Har gått två veckor sedan jag red och jag har en sån ridabstinens så jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen. Jag saknar hästarna enormt och jag blir så ledsen och besviken över att jag inte kan vara där när jag verkligen behöver muntras upp...

Det är några av mina kompisar som frågar mig ibland "Hur orkar du?" jag förstår vad dom menar. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, vissa som möter motgångar i livet ger upp, vissa blir starkare, vissa kastar skiten tillbaka till Gud, slumpen eller whatever och säger "Fuck you, ingen ska få stå ivägen för mitt liv!" Jag kan inte säga vad som är rätt och fel eller bra och dåligt, för alla måste få kämpa på sitt eget sätt. Det jag kan säga är hur jag kämpar, hur jag ser livet som en gåva, hur jag orkar.

Till och med jag kan ibland fråga mig själv vissa dagar hur jag orkar. Efter ett år med två cancerbesked i familjen, 3 operationer och mycket annat så kunde jag komma på mig själv att sitta och tänka "Vad är det här för något liv?", "Varför ska jag ens försöka kämpa när det dyker upp mer och mer hinder i livet?" Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, det kändes som om vart jag än befann mig så hände det något dåligt. Jag började till och med fundera på om jag hade gjort något i livet som gjorde att ajg förtjänade allt skit och att detta var Guds sett att straffa mig. Vissa dagar så jagar dessa frågor mig fortfarande, menn jag känner att även om jag har en lång väg kvar till ett liv med färre läkarbesök och tårar så har jag blivit starkare av allt detta.

När jag börjar tvivla och alla frågor kommer ikapp mig igen så brukar jag försöka att stanna upp och tänka ett steg längre. Vad kommer hända om jag dör? Om jag ger upp? Alla mina kompisar, hela min familj och släkt kommer troligtvis må så dåligt och vara så ledsna. Är det värt det? Vill jag verkligen göra så mot alla nära och kära? Jag tror inte att någon vill se dom som man älskar i den situationen för jag kan tänka mig att det är fruktansvärt. Smärtan och sorgen kommer dom säkert bära med sig hela livet, vill jag verkligen det? Svaret är enkelt. Nej.

Jag ser livet som en gåva, och då är det min skyldighet eller till och med mitt ansvar att leva mitt liv till fullo och göra någonting bra utav det. Alla kan göra någonting, alla vill vara lyckliga men det är fortfarande mitt ansvar att jag lever ett lyckligt liv. Självklart så får man ta hjälp av folk så man hamnar rätt i livet igen, men det är bara jag som kan ta det steget och våga säga ”Jag behöver hjälp.” Att vara stark, innebär också att våga visa sig svag. När allt är skit en dag så tänk på allt positivt i livet, någonstans långt borta hur svårt det än är så lovar jag att man ser ett ljus i livet som gör att man orkar kämpa vidare.

För mig är hästarna min hjälp. Det är i stallet jag kan slappna av och känna lugnet i livet, det är där jag har chansen att tänka på annat och glömma bort det som gör ont för ett tag. Jag är så otroligt glad att jag får ha hästarna i mitt liv, utan dom hade jag definitivt inte orkat kämpa. Alla har vi våra knep för att må bättre och vara lyckliga, så länge det känns rätt för just mig så är jag övertygad om att jag orkar kämpa hela livet ut.

Att stötta någon som mår dåligt är inte det lättaste, att stötta mig är nog jättesvårt. Förlåt. Men jag vill bara att ni som känner mig ska veta att jag är så otroligt tacksam över det ni gör. vissa dagar kan man bara vara i behov av en stor kram med orden "Du fixar det här", vissa dagar kan man behöva bli påmind om att man faktiskt är stark, och sakta men säkert så börjar jag själv förstå att jag är det, tack vare er. Ibland kanske ni tycker att ni gör fel eller för lite, men kom ihåg en sak: Säg hellre fel och för mycket än ingenting alls!