"Vet du hur det känns...

...att behöva gå upp tre gånger varje morgon och äta frukost för att man blir så hungrig av all kortison?

...att kolla sig i spegeln och allt man ser är cancer?

...att tänka tanken hur alla nära och kära kommer att må om man förlorar kampen?

...att ständigt ha spänningshuvudvärk för att man har svullnat upp så mycket i ansiktet för kortisonet?

...att kalla sjukhuset för sitt hem?

...att inte kunna göra det man älskar för att man har tappat all ork och alla muskler?

...att bli stucken tre-fyra gånger extra än alla andra för att blodkärlen är så sönderstukna?

...att ha så fruktansvärt ont i skelettet så man varken kan sitta, ligga eller stå?

...att förlora hoppet?

...att behöva svara på frågan vad man har gjort under ett halvår med svaret "jag har haft cancer"?

...att behöva lära sig leva med tanken av att cancern kan komma tillbaka?

...att glömma bort hur det känns att må bra?"

Från arkivet, den 24 Januari 2013, läs hela inlägget här.

"När man är frisk önskar man sig tusen saker men när man är sjuk önskar man sig bara en sak…att bli frisk."

SNÄLLA, alla ni som läser detta. Stöd Cancerfonden genom att SMS:a  till numret 72988 , skriv BESEGRA (mellanslag) ditt namn så skänker du 50 kronor.Tillsammans gör vi skillnad!

Det är hemskt att jag gör så här med mig själv. På kvällarna oavsett om jag är glad eller inte så kan jag inte låta bli att kolla på gamla klipp på idoler eller gamla bilder på vad man har varit med om i livet. Jag beter mig ibland som om jag redan ligger på dödsbädden och ser tillbaka på mitt liv. Som att jag redan har förberett mig inför att cancern är tillbaka och att jag snart kommer att dö. Jag blir så otroligt förbannad på mig själv när jag gör så här! Varför utsätter jag mig själv för det här!? Jag vill inte dö! Jag vill inte DÖ! JAG VILL INTE DÖ!! Jag har så mycket kvar att leva för! om jag nu ska dö i denna ålder, varför blev jag ens född!? Jag kan helt enkelt inte dö nu när jag är mitt i livet! Jag vill bara skrika ut till Gud så han förstår mig, jag tvekar ibland på om han hör och förstår. Men jag måste lita på honom. Ingen känner mig så bra som han och han är den ända som vet vad och hur jag verkligen känner! Gud, hjälp mig att ta mig igenom det här. Hjälp mig att bära allt det jobbiga.

Nu är det en sån natt som cancern tar över. En natt där hypokondrin är stark och jag tycker mig ana att jag har ont exakt överallt och att allt är cancer. En natt där pulsen slår fortare och fortare för att allt jag tänker på är hur jag kommer att må efter återbesöket den 14 augusti. Kommer jag vara lättad eller kommer jag vara helt nedbruten? Jag tänker på vilket humör jag kommer vara på i stallet samma kväll, kommer jag vara lycklig eller kommer jag bryta ihop? Klarar jag ett dåligt besked? Vad kommer jag att göra? Jag har så himla många frågor som jag vill ha svar på och jag vill veta nu. Inte om tre veckor utan NU!

Gick tillbaka i mitt arkiv ungefär ett år för att se hur jag mådde och vad jag gjorde då. För ungefär ett år sedan så var jag ute på min första VFU efter mina behandlingar. Jag var otroligt tacksam över hur fint mottagande jag fick från all personal och jag var otroligt lycklig när jag fick ägna mina dagar på förskolan där jag alltid trivs. Men under en stor tid i denna period och under hela hösten så mådde jag samtidigt så otroligt dåligt. Jag var arg på allt och alla, egentligen så var det cancern jag var arg på men tyvärr så gick det ut över andra. Det var när jag kom tillbaka till vardagen och rutinerna igen som jag insåg hur mycket jag hade missat på ett halvår. Jag var förbannad på cancern för att jag inte fick plugga med mina gamla vänner, jag var förbannad på cancern för att jag fortfarande kände att jag behövde peruk och jag var förbannad på cancern för att den hade gjort mig så svag och osäker. Under min VFU så spelade jag Laleh "vårens första dag" och dansade på perrongen på vägen hem och på vägen dit till texten "jag är inte beredd att dö än" men på kvällarna och när skolan sakta men säkert började närma sig så blev det många nätter med dålig sömn och mycket tårar.

Idag, ett år senare så kan jag fortfarande vara arg på cancern ibland. Jag är fortfarande arg för att jag inte får plugga med mina gamla vänner. Jag är fortfarande arg för att jag ibland känner att jag måste förklara för människor varför jag tog ett halvår uppehåll i skolan. Men samtidigt som jag ständigt kommer att vara förbannad på cancern så är jag ändå starkare och lyckligare.

"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare. Paradiset kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant."

-Kristian Gidlund 21/9 1983 - 17/9 2013

Hej vänner. Idag vaknade jag av nyheten att Kristian Gidlund somnade in igår eftermiddag. En person som har gett oss så himla mycket känslor och tankar. Hans sommarprat berörde många. Själv satt jag och grät när jag lyssnade på det. Jag vill inte skriva allt för mycket om detta utan jag avslutar det med att säga fuck cancer och sov gott Kristian! Nu ska jag istället klä på mig för att sen ge mig av till Flemingsberg för en lunch med min fina vän Mimmi. Sen är det bara hem och börja packa lite inför helgen. Ikväll är det ridning, längtar! Kram på er och ta hand om varandra ❤.

Jag har alltid tyckt om att skriva. När jag var liten skrev jag oändligt många sagor och hade en enorm fantasi. Nu förtiden så gillar jag att skriva i allmänhet, annars så hade jag väl inte haft en blogg haha. Förra sommaren så började jag skriva lite om min cancerresa. Dels som en slags bearbetning för mig själv och dels för att jag kan tänka mig att dela med mig av den någon gång någonstans. Ung cancer kanske?

Denna text har legat orörd i ungefär ett år nu. Jag började skriva om allt, men sen kom jag till en punkt där det blev alltför jobbigt psykiskt att skriva om det. Jag var inte riktigt mogen och stark nog för att kunna och orka fortsätta skriva. Men nu ett år senare så känner jag mig starkare. Jag känner mig framför allt stark nu. Så de senaste nätterna har jag faktiskt suttit och fortsatt skriva på denna text och ja, jag gråter när jag skriver vissa delar. Det är fortfarande extremt jobbigt att minnas och tänka tillbaka på alla jobbiga bitar under resan, det känns ibland som allt hände igår. Men jag tror ändå att det är bra för mig att skriva om det. Någon gång så måste jag ju ta mig igenom de jobbiga delarna också. För att komma framåt.  Jag får helt enkelt acceptera att det tar tid och att det är okej att skriva lite då och då, de gångerna jag känner mig extra stark.

Jag försöker också intala mig själv att det faktiskt är okej att gråta samtidigt som jag skriver om allt. Att det är helt normalt att det fortfarande gör ont. Ibland kan jag känna mig ganska töntig som sitter och gråter när detta var för 1,5 år sedan och är förbi. Men på ett sätt så har jag ändå fått det förklarat att det alltid kommer att kännas och att det alltid är okej, det är bara jag som måste tro på det först!

Från Juli 2013...

Jag har känt mig odödlig så länge nu. Ingenting kan stoppa mig och jag gör det jag älskar att göra. Men plötsligt så blir jag påmind när jag sätter på TVn och en långfilm om en cancersjuk tjej spelas. Jag stelnar till och alla minnen kommer som en våg över mig. Den skalliga tjejen som sitter där i sängen och gråter och skriker av förtvilvlan i filmen, det var jag för lite över ett år sedan. Plötsligt så minns jag alla ord, alla tårar och all rädsla jag kände då. Det gör ont. Hela jag gör ont. Pulsen slår fortare och fortare och jag känner att jag inte längre kan förtränga tårarna längre. 

Vad händer om cancern är tillbaka? Hur länge kommer jag att leva? Vad ska jag prioritera i mitt liv? Varje sak som jag gör försöker jag njuta av så mycket som jag bara kan. Kanske är det sista gången som jag får uppleva just det ögonblicket, högtiden eller vad det nu är jag gör. Nästa gång eller nästa år kanske jag inte finns mer. Allting känns så otroligt verkligt just där och då. Jag tror på allvar att jag snart kommer att dö.

På kvällarna ligger jag och funderar på hur jag vill att min begravning ska se ut. Jag tycker om blått. Och jag vill ha bra musik. Jag funderar på vilka som kommer komma och i vilken kyrka det ska vara i. Ska jag ha gravsten eller inte? Pulsen slår fortare och fortare och jag känner att paniken börjar smyga sig på. Jag måste sätta mig upp i sängen och pressa täcket över ansiktet för att kväva skriket och snyftningarna. Är det här det som kallas dödsångest?

Inatt grät jag. Jag kunde inte sluta gråta och det var så skönt. Jag grät för första gången på länge av glädje och tacksamhet. Jag tror att jag har varit på helspänn hela sommaren men efter igår så lättade allt. All oro och all spänning försvann och jag kunde på riktigt slappna av. Jag känner mig starkare nu och jag vet att jag har Gud vid min sida, så många nätter som jag suttit i sängen i mörkret och bett om styrka och bra besked. Jag lever och jag är lycklig! Fuck you cancern! Du är för evigt hatad!