots att deras barn inte dök upp under dagen! Nä vänner, dags att göra lite nytta samtidigt som kaffet svalnar lite, tjing!

Skål från blåsfisken! :)

Ni vet, vissa dagar är bättre än andra. Det går framåt, men när det är tufft så är det jävligt tufft helt enkelt. Tiden läker alla sår, men ärren sitter kvar och påminner mig om mitt livs kamp. Friskförklarad, men ångesten kommer alltid att finnas i närheten. Kanske lär jag mig med tiden, kanske inte. Hur som helst så avskyr jag att cancern är en del av mitt liv och att den har förstört så mycket i mitt liv! Jag vet inte riktigt varför jag känner så här ibland, vill bara få ett slut på det!
Jäkla skitcancer!!