Dagen började på bästa sätt, praktik och massor av lovord och kramar från personalen, såå kul att vara tillbaka!! Dock så blev lyckan avbruten av ett telefonsamtal från radiumhemmet, cellgifter är bestämt nu och massor av kontroller skulle bokas + att jag skulle börja behandingen om ca 2 veckor.

Fortsatte iallafall att jobba vidare och bra var väl det, glömde bort allt jobbigt efter ett tag när jag hade varit med barnen och busat, helt sjukt vad barn kan göra en glad! Slutade vid 3 och åkte raka vägen hem. Fick ytterligare ett telefonsamtal från radiumhemmet på vägen hem, med besked att jag har tid där på Torsdag kl 13 och så börjar behandlingen redan på MÅNDAG! Jag drabbas av panik, gråter på tåget och tankar och frågor snurrade runt.

Tog därför beslutet direkt att åka till stallet för att prata med lite folk där, men mest av allt för att få något annat att tänka på. Hjälpte väldigt bra måste jag säga, har inte lika mycket panik och är inte lika rädd längre. Snarare jääävligt peppad inför ridlektionen imorgon!!!!

Så morgondagen består av praktik på förskolan och sedan rida! Kommer bli en bra Onsdag! :D

Nu ska jag äta choklad och titta på TV.

Ciao!

I slutet av November så skrev jag ett inlägg om stallet, om att jag ville uppskatta varje minut som jag var där, att jag ville längta till varje ridlektion och verkligen vara glad i stallet. För att citera det jag skrev "frågan är vart försvann jag i allt detta? Vart tog den Elin vägen som älskade hästar över allt annat på jorden? Som var i stallet 3 dagar i veckan, som var så glad och stolt över allt jag fick vara med om...Vart tog mitt riktiga jag vägen?" Läs hela texten här om ni är nyfikna. Jag trodde jag hade tappat mig själv och all motivation.

Men så är det inte. Den riktiga Elin sitter här just nu (eller egentligen igårkväll, tidsinställt lixom!) och skriver. Den Elin som älskar hästar över allt annat på jorden, hon som längtar till varje ridlektion, hon som bryter ihop bara av att tänka tanken på att hon kanske inte klarar av att rida så mycket under terminen, hon som bryter ihop när hon tänker på att hon måste prata med J om räkningen...Jag har hittat tillbaka! Jag har inte ridit på 2 veckor men det känns som 8 veckor, det har gått så långt att jag till och med drömmer om att jag sitter på hästryggen. Jag trodde att jag skulle klara av att äntligen få rida nu på Onsdag, men jag har så ont i magen och ryggen så jag tror inte att det är så smart. Fyfaan!

Fucking jävla cancer, elakartad tumör, förhöjda blodvärden eller vadfaan det nu heter och är som gör att jag ligger och tänker på att jag inte kan rida som jag vill!!! När jag väl hittat tillbaka till ridningen, när jag väl inser att jag saknar stallet, lektionerna och hästarna så måste jag förbereda mig på att jag kanske måste pausa i det jag behöver som mest!! Jag är så arg, så besviken, så otroligt ledsen....hur ska jag klara av detta om det slutar med att jag inte kan rida!? Ärligt talat så skrämmer den frågan mig...