När någon frågar mig hur jag mår så blir svaret automatiskt bra. Ett enda ord och sen så slipper man frågan mer. Det är ju så lätt att bara säga bra. Dom dagarna det inte är bra, dom dagarna som man helst vill ligga kvar i sängen hela dagen och titta på sorgliga filmer och tycka synd om sig själv, eller dom dagarna då allt bara är skit och man nästan önskar att man inte fanns. Alla har vi såna dagar och ändå så blir svaret att man mår bra. Dom dagarna då allt är på topp och man bara vill skrika ut i världen hur lycklig man är så blir svaret kort och gott bra då med.

Jag slår vad om att alla någon gång tänker att idag ska jag vara ärlig. Idag spyr jag galla på den personen som frågar hur jag mår för jag mår skit, eller idag hoppar jag upp och ned på stället för jag är så lycklig. Men vad händer? Den gången jag är ärlig och spottar ut allt jobbigt så blir situationen stel och obekväm, det är ju lite bittert när någon säger att livet är så otroligt jobbigt, även den gången då jag hoppar upp och ned av lycka, för det är lite överdrivet att vara så glad. Man borde kunna behärska sina känslor och förstå situationen.

Man ska vara lagom glad, eller lagom ledsen. Inte för mycket och inte för lite utan lagom. För att lagom är bäst. Är frågan ”hur mår du?” bara är en artighetsgrej och att man inte förväntar sig något annat svar än bra? Eller är det så att vi i lilla landet lagom inte vågar sticka ut för mycket så vi behåller det mesta inom oss för att personen i frågan inte ska känna sig påhoppad eller påtvingad att lyssna när man pratar om sina känslor? När man nu vet att det faktiskt är så här, varför gör vi ingenting åt det? Varför vågar vi inte visa våra känslor?