Jag veet. Jag har påtalat flera gånger att det verkligen är höst nu, men jag orkar inte ändra rubriken nu så ni får en reminder igen ;). Idag stog klockan på 9, lite sovmorgon fick jag trots allt jämfört med igår. Ska verkligen skärpa mig nu och sluta gå upp vid 10,11 på förmiddagen! Jag pluggade lite, läste mejl och lite annat innan jag gjorde i ordning mig för att åka till skolan för lite grupparbete och en föreläsning. 

Idag har det verkligen varit kallt tycker jag! Var 12 grader när jag gick hemifrån vid 1130, det fick bli gummistövlar, höstjacka och halsduk idag helt enkelt. Innan föreläsning hade vi i min grupp en liten träff för att prata lite om examinationen som ska vara inlämnad i början av Oktober och den individuella läsuppgiften som vi har till på Torsdag (som jag redan är klar med, fan vad bra jag är!). Sen åt vi lite lunch för att sedan knalla vidare till föreläsningen. Föreläsningen handlade om mobbning och allt kring det, intressant och värt tiden eftersom föreläsaren (som oxå är min kurslärare) bara pratar o allt nödvändigt och låter oss sen gå. Så skönt och bra, är så himla drygt när man bara sitter och lyssnar på någon som pratar för att bara fördriva tiden för att man inte har slutat enligt schemat än.

Åkte hem direkt efter skolan och började skriva rent allt från föreläsningen idag, tig en middagspaus för att sen fortsätta och NU är jag klar, så skönt! Behöver inte ens öppna skolböckerna imorgon för jag är klar med allt! Resten av kvällen ska jag bland annat betala räkningar, ringa ett telefonsamtal (ridsport), skicka mejl (ridsport) och titta på TV och läsa min bok. Nä hörni, jag börjar med räkningarna. Kram på er!

Jag har alltid tyckt om att skriva. När jag var liten skrev jag oändligt många sagor och hade en enorm fantasi. Nu förtiden så gillar jag att skriva i allmänhet, annars så hade jag väl inte haft en blogg haha. Förra sommaren så började jag skriva lite om min cancerresa. Dels som en slags bearbetning för mig själv och dels för att jag kan tänka mig att dela med mig av den någon gång någonstans. Ung cancer kanske?

Denna text har legat orörd i ungefär ett år nu. Jag började skriva om allt, men sen kom jag till en punkt där det blev alltför jobbigt psykiskt att skriva om det. Jag var inte riktigt mogen och stark nog för att kunna och orka fortsätta skriva. Men nu ett år senare så känner jag mig starkare. Jag känner mig framför allt stark nu. Så de senaste nätterna har jag faktiskt suttit och fortsatt skriva på denna text och ja, jag gråter när jag skriver vissa delar. Det är fortfarande extremt jobbigt att minnas och tänka tillbaka på alla jobbiga bitar under resan, det känns ibland som allt hände igår. Men jag tror ändå att det är bra för mig att skriva om det. Någon gång så måste jag ju ta mig igenom de jobbiga delarna också. För att komma framåt.  Jag får helt enkelt acceptera att det tar tid och att det är okej att skriva lite då och då, de gångerna jag känner mig extra stark.

Jag försöker också intala mig själv att det faktiskt är okej att gråta samtidigt som jag skriver om allt. Att det är helt normalt att det fortfarande gör ont. Ibland kan jag känna mig ganska töntig som sitter och gråter när detta var för 1,5 år sedan och är förbi. Men på ett sätt så har jag ändå fått det förklarat att det alltid kommer att kännas och att det alltid är okej, det är bara jag som måste tro på det först!