Nu var det ganska länge sen som jag tänkte på dig. Jag har varit upptagen med att leva. Eller, klart jag tänker på dig ibland. På hur du kom in och förändrade mitt liv. Vad du gjorde mot mig och varför. Hur mitt liv skulle se ut om du inte fanns så nära mig. Det är en otroligt svårt linje det där. Att se tillbaka på mitt liv med dig på ett sätt som gör mig stark och tacksam till att du helt plötsligt dyker upp igen och gör mig livrädd. Det är så lätt att glida över på den jobbiga sidan ibland. Att bli rädd för att dö. Jag vill bara att du ska veta att jag inte har glömt dig. Att jag fortfarande hatar dig för att du tar upp så mycket negativ energi i mitt liv. Du är inte värd det, men ändå så kan jag inte sluta. Det krävs så lite för att du ska göra dig själv påmind. En lukt. Ett skratt. En spegel. Sen är du där mitt framför mig och förstör igen. Jag kommer hatar dig för evigt för det du har gjort mot mig! Du är inte värd ett skit, cancerjävel!

Men hej hörni. Det känns som att dagen snart är slut nästan och ändå så är klockan bara 3. Jag brukar ju vara sjukt glad och positiv på Onsdagar och fortfarande vara salig efter skansen. Ja, jag är fortfarande lite salig, men jag fick börja dagen med att skriva ett långt och argt inlägg på facebook till mina DUS-tjejer, ibland är det inte så kul att vara ordförande i en styrelse. Efter det och efter lunch så skjutsade Pelle mig till KS för att jag behövde ta blodprov, snacka kontraster - först tar jag mitt jobb som Ordförande och gör det jag ska och sen är det iväg och blir påminnd om att cancerjäveln faktiskt kan komma tillbaka. Men jag ber till Gud nästan varje kväll att han ska hålla mig frisk. Egentligen så kan jag ta blodprov i Spånga lika gärna men eftersom jag är så svårtstucken så känns det tryggare att åka till radiumhemmet som är mer vana vid sönderstuckna kärl. Jag tyckte jag var galet bra förrberedd med mat i magen och så drack jag en vattenflaska med vatten på vägen dit + så hade jag värmekudde medans jag väntade på att få komma in. Idag blev det ett stick i handen och ett stick i fingret, bättre än typ 4 som det var sist och jag ör inte så jätteöm heller, skönt. Dock så blev jag väldgit nervös, det spelar ingen roll vad jag ska göra där, även om det bara är för att hämta medicin eller nått så blir jag nervös. Antar att det är för att det kommer upp så många jobbiga minnen. Radiumhemmet var ju nästan mitt hem i ca 4 månader. 

min hand nu, hatar plåster på naglarna haha!

"Kärleken övervinner allt. Förutom cancern."

-Reklam för TV4 fakta och deras sjukhusserier.

Ibland tillåter jag inte mig själv att vara lycklig. Som att jag är rädd för att allt det vackra och underbara i livet ska ta slut då. Jag är medveten om att det en dag gör det för alla, men ibland så kan jag inte låta bli att tänka på att det kan ta slut för tidigt. Alldeles för tidigt.

Jag har fått en ny tid på onkologen nu. Som ett tecken från Gud att det är dags att ta detta på allvar. En ny tid som jag ska behålla. Jag kommer tvinga mig in på min läkares rum den dagen. Hur illa jag än mår av nervositet, hur ofta jag än måste låsa in mig på toaletten den dagen för att gråta ut så måste jag få veta. Jag måste få veta om jag fortfarande är fri eller inte. Jag mår illa bara av tanken på att komma tillbaka. Med tanke på hur förra året var så borde jag vara starkare nu. Men jag känner mig svagare. Första gången jag klev in på radiumhemmet var jag rädd för cellgifter. Nu är jag rädd för att dö.

Jag är trött men jag vågar inte sova. Jag vågar inte stänga ögonen och kanske hamna i den där fruktansvärda drömmen igen. Allt jag gör, allt jag hör och allt jag ser är cancer just nu. Jag måste boka en tid på radiumhemmet igen. Jag kan inte gå runt med denna smärtsamma ovisshet som bara blir värre och värre ju längre jag väntar. Jag vill veta om jag fortfarande är cancerfri, men jag vill inte veta om den har kommit tillbaka. Måste försöka blunda nu. Försöka sova. Jag måste tänka på något roligt. På något positivt. På hästar. Carola. Vänner. På allt som gör mig glad. God natt.

Hjärtat slår fortare och fortare och jag känner hur paniken kryper närmre. Jag sitter i sängen mitt i natten och undrar vad som just hände. Jag säger till mig själv flera gånger att det bara var en dröm. Att det jag vaknade från inte var verklighet. Men allt kändes så verkligt. Inte ens när jag sover låter cancern mig vara...

Jag är inne i en tung period just nu. Jag lever, men jag är rädd. Fruktansvärt rädd. Vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Allt jag vill är att få ett slut, det spelar ingen roll på vilket sätt bara jag slipper allt det jobbiga. Jag går runt med en ständig rädsla i kroppen och det känns som en brottningsmatch mot alla känslor, det tar så himla mycket energi.

Dom senaste dagarna har jag inte riktigt haft orken att klara av och förtränga alla jobbiga tankar. Jag försvinner allt oftare och enklare in i min egen lilla bubbla och tänker för mycket på döden. Har väldigt svårt att somna och ligger vaken länge på nätterna och funderar på det man inte ska fundera på. Just nu så har jag ett enormt behov av att göra saker, vad som helst bara för att kunna tänka på något annat lite då och då. Jag önskar att jag var starkare just nu, men jag har insett att jag inte är det och att det faktiskt är okej.

Så länge jag lever, tänker aldrig nånsin ge upp! Jag älskar den texten och det har särkt mig så otroligt mycket i mitt liv, problemet är att jag aldrig är riktigt trygg.