Nu börjar tankarna fara igen och jag känner att jag håller på att tappa tålamodet, hoppet och så känner jag mig faktiskt väldigt arg, uppgiven och ensam i detta. Haft ny benprotes några veckor nu och det känns så skönt, men samtidigt så får jag smärta i leden och knät istället. Är det inte det ena så är det alltid det andra. Ytterligare en liten liten motgång och nu känns det som att jag måste börja kämpa för att orka resa mig igen så fort som möjligt. Varför hjälper inget?! Varför vet ingen någonting?! Varför håller ingen med varandra?!

Har lagt detta tuffa beslut om amputation av högerfoten åt sidan i några månader, för jag kände att tankarna bara åt upp hela mig tillslut. Men nu börjar det göra mig påmind igen. All ångest, alla tänk om, alla frågor som inte går att svara på förens efteråt. De som säger stopp, de som säger kör! Den ena läkaren säger "Du är ung, vi provar allt innan du tar ett beslut." Den andra läkaren säger "Du är ung, du läker bättre nu och det är en "enkel" operation då den är planerad."

I slutändan så är det jag, bara jag som kan ta detta beslut. Jag kan få tips och råd, men i slutändan är det jag som måste plocka upp telefonen och säga ja eller nej. Just nu vet jag inte ens om jag ska säga kanske. Just nu vill jag bara att det ska hända något, att jag ska slippa gå alla dessa omvägar i sjukvården, vänta på läkarbesök för att det kanske hjälper mig. Har haft ont för länge nu och ibland så tror jag att jag börjar bli galen för jag bara känner mig så splittrad. Imorgon akutbesök hos ortopedteknikern, kanske hjälper det något. Ibland är det svårt att ta en dag i taget, men jag har tyvärr inget annat val än att kämpa mig upp ur sängen varje dag trots att fot och kropp skriker....