Hej på er alla vackra. Denna fina söndag blev lite längre än vad jag hade planerat, men det har inte gjort mig någonting för jag har haft en urmysig dag. Dagen började med att klockan ringde vid 10, haha ja jag var tvungen att ställa klockan då jag lätt kan sova längre. Vid 11 så tog jag mig ned till Spånga station för att möta upp Elin. Vi åkte in till stan för ännu en pärldag med Ung cancer. Vi kom dit 30 minuter innan de öppnade och redan då var det kö och strax innan de öppnade så var det kö ända till Klarabergsgatan. Kul med så mycket engagemang! Vi satt och pärlande i ungefär tre timmar samtidigt som vi hade Världscupshoppningen på på min mobil, en mycket bra kombo måste jag säga hihi!

Vid 1530 ungefär så åkte vi hemåt, eller vi åkte hem till Elin och kollade på Frost, haha det är typ ett måste varje gång vi ses känns det som! Sedan spelade vi lite sims och så hade jag en sådan himla tur att jag blev bjuden på middag också. Pizza blev det, precis som sist jag åt middag där haha! Det är så fruktansvärt trevligt att vara hemma hos denna familj, tror aldrig att jag skrattar så mycket som jag gör hemma hos dem! Nu är jag hemma och sitter och tittar på Tv med mina kära föräldrar. Imorgon är det tillbaka till skolan som gäller, vill inte!!

Hej på er vänner. Jämfört med igår då jag inte gjorde någonting mer än att bara sitta i soffan och titta på TV, så har denna dag gått i ett vill jag lova. Blev väckt av mamma klockan 9 och kände mig ändå väldgit utvilad, sovit i 11 timmar under helgen båda nätterna, så skönt! Vid 10 så åkte vi alla till farfar i Väsby för att hälsa på. Det var ett tag sedan som jag följde med så kände att det var dags igen. Vi var väl där i någon timme och sedan lämnade pappa av mig och mamma på Spånga station.

Vi två åkte vidare mot stan för att vara med på Ung cancers pärldag. Denna vecka så kom vi lite sent och det ångrade vi direkt. Eller, det är urkul att så många engagerar sig och vill hjälpa till, men vi fick vänta på att få plats i ca 30 minuter. Lite drygt då jag bara såg hur massa armband försvann när tiden gick haha, vill ju ta vara på den tiden som finns att pärla med att göra så många armband jag bara kan. Så nu vet jag det, jag måste vara där innan 12 för att få sittplats direkt! Jag hann iallafall med att göra en hel del, tyvärr bara vita då det var de enda som fanns, men fick tag i några svarta också som jag behövde. Vid 16 ungefär så åkte vi hemåt, båda nöjda med vår insats ;).

Härom dagen så rensade mamma i vårt städskåp och hittade alla mediciner som jag käkade under min cellgiftsbehandling och jag fick en chock! Så otroligt mycket skit som jag stoppade i mig varje dag, vissa saker mer eller mindre och i alla möjliga former. Jag åt nog mer medicin än mat under de fyra månader som jag gick på behandling. Har aldrig sett mig själv som att jag var så sjuk, men det är inte förs nu efteråt och när man ser sådant här som man inser att man nog var ganska sjuk. Läskigt när jag tänker tillbaka på det men samtidigt så blir jag stolt över mig själv som orkade kämpa och visa för cancern att den inte är värld ett skit! Fuck cancer!

Oj vilken konstig dag jag har haft idag känner jag. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Idag hade jag tid på Radiumhemmet för att få reda på provresultaten av operationen. Var på förskolan innan redan vid 0815 imorse till ca 10 då jag åkte till sjukhuset. Jag valde att vara på förskolan under morgonen för att kunna skingra tankarna lite och behålla rutinen för dagen litegrann. Jag ska ju inte säga att jag lyckades få bort tankarna helt för jag var bra nervös när jag var ute på gården kan jag säga. Men jag gjorde så gott jag kunde och vid 10 så åkte jag iväg. Var så nervös på vägen så jag skakade, mådde illa och bara ville gråta, men vid slussen så satte jag på Carola på högsta volym och då var det som att det värsta försvann.

Väl inne hos min läkare så tyckte jag att jag redan från början anade ett glatt ansiktsuttryck från min läkare och det stämde. Allt såg bra ut och hon hade inte så mycket mer att säga än att vi skulle boka in en till kontoll om fyra månader. Jag kan inte förklara hur skönt det var att få detta besked, det känns så mycket lättare att andas nu! Jag tror knappt att jag själv har tagit in det riktigt än, men det kommer väl senare idag kanske. När jag var klar på Radiumhemmet så åkte jag tillbaka till förskolan med ett stopp på donken påvägen för lunch. Så himla skönt att få komma tillbaka till förskolan med glada besked. Jag är så oändligt tacksam över allt stöd de ger mig, att de lyssnar, förstår och peppar! Kommer alltid stå i skuld till dem, de har liksom varit med mig och stöttat mig genom hela denna resa från dag ETT den dagen jag berättade hur allt stod till med mig. Så ja, bättre människor kan jag inte ha omkring mig just nu, jag önskar bara att jag var bättre på att berätta hur otroligt tacksam jag är över deras stöd <3. Men iallafall, när jag hade kommit tillbaka till förskolan så fortsatte dagen som vanligt, fast med en Elin som kanske var en aning mer lättad än vad hon var när hon kom imorse ;). Nu är jag hemma, ska strax börja förbereda middagen. Återkommer senare, kram på er!

Shit alltså. Mina känslor går verkligen upp och ned hela tiden just nu. Ena stunden så orkar jag inte deala med allt och andra stunden så är jag så otroligt lycklig. Det är nästan jobbigare att må så här än att vara glad eller ledsen hela tiden. När jag får frågan hur jag mår så känns det som att oavsett vad jag svarar så ljuger jag. Det ända jag vet är att det är fruktansvärt jobbigt just nu. Hatar verkligen denna tortyr! En dag kvar, sedan får vi se vad som händer. Jag målar både upp det värsta och det bästa som kan hända men det är hela tiden en osäker balansgång.

Men en annan sak som jag vet är vad jag känner just nu, i skrivandets stund. Det är att jag är så otroligt tacksam. Jag har så fantastiskt många fina människor i mitt liv som stöttar, som lyssnar och som ibland bara tittar på mig med en blick som säger att det är okej att känna. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. 

Jag är också så otroligt tacksam över att jag gör det jag gör i mitt liv. Oavsett hur jobbigt det kan vara ibland och att jag känner att jag vill hinna mer fler saker så är jag så tacksam över att jag har kommit hit där jag är idag. Att jobba, plugga och arbeta idellt med ridsporten + ridning 1 gång i veckan och sedan umgås med vänner och gå på massa musikaler, teatrar och TV-inspelningar mm är vad jag vill göra. Jag älskar att göra detta. Varje sak som jag skrev nu är något jag blir glad av, trots stunder då mitt självförtroende går upp och ner. Jag lever det liv jag på ett sätt drömde om att få leva för 15 år sedan och det gör mig så otroligt tacksam. Jag antar att det är därför jag tycker att det känns tungt just nu. Jag är otroligt rädd för att jag inte ska få fortsätta leva detta liv. Att allt tar slut. Att cancern ska vinna.

Jag vill inte mer. Jag är så otroligt trött på detta just nu. På cancern. Trött är verkligen rätt ord. Jag orkar inte inte vara så förvirrad som jag är. Jag orkar inte vara arg. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte koncentrera mig. Ibland känns det som jag inte orkar någonting. Samtidigt som jag inte orkar så har jag ingen lust till någonting, men jag gör det ändå. För att jag måste. För att jag ändå inser att jag har ett liv att leva. Men kan inte någon vänlig själ väcka mig om en månad eller två? Då kanske lugnet har lagt sig lite och folk i min omgivning slipper stå ut med en jobbig Elin som de får göra nu.

Jag lider med de människor som kämpar mot denna förjävliga sjukdom just nu. Det finns så många som har det så mycket värre än mig. Som kämpar för sitt liv. Som precis har fått besked. Som aldrig kommer bli bra. Som ligger och spyr i skrivandets stund. Som mår piss. Precis som jag gjorde för snart tre år sedan. Men likförbannat så finns cancern alltid kvar. Finns den inte kvar i kroppen så finns den i huvudet. I tankarna. Där kommer den alltid att vara på ett eller annat sätt, mer eller mindre.

Jag känner mig lite som en zoombie just nu. Har haft ont i fyra dagar och jag orkar inte ha ont längre. Jag hatar att ha ont! Jag orkar inte känna denna oro. Denna ovisshet. Jag mår illa av den. Jag gör det jag ska i livet, försöker iallafall. Men samtidigt som jag måste deala med alla dessa cancerspöken så har jag ett liv att leva. Jag vill bara kunna trycka på paus, få klarhet med vad jag känner och tänker och sen trycka på play igen. Jag orkar inte ta tag i allt samtidigt. Jag har inte bett om att mitt liv ska se ut så här. Jag har inte bett om att cancern skulle klampa in i just mitt liv och påverka mig så som den gjorde och tydligen fortfarande gör.

Fan för denna sjukdom. FAN!

Hej på er vänner. Kom just på att jag var väldigt dålig på att titta in här igår. Men jag gjorde inget vettigt så det kanske inte gör något ;). Inatt har jag sovit lite oroligt faktiskt. Tydligen så hade vi inbrottsförsök här hemma natten till igår så då blev jag lite nojig och sov lite oroligt tror jag, sov till och med med armprotesen i sängen hahaha! Alltid redo sägs det ju ;).

Idag har jag varit inne i stan med Sofi och pärlat Fuck cancer armband åt Ung cancer. Ni vet ju hur mycket jag älskar att åka in och pärla så självklart befann jag mig där igen, veckans andra terapidag kan man säga ;). Denna gång så var jag dock inte där från början till slut, utan ca två timmar bara, men jag pärlade en hel del + några beställningar från vänner. Dessa två gånger som har varit nu under höstterminen så har det varit sjukt mycket folk, jättekul att så många väljer att lägga ned några timmar på att stötta Ung cancer! Vid 15 så gick vi därifrån och åkte hemåt, hann precis hem innan det värsta ovädret kom! Resten av dagen blir en hemmadag för mig, är sjukt seg haha.

Hemma efter en förmiddag ute på vift. Har varit hos min psykolog på radiumhemmet och pratat ut. Jag behövde det efter de senaste dagarna och veckorna med allt vad det har inneburit. Känner att jag har lite lättare att andas nu än innan. Psykiskt iallafall, har hostat som tusan inatt så får jätteont i bröstet när jag tar djupa andetag. Men iallafall, det var ett litet sidospår ;). Att sitta i stolen i min psykologs rum och bara få prata ut och säga exakt hur jag har mått de senaste veckorna var jätteskönt idag kände jag när jag tackade för denna gång. Även om jag vet att jag absolut inte är ensam med dessa tankar så är det så skönt att få det bekräftat. Ibland känns det som att man håller på att tappa förståndet, eller att jag tror att jag håller på att sjunka djupare och djupare in i det mörka när det känns tungt. Min rädsla är att jag ska bli min sjukdom och glömma bort att leva mitt liv. Men varenda gång när jag besöker psykologen så blir jag tillsagd att jag gör rätt, att jag är mycket klokare än vad jag tror, men att det inte betyder att jag inte får känna det jag känner eller behöver prata om det jobbiga. Att alla känslor är okej att känna. Ska tillbaka igen om några veckor och då kommer jag veta hur proverna såg ut från operationen. Nu ska jag försvinna in i musikens värld, hej sålänge!