Dagen började med att jag sov till nästan 10(!!??). Länge, men kanske välbehövligt. Under dagen så har jag tagit hand om all min tvätt som jag samlat på mig. Nu tror jag att vi är ikapp med all tvätt efter resan och jag inser att trots mina tre garderober så har jag lite mycket kläder. Dags att börja resna ut igen tror jag. Har jag tid i veckan som kommer så passar jag nog på att göra det då. Men men, vid 13:30 så åkte jag ned till station och mötte upp Elin, sedan fortsatte vi mot sergel inne i stan för att kolla på bio. Det var jättelänge sedan som jag var på bio och jag har verkligen saknat det! Det är verkligen såå mysigt! Vi såg Unbroken som handlar om en krigshjälte och OS-stjärna som kraschar med sitt plan och besättningen och tillslut hamnar i ett japansk fångläger under andra världskriget. En jättebra film, men med mycket obehagliga scener som man blir berörd av. Har ni inte sett den än så gör det! En himla bra och viktig film. Sann är den också!

Elin har tjatat om brända mandlar nu de senaste gångerna vi har setts, så för att slippa hennes tjat så köpte jag en påse som vi delade på, ibland är jag snäll minsann ;).

Nu under denna tid så består mycket av mitt nyhetsflöde på facebook av bilder, filmklipp och statusuppdateringar på massa vänner och bekanta som tar examen. Jag är jätteglad för deras skull och jag tycker absolut att de ska fira allt vad de orkar, för det är de alla värda! Men jag ska vara ärlig. Samtidigt som jag glädjs med dem så blir jag så himla arg, frustrerad och besviken. Om inte cancern hade funnit i mitt liv så hade jag också stått där och alldeles strax, bara om några dagar varit färdigutbildad på universitetet. Om inte cancern hade funnits i mitt liv så hade jag också fått glädjats åt mitt första riktiga jobb som nyexaminerad. Om inte cancern hade funnits i mitt liv så hade jag fan också tagit examen nu! Kanske låter detta töntigt för er. Kanske tycker ni att jag inte borde vara frustrerad och arg, kanske tycker ni att jag borde vara tacksam över att jag fortfarande lever. Kanske tycker ni att en termins fördröjning inte gör så stor skillnad, tiden går så fort och jag är ju så ung. Och ja, så är det. Men fyfan vad jag hatar cancern i dessa lägen! Varför var den tvungen att klampa in i just mitt liv? Varför gjorde den allt så försenat? Varför sitter jag här och är rädd för att missa allt det fina i livet när jag egentligen borde ha ett examensbevis i handen och känna mig odödlig? VARFÖR!? Så många gånger som tanken har slagit mig att cancern kanske hinner ta mitt liv innan jag tar min examen. Men en sak är jag säker på. Att i sommar när jag väl står där med mitt examensbevis i handen så ska jag vara så glad, så stolt över mig själv och säga "Fuck you cancern, inte ens du kan stå i vägen för mina drömmar!"