Tack till er som har stått vid min sida och fortfarande gör det ♥.

Jag kan inte hålla mig. Varje dag så ser man dessa bilder överallt och varje gång jag ser dom så blir jag så otroligt berörd. Jag kan inte längre bara stå och titta och läsa utan att göra någonting. Jag bestämde mig idag, på eftermiddagen när jag som alla andra dagar ser denna reklam vid min buss. Men just idag så kändes det extra viktigt. Jag tänkte tillbaka på dagen på förskolan, när barnen satte sig i mitt knä efter vilan för att vakna upp och gosa lite. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur fruktansvärt det skulle vara om något av dessa små liven blev cancersjuka en dag. Jag älskar barn, därför väljer jag nu att bli månadsgivare på barncancerfonden. Jag kan inte rädda alla barn, men bara tanken på att jag kanske kommer kunna hjälpa något barn gör mig så mycket gladare. Det finns hopp! Känner du som jag? Bli månadsgivare du oxå! Klicka på bilden för att komma till sidan, eller klicka här!

Att jag för några veckor sedan vaknade upp mitt i natten av panik känns inte längre lika okej. Det är nu det är okej. När brevet har kommit och när man har läst det svart på vitt. När ordet återbesök alltid finns med längst bak i huvudet och att man vet att det inte går att gömma sig från allt som har med cancer att göra. 

Jag är så otroligt glad att jag är på förskolan nu denna vecka, trots att det ärligt talat kan hugga till lite i hjärtat när jag varje dag möter grinden som jag stod vid och fick beskedet, ibland så får jag till och med för mig att telefonen ringer just när jag går förbi. Tänk att ett ställa kan göra mig så lycklig men samtidigt påminna mig om så mycket smärta.

Jag är inte lika rädd för vad som kommer att hända om jag får ett återfall. Jag har redan varit med om allt en gång så jag vet hur allting fungerar. Jag är rädd för att livet ska ta slut. För att dö. Ung. Mitt i livet. Precis när jag är som lyckligast på flera år. 

Samtidigt som jag tycker att jag faktiskt har rätt att känna denna dödsångest så kan jag inte låta bli att bli lite arg på mig själv. Jag är frisk nu. Jag ska vara lycklig. Jag ska tänka framåt. Inste stampa på samma ställe fortfarande och älta händelsen att jag har HAFT cancer. Det är dags att gå vidare. Det är skillnad mellan att ha haft och att ha. Jag är så tacksam över att jag lever. Och jag gråter när jag tänker på att varje dag så drabbas ett barn av cancer och att dom måste gå igenom samma skit som jag, om inte värre. Hellra jag än dom. Nu ska jag sluta skriva om detta, för nu gråter jag. Helvetesjävlaskitsjukdom! Fuck cancer!

Plötsligt så blir man påmind om att livet är skört och att det inte finns några garantier...fuck cancer!

Jag känner igen mig. Jag har varit här förut, tillräckligt många gånger för att veta exakt vad det beror på. Hur mycket jag än försöker att förtränga det så går det inte. Verkligheten går inte att gömma sig ifrån. Helst av allt så skulle jag bara vilja få tillbaka kontrollen jag hade, men jag måste lära mig att leva så här.

Just dom perioderna då jag vaknar av mardrömmar och ångest så kan jag inte låta bli att tänka att det är cancern som har vunnit, inte över min kropp utan över mitt psyke. Dom gångerna jag visar mig svag eller tillåter mig själv att vara svag så kommer cancern tillbaka. Som att den hela tiden följer efter mig och bara väntar på att jag ska vara lite osäker så den bara kan klampa in och förstöra allt igen.

Jag tänker inte på det lika mycket nu och jag tycker att jag har lärt mig att hantera alla känslor. Men dom gångerna som verkligheten springer ikapp mig och jag blir påmind om att jag aldrig kan vara ritkgit trygg så känns det otroligt jobbigt. Dom gångerna så kan jag inte låta bli att tänka, varför just jag?

Jag har tänkt på det mycket dom senaste dagarna. Inte på det sättet som gör mig arg eller ledsen, utan bara mer fundersam. Jag har vänt och vridit och försökt komma på ett bra svar, men jag vet inte om jag har blivit så mycket klokare. Behandla andra som du själv vill bli behandlad, ja det håller jag med om. Men inte i detta fall. Om jag inte får respekt, varför ska jag då behöva visa respekt tillbaka?

Jag pratar såklart om cancern. En sjukdom som är totalt respektlös, en sjukdom som är hatad av alla. Förra veckan så hade jag min fuck cancer tröja på mig i skolan då en av mina studiekamrater frågade mig när hon såg vad det stod på  ryggen "är du lite rebellisk?" Jag blev så förvånad, jag minns inte ens om jag svarade på frågan. Det var det sista jag hade förväntat mig att höra. Vad menade hon med det?

Tog jag i för mycket genom att visa mitt hat öppet inför denna sjukdom? Och varför skulle jag inte få göra det? Jag ser ingen mening med att inte få säga fuck you till en sjukdom som orsakar så mycket smärta, en sjukdom som jag själv faktiskt har bevisat att jag är tillräckligt stark för att övervinna. Vi som skrattar cancern i ansiktet och har vunnit våran fight, vi om några ska väl ha all rätt att få skrika ut fuck cancer och varför inte passa på att sprida dom orden så fler förstår vilken otroligt hemsk sjukdom det är och framför allt sprida reklam för Ung cancer.

Eller är det så enkelt att hon menade att jag var rebellisk mot cancern? Att hon tyckte jag gjorde rätt som stod upp för att cancern borde slänga sig i väggen? Att alla borde stå rakryggade och säga fuck cancer! Att det faktiskt är okej att visa öppet hur mycket man hatar sjukdomen. Om det var så hon menade så tycker ajg att ni alla ska göra det. Alla kan göra något, börja med att tänka fuck cancer så har ni kommit en bit på vägen.

Att jag har haft cancer och mått så otroligt dåligt under en viss period i mitt liv där mina föräldrar nästan har fått mata och klä på mig känns så långt borta från verkligheten som man bara kan komma. Men just då var det min verklighet, och mitt liv. Idag, bara ett år senare så känns det så ofattbart att jag som då 20åring inte klarade mig själv. Att jag ständigt var beroende av mina föräldrar när det gällde gå på toa, klä på mig, äta och ja, allt annat vardagligt i mitt liv.

Jag har tänkt på det mycket. Att som 20åring få ett cancerbesked, att man så tidigt i livet ska behöva tänka på döden och på allt man inte hunnit gjort så pass mycket som man gör i det läget är helt sinnessjukt. Inte bara sinnessjukt, utan förjävligt. Ingen människa ska behöva gå igenom det, ingen förtjänar att uppleva alla dessa känslor och tankar som jag och många många unga har fått gå igenom och fortfarande går igenom under olika lång tid.

Jag är en av dom som har haft tur, inte bara tur utan en jäkla tur. Jag hade bara 4 månader med cellgifter och idag är jag cancerfri. Idag är allt nästan som det var innan cancern kom in i mitt liv, det kommer aldrig helt bli som det var innan men på ett ungefär. Det finns människor som inte har haft samma tur som jag har haft, dom kämpade lika mycket som mig, om inte mer. Men varför lät Gud mig leva och någon annan i ungefär samma ålder som mig dö? Livet är verkligen inte rättvist. Tacksamheten som jag inte kände för några månader sedan kan jag inte leva utan nu. Jag lever och jag är lycklig!

Jag lämnar fram mitt leg och mitt frikort till expediten. Hon ler och önskar mig lycka till, jag ler och tackar. Jag sätter mig på en stol i väntrummet och känner att allas blickar riktas mot mig. Det känns som om alla tänker samma sak. Att jag är för ung för att befinna mig här. Jag ler lite som om jag säger ”Det är okej, jag mår bra och att jag inte kommer att dö på väldigt länge.” Men jag vet inte om det är sant än.

De kala väggarna i väntrummet och klockan som tickar gör inte väntan lättare. Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur bröstet och illamåendet blir starkare för varje minut som går. En sjuksköterska som känner mig vid namn hälsar glatt genom att säga att hennes favorit är här, sätter sig bredvid mig och frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra, men att jag är lite nervös inför läkarbesöket. Hon förstår vad jag menar och säger att det kommer att gå bra, att jag är en fighter.Jag känner hur mycket det svaret lugnar ner mig och hur tacksam jag är över alla fina sköterskor som gör besöken mycket lättare för en förvirrad 21 åring som sitter och väntar på beskedet om cancern har kommit tillbaka eller inte.