Imorgon är det dags. Min ångest är brutal. Rädslan är hemsk. Detta är på riktigt psykisk tortyr. Andas Elin, be en bön och försök att sova nu.

Ni vet uttrycket "Det kom som ett brev på posten". Så skrattretande sant.

Ett brev på posten och livet blir så där brutalt skört igen. Pulsen ökar. Paniken kryper på. Det kanske inte syns på mig, men inombords är allt totalt kaos. Sömnlösa nätter, ilska, förtvivlan, rädsla och hat. Ångesten som långsamt äter upp mig inifrån undertiden som jag väntar på det där läkarbesöket. Jag börjar känna efter mer, litar inte på min kropp. Den har ju svikit mig en gång, så varför skulle det inte kunna hända igen? Jag går runt och tänker att något dåligt ska hända mig. Ständigt rädd för att sätta mig i situationer som känns läskiga, där jag inte har kontroll. Jag kan ju dö.

Jag är friskförklarad men rädslan av att cancern kan komma tillbaka får jag leva med för resten av livet. Cancern kan lämna din kropp, men aldrig ditt liv som jag har fått lära mig från Ung cancer. Men jag hatar det! Hatar denna vidriga sjukdom! 

I december är det dags för en återkontroll igen. Jag är livrädd.

När livet tuffar på. Ibland i motvind och ibland i medvind. När jag kan prata om det som något som hände för länge sedan och är över och förbi. När jag börjar känna mig starkare.

Det är då brevet kommer. Plötsligt så blir jag påmind om allt som hände för flera år sedan. Plötsligt är det som att jag befinner mig i kriget igen. Plötsligt så blir jag påmind om hur skört livet är.

Dags för återbesök i december för cancern. Jag är utskriven och friskförklarad från Radiumhemmet och går på vanliga kontroller vid Odenplan istället. Men trots det så går det inte att gömma sig för cancerspökerna, dödsångesten kommer och jag får lite panik inför detta varje gång det är dags.

Jag vet att jag är starkare än så här, jag vet att det är okej att känna så här.
Fuck cancer!

Jäkla cancerspöken, försvinn ur mitt huvud! Jag är starkare, men ibland gör du så jag tvivlar på både mig själv och min kropp...

Försvinn bara!

Ibland så kommer den och jag blir helt knäckt. Ibland är den starkare än mig och oftast så kommer den när jag som minst anar det. Ibland så kommer den, dödsångesten. Ångesten som äter upp hela mig. Ångesten som gör att jag tappar allt. Att jag tappar all kontroll över mitt liv och kroppen bara skriker för att försöka ta bort allt som gör ont.

Tårar. Illamående. Sömnsvårigheter. Ilska.

Jag blir förlamad både fysiskt och psykiskt och vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre. Jag blir arg. Arg för att den tar över. Arg för att jag inte orkar vara strark. Arg för att jag inte litar på min kropp. Arg för att det ska behöva vara så här....

Det kommer att bli bättre, jag vet det. Men just nu så gör allt bara så jävla ont.

Ibland kommer ångesten, när man som minst anar det. Jag hör min psykologs ord eka i huvudet och försöker att ta till mig det...

?Ta det lugnt. Du har tid. Du kommer inte att dö. Inte än.?

Du kommer inte att dö
Du kommer inte att dö
Du kommer inte att dö

Jag kommer inte att dö.
Jag kommer inte att dö.
Jag kommer inte att dö.
Jag kommer inte att dö.

Andas Elin.

Ni vet, vissa dagar är bättre än andra. Det går framåt, men när det är tufft så är det jävligt tufft helt enkelt. Tiden läker alla sår, men ärren sitter kvar och påminner mig om mitt livs kamp. Friskförklarad, men ångesten kommer alltid att finnas i närheten. Kanske lär jag mig med tiden, kanske inte. Hur som helst så avskyr jag att cancern är en del av mitt liv och att den har förstört så mycket i mitt liv! Jag vet inte riktigt varför jag känner så här ibland, vill bara få ett slut på det!
Jäkla skitcancer!!

Var inte riktigt beredd på detta. Denna ångest. Varför nu?

Jag trodde att jag hade lärt mig, vuxit, blivit klokare och starkare. Men likt förbaskat så finns du där omedvetet och påminner mig om allt.

Varför kan du inte lämna mig ifred?!
Räcker det inte nu?

JAG HATAR DIG CANCERJÄVEL!