Nu känns inte operationen så långt borta längre, det handlar inte om veckor utan ynka två dagar tills dagen är här. Jag har faktiskt inte oroat mig eller tänkt så mycket på operationen, på något sätt så känns det som att jag har gjort det så många gånger så jag vet hur det fungerar med allt. Men jag känner nu att oron och nervositeten börjar komma krypandes. Jag börjar bli lite hypokondrisk och nojig över vad och om det är cancer som växer i min kropp fortfarande. Jag tycker att jag hittar knölar eller blåmärken lite varstans på kroppen, födelsemärken som ändrar utseende, magen som har blivit större, ja ni fattar. jag klarar liksom inte av att skjuta undan de hemska tankarna som jag brukar kunna. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på det värsta. Att jag ska vakna upp och få beskedet om att cancern har kommit tillbaka och spridit sig. Att de inte kan göra något.

Samtidigt som jag vet att mycket talar för att allt ser bra ut, så är det tufft ibland. Det är inte bara beskedet som jag tänker på, utan själva operationen. Att jag ska in dit på operationsbordet igen, bli sövd, vakna upp, ha ont i magen och känna att jag inte kan leva fullt ut. Att jag hade planerat in saker som jag troligtvis inte kommer orka göra. Jag känner att jag gör folk besvikna när jag ställer in, jag gör mig själv besviken för jag hade sett fram emot vissa saker och jag känner en enorm frustration över att jag missar så mycket på grund av att min kropp måste få läka.

Jag vet, vissa tycker säkert att det låter helt sjukt. Jag kanske borde visa mer tacksamhet och tänka att det jag missar inte är någonting i jämförelse med att ha cancer, att jag ska vara glad att läkarna vill dubbelkolla så jag fortfarande är frisk. Jag kräver inte att alla ska förstå, det kommer alltid att finnas några som inte gör det. Men jag känner att jag var tvungen att skriva av mig lite. Livet är verkligen inte så lätt som vi gärna vill att det ska vara. Det är jävligt mycket svårare. jag hatar verkligen att en jävla liten celldelning gick fel i just min kropp och nu orsakar så mycket skit i mitt liv. Men jag är säker på att vi människor klarar av så otroligt mycket mer än vad vi själva tror. På onsdag så är det iallafall dags. Sedan är det väntan som gäller igen.

 Det har jag garanterat haft denna sommar! Efter kanske det fjärde programmet så kände jag att jag inte skulle ha som mål varje gång att komma med i TV, utan istället gå all in på att ha förbannat kul istället, då blev det bara massa plus varje gång som jag faktiskt kom med. Jag har haft otroligt kul på varje allsång denna sommar oavsett linslus eller inte! Har ni sett mig i TV någonting ni som har tittat? ;)