Fuck cancer!

Jag känner att jag måste påpeka en väldigt viktig sak här på bloggen så det inte blir några missförstånd eller sådant.

När jag skriver om min cancer så betyder det inte att jag varje gång mår dåligt eller är ledsen. Jag kan lova er att jag mår bra och att jag är lycklig. MEN man kan inte vara glad jämt, så enkelt är det. Bara för att man mår bra så betyder det inte att man inte kan vara ledsen. Man måste få ha sina veckor, dagar eller minutrar då man tycker att livet är piss. Annars kan man inte vara lycklig. Livet går upp och ner.

Vissa gånger när jag har mina dippar eller när jag känner att jag vill dela med mig av något som har med cancern att göra så väljer jag att skriva av mig här. Inte för att söka tröst eller sympati utan för att just få skriva av mig, det är mitt sätt att få ur mig det jag känner och tänker. Sen så väljer jag att skriva en del här för att andra som har eller har haft cancer kanske hittar hit och känner igen sig, jag vet att det kan vara till en stor tröst. Det är alltid någon där ute som känner igen sig.

Det sista jag vill är att ni ska tycka synd om mig eller att ni blir oroliga över att jag inte klarar av att ta itu med alla dessa känslor för mig själv. Jag känner att jag har kommit en bra bit på väg och att jag inte behöver någon professionell hjälp längre. Jag tror på mig själv! Även om jag vissa dagar kan känna mig som den mest svagaste och korkaste personen i världen så har jag lärt mig att det är okej att känna precis vad man vill och när man vill, accepterar man sina egna känslor så tror jag på att man tillslut mår bättre.

"Det är okej att känna ilska
det är okej att känna frustration
det är okej att vara ledsen och 
det är okej att känna saknad
det är okej att skrika och stampa och slå
Men det är också okej att ibland vara glad
och skratta."

Rädsla, förtvivlan, maktlöshet, hopplöshet, förvirring, ilska. Alla känslor kommer på en gång. Jag har fått cancer. CANCER. Sjukdomen med stort S. Sjukdomen som man kopplar ihop med döden. Vad kommer att hända? Hur kommer jag att må? Kommer det någonsin få ett slut? Är mamma och pappa lika rädda som jag? Kommer jag att dö?

Jag vill inte mer.

Jag orkar inte.

HELVETES-JÄVLA-IDIOT-SKIT-CANCER! FÖRSTÅR DU HUR MYCKET JAG HATAR DIG!?

Jag vill gråta, skrika, stampa och slå. Men jag kan inte.

Nästan varje dag upplever jag mitt cancerbesked igen. Jag kommer ihåg precis vad jag tänkte och kände när jag fick det där telefonsamtalet i Januari. Varje gång jag tänker på cancern så känns det som om jag upplever alla känslor igen från den dagen, som om det var på riktigt igen. 

Just nu så går jag runt med så himla mycket tankar och känslor inom mig. Jag vet inte riktigt om det är för att jag kommer närmre och närmre återkontrollen den 16onde och att jag ibland tror att cancern har kommit tillbaka, eller om det är för att det snart är ett nytt år och att det har hänt så himla mycket detta år som jag ännu inte har hunnit bearbeta klart riktigt än. 

Det är tyst och mörkt i mitt rum och det ända jag hör är mitt eget hjärtas dudunk som låter snabbare för varje minut som går. Jag mår illa. Det rullar några tårar på min kind, jag torkar bort dom. Jag ska inte gråta. Jag måste vara stark. För min egen skull och för alla andras. Paniken kommer och jag känner igen denna känsla av rädsla, förtvivlan och ångest. Jag tänker det jag inte borde tänka. Det som bara gör det värre. Tänk om. Illamåendet blir starkare. Kan man bli sjuk av rädsla?

Denna resa tar aldrig slut och det skrämmer mig. Återbesök den 16 Januari...helvetescancer!

Den frågan har jag funderat på mycket dom senaste månaderna. Man hör så mycket överallt att människor som har gått igenom någon slags cancer plötsligt får en annan syn på livet, att det är som en liten nära-döden-upplevelse. Att man får en andra chans och att man helt plötsligt inser att livet är så värdefullt. Vissa förverkligar sina drömmar, börjar träna och leva sunt, eller kanske bara är sådär spontan för att se vad livet har att ge. Det är som att man helt plötsligt kommer på att man bara lever en gång och vad som spelar störst roll i livet.

Det känns som om jag har fått provat lite lätt hur det är att leva med cancer. Nej, det har inte varit lätt och ja, jag har varit rädd för att dö. Efter att ha gått igenom fyra månader med cellgifter, som inte är någonting jämfört med vad andra har fått eller får gå igenom så tycker jag ändå att jag borde känna en större tacksamhet till livet. Jag har inte fått någon uppenbarelse eller ett aha-moment om att jag verkligen måste leva livet till fullo. Jag känner inte att att jag uppskattar vissa saker mer nu än för ett år sedan och det känns så fel på något sätt.

Möjligtvis att jag kanske inte är hemma lika mycket som förut. Innan behandlingarna så var jag mycket hemma, ville bara äta med min familj och anpassade hela mitt liv genom tiderna vi åt middag hemma, ville åka hem direkt efter skolan mm. Nu gör det inte lika mycket att jag inte är hemma på samma sätt, jag kan äta middag ute eller komma hem klockan 20:00 på kvällen och äta då, jag kan göra något efter skolan och inte bara åka raka vägen hem.

Men är det tacksamhet? Jag älskar inte min familj, mina släktingar och kompisar mer än vad jag gjorde för ett år sedan. Borde jag det? Borde jag känna mer tacksamhet till livet? Borde jag tänka oftare nu att jag är så glad att jag lever? Vart har min tacksamhet tagit vägen? Vad ÄR tacksamhet egentligen? Jag vet inte riktigt om jag vill ha svar på dessa frågor. Kanske är det så att det bara är jag som vet svaren, bara att jag själv måste komma på vad tacksamhet är för mig?

"Jag är livrädd. Vad händer med mitt liv? Kommer jag någonsin bli av med rädslan?"

"Det är som om jag lever i en mardröm som jag aldrig kommer vakna upp ur. Är det här verkligen mitt liv? Händer allt detta mig?"

"Jag är rädd för att försvinna i mig själv. För att tappa kontrollen över mitt liv. För att tappa håret. För att mina vänner inte stannar vid min sida på grund av deras egna rädsla. För att behöva sluta rida. För att dö."

Jag läser det jag inte borde läsa, men ibland går det helt enkelt inte att undvika. Cancer finns överallt nu för tiden. Det har gått 7 månader sedan sista behandlingen så ingen förväntar sig att allt ska vara på topp redan, det tar tid att bearbeta. Men jag tycker att det går för långsamt, kämpar jag för lite?

Borde jag kanske lägga manken till och försöka lära mig att leva med oron.

Oron över att cancern en dag kan komma tillbaka...

Jag vill bli starkare, jag vill kunna skjuta undan alla negativa tankar, jag vill kunna stå rakryggad och säga att jag har haft cancer utan att behöva oroa mig för hur folk kommer reagera, jag vill bli färdigutbildad, jag vill ha bra betyg, jobba på förskola, vakna upp med ett leende på läpparna och känna hur mycket jag älskar mitt jobb, se G växa upp, jag vill flytta hemifrån och få inreda min alldeles egna lägenhet, jag vill ha många galna minnen med mina vänner, jag vill ut och resa, jag vill springa på en gammal vän och hitta våran vänskap igen, hitta ett mysigt litet café inne i stan som bara jag går till när jag vill ta det lugnt, jag vill ha ett eget bibliotek, jag vill påverka ridsporten, jag vill ha egna hästar, jag vill rida paralympics, jag vill vara en bra förebild för alla, jag vill berätta min historia, jag vill ut och föreläsa, jag vill skriva en egen låt, jag vill rida över en sandstrand i solnedgången, jag vill skriva en egen bok, jag vill få chansen att berätta för Carola, Sarah Dawn Finer och Helen Sjöholm hur mycket dom betyder för mig, jag vill forska om Goltz syndrom och vara en förebild för alla drabbande, jag vill dela med mig av mitt liv inom ridsporten och andra organisationer, jag vill bli en bättre kristen, jag vill hitta han som får mig att känna mig trygg och älskad, jag vill gifta mig på en sandstrand, jag vill  flytta till en fin villa, jag vill bli mamma, jag vill kunna berätta många historier om vad som hände när jag var ung, galen och kär för mina barn och barnbarn,  jag vill se mina vackra barn växa upp i en trygg miljö och älska dom villkorslöst, jag vill lära mina barn allt jag kan, jag vill bli gammal med mitt livs kärlek, jag vill dö hemma i min egen säng och inse vilket fantastiskt liv jag har haft och kunna säga att jag har levt mitt liv till 110%.