Jag är ärligt talat fortfarande helt sänkt efter ridlektionen igår. Det var otroligt länge sedan som jag kände så här.

Jag vet att ridsporten inte är en dans på rosor. Att när man håller på med hästar så kan en bra känsla försvinna lika fort som den kom, att man ena dagen älskar denna sport men andra dagen inte orkar mer. Jag tror att det är därför man inte ska fastna i det negativa, trots dessa kontraster. Igår kom jag in i ridhuset med känslan att jag skulle fokusera och rida lika lugnt som sist, för det var ju just det: att det gick så himla bra sist. Men det gick inte alls som jag ville och när man håller på med djur så går det inte att försöka låtsas att man har en bra inställning, de känner av en så otroligt väl. Redan efter fem minuter så ville jag hoppa av och kasta in handduken, allt kändes fel. Redan då hade jag gett upp, jag trodde inte på den beröm jag fick och jag blev bara frustrerad på mig själv. Inte så konstigt att det mesta då gick fel.

Det som gör mig frustrerad och arg är att jag vet om de fel jag gör, men inte gör något åt det. Jag vet om att jag inte ska överanalysera allt jag gjorde eller allt som gick fel, jag vet om att allt inte kan vara perfekt och jag vet om att går det dåligt så är det oftast bara på grund av mig som ryttare. Jag vet att det är min inställning som måste ändras och jag vet att det bara är jag som kan ändra den. Mem det som gör mig mest ledsen är att min kropp säger ifrån, jag tror att det är därför jag fortfarande känner mig besviken över igår. Jag vet så väl att ridningen är bra för mig, att jag på något sätt kan andas lättare efter varje ridpass. Men när min kropp inte orkar så känner jag mig helt enkelt inte värd att få rida.

Jag tror att denna sport kräver en enorm envishet. På något sätt så måste man hela tiden tänka framåt, att nästa ridpass går bättre. Jag vet att jag är envis och jag tror verkligen att det är tackvare den envisheten som ändå gör att jag fortfarande efter 16 år håller på med detta, för innerst inne så älskar jag att sitta på hästryggen. Men just nu känns det så otroligt tungt när kroppen och hjärtat inte talar samma språk.

<3

 

Sophie och Louise

25 februari 2015 12:16

Bara fortsätt som om inget har hänt! Nästa gång kommer det nog gå jättebra!

http://Www.solryttare.horseworld.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  God kväll på er vänner! Jag fortsätter denna måndag med en nyhet! Har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra, men nu har jag bestämt mig. Det är dags för mig att gå vidare och blogga på en annan portal. Har bloggat här på Bloggplats...

  Inlägg i samarbete med Gocostum.   Hej på er, har ni liksom jag svårt med batteritiden på er telefon? Jag är hopplös kan jag säga och varje gång så antingen glömmer jag ladda en powerbank, glömmer sladd eller något annat. Så då står jag där m...

  God kväll på er mina vänner! Har ni haft en bra söndag? Min har gått rysligt fort måste jag säga! Klockan ringde 09:30 och jag trodde att den var typ 6 på morgonen då det fortfarande var så mörkt i min lägenhet och jag var galet trött. Me...

  Hej på er vänner! Idag är jag riktigt konsertbakis kan jag säga, men vilken kväll och vilken fest det blev hos Carola igår!   Jag kom dit strax efter att de hade öppnat dörrarna och mötte upp Emelie och hennes mamma. Tillslut så kom v...

Idag fyller hon år. Hon som varje gång plockar upp mig när jag faller. Hon som påminner mig om att andas när livet känns tungt. Hon som har gett mig en av mina bästa vänner. Hon som alltid finns där genom att bara vara den hon är. Hon som betyde...