I slutet av November så skrev jag ett inlägg om stallet, om att jag ville uppskatta varje minut som jag var där, att jag ville längta till varje ridlektion och verkligen vara glad i stallet. För att citera det jag skrev "frågan är vart försvann jag i allt detta? Vart tog den Elin vägen som älskade hästar över allt annat på jorden? Som var i stallet 3 dagar i veckan, som var så glad och stolt över allt jag fick vara med om...Vart tog mitt riktiga jag vägen?" Läs hela texten här om ni är nyfikna. Jag trodde jag hade tappat mig själv och all motivation.

Men så är det inte. Den riktiga Elin sitter här just nu (eller egentligen igårkväll, tidsinställt lixom!) och skriver. Den Elin som älskar hästar över allt annat på jorden, hon som längtar till varje ridlektion, hon som bryter ihop bara av att tänka tanken på att hon kanske inte klarar av att rida så mycket under terminen, hon som bryter ihop när hon tänker på att hon måste prata med J om räkningen...Jag har hittat tillbaka! Jag har inte ridit på 2 veckor men det känns som 8 veckor, det har gått så långt att jag till och med drömmer om att jag sitter på hästryggen. Jag trodde att jag skulle klara av att äntligen få rida nu på Onsdag, men jag har så ont i magen och ryggen så jag tror inte att det är så smart. Fyfaan!

Fucking jävla cancer, elakartad tumör, förhöjda blodvärden eller vadfaan det nu heter och är som gör att jag ligger och tänker på att jag inte kan rida som jag vill!!! När jag väl hittat tillbaka till ridningen, när jag väl inser att jag saknar stallet, lektionerna och hästarna så måste jag förbereda mig på att jag kanske måste pausa i det jag behöver som mest!! Jag är så arg, så besviken, så otroligt ledsen....hur ska jag klara av detta om det slutar med att jag inte kan rida!? Ärligt talat så skrämmer den frågan mig...

Shit, det händer verkligen på riktigt nu. Jag har försökt förtränga allt som har med cellgifter att göra för det är helt enkelt för mycket att tänka på. Men när man får ett samtal från sjukhuset om hur allt går till och hur planeringen ser ut en så länge så kommer allt ikapp en igen. Jag drömmer inte, detta händer verkligen på riktigt. Jag hatar känslan av att man inte vet vad som kommer hända, jag hatar känslan av att direkt när man vill planera in något så börjar man automatiskt att tänka "tänk om jag måste ställa in för jag mår så dåligt." 

Jag ska göra allt jag kan för att leva ett sånt normalt liv som möjligt under behandlingen. Jag vill inte ta studieuppehåll, jag vill inte sluta rida, jag vill inte må dåligt.

Väntar på telefonsamtal från sjukhuset, dom kan ringa när som helst och jag har ingen aning om när telefonen börjar vibrera...tankarna snurrar runt. Nu känns det verkligen som om framtiden står på spel, på riktigt. Jag är inte rädd för cancern, jag är rädd för att mista kontrollen helt över mitt liv...

Jag försöker plugga men mina tankar far och flyger åt ett annat håll hela tiden...

Jag försöker att inte tänka på det, men det går lixom inte. Dags att hälsa på sjukhuset igen imorgon och jag går igenom allt i huvudet hur förmiddagen kommer bli. Det är ju nästan samma sak jag ska göra imorgon som jag brukar göra 1 gång i månaden, men just denna gång så känns det som om mer står på spel, kanske för att det är en annan slags röntgen?

Nästan samma sak varje gång. Vänta på min tur, bli stucken ett par-tre gånger och tillslut får in nålen rätt, få något insprutat i blodet, ligga i ca 60 min på en brits, in på röntgen, bli röntgad i 30 minuter, säga tack och hej, sen är det bara att vänta. Vänta och vänta på att telefonen ringer eller på en kallelse i brevlådan. Egentligen är det ju inte själva undersökningen som är värst, det är den där fruktansvärda känslan av att man inte vet vad som kommer hända och framförallt att läkarna inte vet vad det är för något fel. Det är som om jag inte har någon kontroll över mitt liv längre.......

Vissa dagar så kan jag inte låta bli att tänka varför just jag och varför just cancer?

Jag skriver det här bara för att jag vill få ut lite av mina tankar, det sista jag vill höra nu är att jag måste vara stark, att jag måste tänka framåt, att jag inte kan sluta leva mitt liv. Jag för höra det så många gånger varje dag och jag är less på dom orden! Tror inte folk att jag vet att jag måste vara stark, tror folk att jag bara vill lägga mig i sängen och ge upp?  Att jag inte vågar tänka framåt, att jag inte ser något ljus i tunneln!?

Jag kan lova er att jag VET! Jag vet gott och väl att jag måste kämpa, att jag inte kan sluta leva mitt liv på grund av det här, att jag måste vara stark. Jag vet att jag måste lära mig att leva med sorgen, att jag måste tänka framåt, att jag måste LEVA, och jag gör det. Jag går upp varje morgon och lever mitt liv, jag kämpar, jag har drömmar och jag har mål. Jag kämpar för att jag faktiskt ser ett litet ljus i tunneln, om jag inte hade gjort det så hade jag inte suttit här idag. Jag är 20 år och jag tror att någon gång ska detta få ett slut, att någon gång kan jag lägga det här bakom mig och komma tillbaka som en ännu starkare Elin och leva mitt liv till fullo, eller jag tror inte jag vet! Men jag måste oxå få lov att vara ledsen, bitter, arg, tänka negativt,  you name it! För jag känner mig själv och jag VET att jag har så mycket att kämpa för, leva för och vara lycklig för.

Så, ni som tror att jag bara vill ge upp vissa dagar för att jag är ledsen, varför skulle jag ens vilja ge upp?

Nu måste jag verkligen försöka plugga vidare!

Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur jag känner och tänker efter den här operationen tror jag. Under dom senaste dagarna så har tankarna bara snurrat runt i huvudet, försökt smälta alla intryck, alla konsekvenser och hur mitt liv kommer att se ut efter det här. Detta påverkar trots allt hur liv kommer att bli och det kanske inte riktigt blir som jag hade hoppats eller tänkt. Jag är fortfarande ung och det finns andra alternativ men det blir ju ändå inte som man vill och det tar ett tag att acceptera för mig, se är det bara. Jag vill inte gå in på detaljer här på bloggen för jag tycker det är för privat, jag vet att det inte är någon idé att berätta för ingen skulle förstå hur jag egentligen känner, även om ni säger det så måste jag tyvärr säga att jag inte tror det. Jag själv har ju inte smält och bearbetat allt än och jag vet ärligt talat inte hur lång tid det kommer att ta. Kanske en vecka, ett år, eller kanske så stannar det kvar en slags sorg eller känsla under hela livet som jag blir starkare av. Hoppas ni förstår varför jag inte är för privat, ni får fråga mig personligen om det är något ni undrar så får vi se om jag klarar av att svara, men förvänta er inte så mycket till svar :).

Okej, jag låg på sjukhus i en vecka ungefär, inte så grymt lång tid men tillräckligt för att vilja slippa det ett tag nu. Det hände så otroligt mycket under tiden jag låg där. Alla människor jag träffade, det kom nya narkosläkare varje dag, nya sköterskor på morgon, eftermiddag, kväll och natt, dom första dagarna kände jag inte ens igen hon som opererade mig. Jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt och ja, det pågick så mycket runt omkring en. Bara DET är mycket att smälta. Jag måste säga att den som finns mest i mina tankar är nog kirurgen som opererade mig. Jag har ALDRIG känt en sån tillit och trygghet som när jag träffade henne! Jag träffade henne bara en kortis innan operation och hon var så lugn och pedagogisk. Det var nästan som om man fick intrycket at att hon ville lära känna en mer innan hon började rota i en. När hon hade möte med mamma och mig sedan på torsdagen så var hon väldigt mån om att jag skulle få den bästa vården, alla frågor som jag hade blev besvarade och hon erbjöd sig till och med att om jag ville gå vidare med någon annan operation eller ha hjälp med kontakter och remisser så kunde hon fixa det. Som kirurg är man inte uppe på avdelningen mer än kanske dagen efter operationen och för att skriva ut patienten, men min kirurg hon var uppe hos mig mellan hennes operationer varje dag för att kolla hur jag mådde. Hon kom med alla möjliga alternativ för att jag skulle slippa må illa mm. Det som verkligen öppnade mina ögon inför denna kirurg var på fredagen när jag mådde som sämst. Hon av alla människor stod och klappade mig på pannan när jag spydde och hon  tröstade mig när jag grät, sånt som egentligen sjuksystrarna ska göra. Hon tog kommandot helt och hållet och såg till att jag skulle få förtur på röntgen, få all information jag behövde och såg till att pappa stannade kvar så hon kunde prata med honom också. Innan hon gick för fredagen och på semester så tog hon min hand och sa att allt kommer att bli bra, att det är jobbigt nu men allt såg bra ut och att det kommer lösa sig. Jag var osäker på om jag fick komma hem innan midsommar men hon lugnade mig med att säga ”självklart kommer du hem innan midsommar, det lovar jag dig”. Med dom orden, klappen på pannan och det varma leedet så gick hon på semester. Hoppet som var borta hos mig då kom plötsligt fram igen, det kändes som om en stor sten lättade från mitt hjärta. Hon fick mig att kämpa och jag har inte ord till att förklara hur mycket hennes närvaro och engagemang betyder för mig! Ska på återbesök den 4 juli, hennes första arbetsdag efter semestern. Jag längtar!

Såklart så var alla sjuksköterskor trevliga och dom stöttade mig hela vägen och alla var uppriktigt glada när dom kom tillbaka och såg att jag var uppe på benen och mådde bra sen under helgen. Alla var så gulliga mot mig, men det är väl deras jobb samtidigt. På Fredagen så pratade mamma med en av sköterskorna som hade haft hand om mig under kvällarna och det sista hon sa var ”Vilken stark dotter du har”. När mamma sa det så började jag nästan att gråta, jag tyckte inte att jag var stark alls! Jag låg ju förfan och böla och spydde hela tiden och tyckte synd om mig själv. Men såhär i efterhand så förstår jag att man måste få vara svag ibland för att kunna bli stark eller starkare.

Ja, en bok blev det ju inte men å andra sidan så är detta inte ens hälften av mina tankar, mina innersta tankar spar jag för mig själv.

Lyckopiller <3

Varning för lååååångt inlägg!

Nu ska jag försöka skriva om hur veckan har varit så ni förstår varför ajg inte har svarat på mess, eller när ajg väl gjort det verkat arg eller nått.

För er som inte vet så har jag alltså genomgått en bukoperation för 3dje gången. Denna gång var det en cysta som växte på min högra äggstock som jag skulle ta bort. 

Tisdagen den 14 juni

Operationsdagen alltså. Åkte in till KS med mamma så vi var där vid 7 på morgonen redan. Fick säng, bytte kläder och sedan körde dom ner mig till operation, mamma följde med. Väl nere så väntade vi ett tag sedan pratade vi med kirurgen om ingreppet och efter det åkte jag in för operation, satte nål i mig, epiduralbedövning i ryggen sedan somnade jag.

Minns uppvaken sen, att det första jag sa var att jag måste spy, sköterskorna baddade pannan på mig och såg till att jag hade det så bra jag kunde, minns att kirurgen kom för att berätta att operationen gick bra och att hon hade tagit bort höger äggstock. Efter några timmar på uppvaket (som kändes som en timme för mig eftersom jag var så groggy) så åkte jag upp till avdelningen igen. Minns inte så mycket mer av den dagen mer än att jag mådde fruktansvärt dåligt.

Onsdagen den 15 juni

Minns inte så mycket av denna dag heller, mådde fortfarande illa, spydde under natten och under hela onsdagen. Morfinet som jag var överkänslig mot kopplades bort och jag hade bara lokalbedövningen i ryggen, men spydde gjorde jag ändå. Mamma kom och hälsade på vid 6 och det blev en hel del tårar för mig eftersom jag mådde så dåligt och allt kändes bara så jobbigt. Spydde inte undertiden mamma var på besök men strax innan hon gick så kom det upp igen och det fortsatte även under nästa natt.

Torsdagen den 16 juni

Spydde som sagt under natten och även under denna dag med. Frammåt lunch började det vända och jag fick hjälp att sätta mig upp på sängkanten och tillochmed stod jag upp en stund oxå. Blev väldigt trött och mådde fortfarande liite illa efter det. Vid 3 kom mamma och vid 4 typ så kom kirurgen för att berätta mer om operationen, vad hon hade sett mm. Fick svar på myckt frågor kring min kropp och annat (både positiva och negativa saker). Mamma stannade till 7,sedan åkte hon hem. Spydde igen hela natten till fredag.

Fredagen den 17 juni

jaaa, spydde som sagt under natten men det var värre denna natt, sov bara i några timmar och illamåendet höll ständigt i sig. Eftersom jag hade opererat magen så var det inte så bra att jag spydde för då kunde såret gå upp och jag har så tunn hy. På morgonen så kände jag för att ge upp, jag trodde att alla narkosläkare som hade varit in hos mig och kollat vad som var fel hade gett upp att hitta förklaringen för inget fungerade verkligen. Jag troode helt ärligt att jag skulle bli lämnad ensam och typ få dö på sjukhuset för alla hade gett upp hoppet om mig. Jag låg och hulkade men inget kom, jag grät, kallsvettades och ville bara dö. Jag tror att mina tårar och att den lilla positiva lågan som var borta då gjorde att alla sköterskor, narkosläkare, min kirurg verkligen la manken till och försöka komma på vad felet var.

Det vart en väldigt intensiv och en helt förjävlig dag. På morgonen så kom kirurgen upp i expressfart när hon hörde hur dålig jag var, hon ville kolla såret och att bukhinnan inte hade pruckigt eftersom jag spytt så mycket, jag mådde illa, spydde, grät i floder och alla var så underbara mot mig. Speciellt kirurgen, hon som inte ens ska vara uppe på avdelningen baddade min panna, tröstade mig när jag grät och förklarade för mig att jag inte behövde vara orolig.

Det bestämdes att jag skulle få en sond från näsan ner till magsäcken så jag skulle slippa hulka när jag spydde eftersom det inte var så bra med tanke på magen. Sen någon gång under dagen så skulle ajg åka ner till kontraströntgen för att kolla så tarmar och allt såg bra ut. Fick byta säng till en ren säng, fick byta rum så jag fick vara själv och få lugn och ro och ha besök när jag ville. Pappa kom vid 11 och då hade ajg fått slangen i magsäcken och fick alla möjliga medeciner. Vid lunch åkte jag ner till röntgen. När jag kom tillbaka till rummet så mådde jag liite bättre, men slangen i halsen ner till magsäcken fungerade inte, jag spydde ändå. Det beslutades att jag bara skulle få lite movicol (som gölr att tarmarna börjar arbeta) via sonden men jag mådde mer illa efter det och efter några minuter så kom det upp det oxå så det var ingen idé att försöka sig på något nytt, slangen togs bort. Kirurgen kom igen vid 2 och berättade att alt såg bra ut på röntgen så fel på tarmar och sånt kunde vi utesluta, det var alltså någon medicin jag fick som jag inte tålde. Hon klappade mig på pannan och tog min hand och sa att det skulle gå bra, det märktes att hon ville göra mer men inte kunde. Mamma kom vid 3 och pappa åkte då hem.

På kvällen så började det vända igen, jag åt till och med lite, drack och mådde inte alls lika illa. Sov som en stock den natten berättade mamma (hon sov kvar för jag ville inte sova själv då).

Lördagen den 18 juni

Vakande av att ajg för en gång skull INTE mådde illa! Hallelulja, det hade vänt!! Åt lite åt gången men många gånger under dagen och jag var till och med uppe och gick lite, fick hjälp med att duscha av sköterskorna, fick nya lakan och jag började känna mig bättre och starkare. Epiduralen stängdes av på eftermiddagen för att se om det hjälpte mot illamåendet iallafall, det var bara att sätta på den igen om jag fick för ont så det var ingen fara. Mamma var hos mig hela dagen och höll mig sällskap <3. 

Söndagen den 19 juni

Vaknade av att jag mådde illa. Blev livrädd! När ajg hade klarat att äta utan att må illa och spy i ett dygn så kunde det väl inte börja om igen. Trodde att ajg skulle behöva börja om från ruta ett igen men jag trodde fel. Ringde mamma och var förtvivlad men efter lite sömn så mådde ajg bättre och fick i mig all mat och vätska jag behövde under dagen. Mådde bra hela dagen sen, var uppe några gånger och jag fick bli av med alla slangar + urinkatetern, vilken befrielse! Kunde duscha på egen hand i stort sett och var hur pigg som helst på kvällen. Mormor och morfar kom en snabbis och hälsade på oxå nu när jag mådde bättre.

Måndagen den 20 juni

Mådde jättebra under natten, sov bra, kissade som jag skulle, kunde klara mig själv helt enkelt. Mamma kom vid 11 för jag hade en läkaritd på öron, näsa, hals avdelningen. Tog rullstolen och åkte dit, sedan tilbaka till avdelningen. Jag ver redo för att åka hem, men jag var tvungen att vänta ett antal timmar för att läkarna skulle gå ronden, tillslut så sa dom att jag fick åka hem! Skulle bara ta bort cvk:n (en slags nål) i halsen och var tvungen att stanna i två timmar efter det pgr av att man inte skulle börja blöda för mycket eftersom den satt i ett sånt stort blodkärl. Vid halv 6 åkte mamma och jag hem. Behöver jag säga att jag var otroligt glad? ;).

Jsg hade tänkt skriva om mina tankar och så nu efter operationen men detta inlägg blev så långt så jag sparar nog mina tanker tills senare ;) Cred till er som orkade läsa!

Sist så måste jag säga att bara för att jag är hemma nu så betyder det inte att jag är som vanligt och kan göra det jag brukar. Är trött i både kropp och knopp, denna sommar kommer jag inte göra mycket alls utan låta kroppen läka av sig själv!

Lyckopiller <3