Hej på er älskade ni. Jag kan ungefär beskriva min dag med en bild. Bortsett från att jag stekte pannkakor till lunch och att jag har varit i Vällingby i några timmar nu ikväll för att träffa en av mina finaste vänner så har jag bara gjort detta:

Jepp, läst. Jag ska ju vara ärlig och säga att jag redan har läst dessa böcker en gång i höstas, men när Vånkan lånade triologin av mig över julen och när jag fått tillbaka dem en efter en så har jag inte kunnat låta bli att läsa om dem. Jag kan verkligen inte beskriva varför jag tycker att de är så bra, men helt plötsligt när jag har börjat läsa dem så kan jag inte sluta förens de är slut. Imorgon är det dags att se filmen på bio, längtar! Nu ska jag läsa klart de sista kapitlen och sen låta de stå i bokhyllan. Puss och kram på er!

Kom på härom kvällen att det var drygt en månad sedan som vi kom hem från USA. Det är verkligen läskigt hur fort tiden går just nu. Har seriöst ångest över att dagarna bara springer iväg, det känns som att livet bara rullar på och jag hinner inte stanna upp och njuta. Vi har alltså varit hemma i Sverige i "bara" fyra veckor, men det känns som en evighet sedan som vi var iväg, som att vi inte ens har varit borta. Det har hänt så otroligt mycket under dessa veckor och man kastades liksom in i vardagen direkt när man kom hem till Sverige. Jag är ändå så sjukt glad att vi åkte när vi åkte, hade jag inte fått tagit en paus i tre veckor så hade jag nog inte pallat att leva i detta tempo som jag lever i nu. Jag känner att jag redan nu efter fyra veckor skulle behöva semester igen.

Just nu så lever jag för mina tisdagskvällar. Oavsett hur missnöjd eller hur dåligt jag än mår efter jag har ridit så är det ändå värt det. På hästryggen så kan jag inte sitta och tänka på annat, på vad jag ska göra nästa dag, vilka jag glömde att mejla eller att jag borde pluggat mer. Jag har 100% fokus på mig och hästen och då spelar inget annat någon roll. Stallet är min frizon och ridlektionerna gör att jag kommer hem med nytt och bättre fokus än vad jag hade innan. I stallet kan jag vara ledsen, jag kan vara glad eller jag kan vara arg, men när jag hoppar upp på hästryggen så försvinner oftast allt sådant. I mars fram till maj, juni så kommer även måndagarna vara min terapidag då det är kör som står på schemat. Jag har kommit fram till att jag nu måste börja prioritera måndag och tisdagskvällar och verkligen rida min ridlektion och sjunga i kören när den har börjat. Annars kommer jag inte orka, de kommer vara mina heliga kvällar och är det folk som inte förstår det så får de helt enkelt ta det. Att bli sönderstressad som 23 åring är inget jag strävar efter och då måste jag få lite andrum och känslan av att jag är här och nu och att ingen kan nå mig. Till hjälp har jag hästarna och musiken <3.