Jag tar och lånar en text från en blogg igen. Ni vet känslan när man läser något och det känns som att man inte kan säga det bättre själv? Så känner ajg när jag läser detta, det är ingen idé att jag försöker skriva något annat om det här för hon gör det så bra ändå. Vi har inte haft samma cancer, men cancer. Jag har valt att lägga undan peruken men går mycket i mössa istället, hon väljer att ha kvar peruken tlls hon känner sig redo att lägga undan den. Men bara för att vi är i olika stadier med våra känslor och inte har haft samma cancer så betyder det inte att vi inte känner likadant, sånna här inlägg får mig att inse att jag inte är ensam med alla dessa tankar och känslor.

"Varje gång jag tar av mig peruken i sällskap av någon som inte råkar vara de jag bor med (de är vana att jag titt som tätt slänger av mig frisyren både i soffan, vid köksbordet och när jag kommer in i hallen) så vet jag vilken reaktion jag har att vänta. ”Åh, vad fin du är! Det har ju vuxit massor! Du behöver ju inte ha peruk! Det finns ju jättemånga fina korta frisyrer!” osv. Det är väldigt fint att höra. Det är dock inte så att jag fortfarande bär peruk för att jag tycker att jag är ful i kort hår. Det handlar inte om att jag inte vet hur jag vill klippa det och jag vet om varenda millimeter det växt, har nästan mätt det med linjal. Jag vill bara INTE ha kort hår. Jag har inte valt detta. Jag har inte valt att allt mitt älskade hår skulle falla av. Jag vill inte ha en tuff kort frisyr. Jag vill inte se ut som Rihanna. Jag vill inte klippa det i en söt tomboy frissa. Jag vill inte ha  k o r t  hår. Än så länge känner jag att jag har rätten att välja detta. Jag tittar mig i spegeln utan peruk och inser att ja, jag har fin färg på håret och passar faktiskt helt okej i även kort frisyr men jag identifierar mig noll med detta. Den enda likhet jag kan komma på är om någon över en natt skulle byta ut hela din garderob mot kläder av en stil du aldrig förr haft. Det finns mycket man klär och passar i men det betyder nödvändigtvis inte att det är så man faktiskt vill se ut. Den mentala femåringen inom mig strejkar hejvildt mitt i ett hav av trots mot att behöva anpassa sig ännu mer efter den jävla cancern. Den tog nio månader av mitt liv, mitt hår, mitt bröst, min ork, mitt hopp (om än tillfälligt) och allt där i kring. Jag tänker inte tillåta den att ta valfriheten att välja frisyr ifrån mig också. Det kanske är löjligt, jag ska vara glad att jag lever, att jag mår bra idag och här sitter jag och gnäller över att mitt hår är för kort. Vill bara göra ett statement. Jag går ut utan peruken när jag vill, när jag känner mig säker och när jag har kommit över sorgen av mitt tappade hår. Lite som någon som förlorat en närstående och låter dennes kläder hänga kvar i garderoben trots att de inte längre används. Sen vill jag bara tillägga att jag inte på något vis är otacksam för fina komplimanger från underbara människor. Absolut inte, jag har bara inte kommit över det jag förlorat ännu. Så ni vet."

Jag hatar dig. Jag hatar dig din vidriga jävel. Jag hatar att du bara klampade in och tog för dig av mitt liv. Att du gjorde allt så försenat. Att jag var tvungen att trycka på pausknappen i mitt eget liv, att jag inte längre kunde påverka vad som skulle hända. Jag hatar att du gav mig så mycket sorg, rädsla, oro och ilska. Jag hatar att du inte kan visa någon som helst respekt för mig eller för någon annan i världen. För att du tror att du är starkare än mig. Jag hatar dig så mycket så jag bara vill skrika, slå och sparka på dig, hur kunde du göra så här? Jag hatar att jag ska behöva använda ordet hata på grund av dig.

Jag hatar att du finns.

Men jag tycker om dig. Jag tycker om dig för att du fick mig att inse vilken fin familj och släkt jag har. Jag tycker om dig för att du fick mig att inse vilka mina närmaste vänner är. För att jag fick chansen att visa dig att du inte alltid kan vinna. För att du har gjort mig starkare och klokare. För att du har gett mig kämparglöd.

Men mest av allt så är du hatad. Av mig och många fler.

Fuck cancer!

Finns så mycket från Ung cancer som jag vill köpa så jag tar lite i taget och samlar på mig steg för steg ;). Denna gång blev det ett mobilskal! Vill ni kika på hur det ser ut och kanske klicka hem ett till er själva så gå in HÄR! Längtar tills det trillar ner i brevlådan! :D

 29/8-11

"Den Elin jag känner kommer att nå sina drömmar."

Hon påminde mig om vem jag är, jag tror faktiskt att jag behövde det. Mitt i allt elände så har jag lixom tappat mig själv och glömt bort vem jag egentligen är. Det var skönt att inse det.

6/9-11

Jag börjar inse mer och mer hur livrädd jag egentligen är. Jag börjar lite smått förstå det hela allvaret i det här. Det är inte förs när man hör andra nämna ordet cancer som man verkligen vaknar till och börjar förstå. Tänk om...men jag kan inte leva ett liv och tänka tänk om hela tiden för då blir jag helt galen.

7/9-11

Kära 16-åriga jag. Det är okej att sörja. Det är okej att känna. Det blir bättre, det finns hopp. Ta tillvara på dina nära och kära, ge dom din kärlek. Du är starkare än vad du tror. Du får inte glömma att vara stark innebär att man vågar vara svag. Glöm aldrig det, Du ÄR bra. Kämpa. Du har så mycket att se fram emot.

 1/11-11

Det jag vill säga idag är: Jag är så jävla less på allt! Är så jävla less på att gå omkring med denna rädsla dag in och dag ut. Kan det aldrig få ett slut? 

Klockan är 0730 på måndags morgon, jag är trött, illamående och less. Med trötta steg och fuck cancermössan på huvudet går jag fram till expeditionen och anmäler mig. Jag möts av ett leende och ett lycka till, som om hon förstod hur jobbigt det var.

Jag fortsätter gå men väljer hissen idag, jag är allt för orkeslös för att ta trapporna tre våningar. Hissen är liten och jag får en släng av klaustrofobi, men vad gör man när musklerna man hade inte finns där längre. Sätter mig i väntrummet och skummar igenom dagens Metrotidning, koncentrationen håller inte längre än tre sidor sen orkar jag inte läsa mer.

Min sjuksköterska kommer och jag möts av ett varmt leende och den vanliga frågan "hur har det gått med illamåendet?" Jag svarar att det har gått hyfsat, att jag har börjat vänja mig vid det. Idag fick jag ett enkelrum, dom är bäst. Jag gillar inte att det ligger fler i samma rum. Nu kan jag lyssna på musik utan handsfree, prata i telefon hur mycket jag vill men framförallt sova utan att bli allt för störd.

Jag märker hur min puls stiger lite, trots att jag har fått har många stick som helst i min infart strax under nyckelbenet så gör det fortfarande ont att bli stucken. jag hör min sjuksköterska säga till mig att nu sticker det till. En intensiv ilande smärta sveper genom hela vänsterbröstet, det försvinner nästan lika fort som det kom, jag ler lite och slappnar av. Nu är det värsta över.

Jag ligger en stund och stirrar upp i taket samtidigt som jag hör droppautomatens rytm. Jag tänker på att det bara är måndag, att det är i början av veckan och att jag ska hit varje dag denna vecka, att jag är less. Sen sätter jag på Carola och Sarah Dawn Finer på högsta volym. Tre timmar kvar, sen får jag åka hem.

Jag går med en jämn takt i den långa vita korridoren, jag befinner mig på sjukhuset och klockan är strax efter lunchtid. Det ända jag hör är min puls, mina fotsteg och två sjuksköterskor som mummlar lite tyst från något rum långt borta. Jag ska träffa min läkare på onkologen, jag har varit där många gånger tidigare så jag går per automik dit jag ska. Det luktar sprit, rent, sjukhus. Jag tycker inte om den lukten.

Jag hälsar på expediten som känner igen mig, får ett kvitto i handen och blir tillsagd att slå mig ned och vänta på min läkare. Det dröjer inte länge innan jag får komma in. Min läkare tittar allvarligt på mig och säger att blodproverna visar positivt. Att jag har AIDS. Jag förstår inte vad hon menar. Plötsligt dyker mamma upp. Hon och min läkare pratar några ord, jag är någon annanstans i mina egna förvirrade tankar. Jag hör min läkare säga till mamma att vi borde planera en resa. En sista resa med hela familjen innan jag dör.

Min puls stiger. Jag vet inte vad jag ska tänka. Tårarna rinner.

Plötsligt blir allt en dimma och allt försvinner. Jag öppnar ögonen, mina kinder och min kudde är blöta av tårar.

Det var bara en dröm.

Jag har lagt upp en ny kategori som ni kanske ser. Eftersom jag inte alls skrev så mycket under min behandlingstid och allt innan det så känner jag att jag ändå vill dela med mig av lite, kanske finns det någon där ute som vet vad ajg har gått igenom och känner igen sig? Vissa dagar kanske det bara dyker upp inlägg om cancern medans andra så blir det ingenting. Jag tar det som det kommer. Jag känner att ajg vill påpeka att denna kategori inte finns till för att jag vill ha sympati utan jag skriver bara för min egen skull och för att ni ska kunna få en inblick i vad jag gjorde och tänkte under ett år med läkarbesök, undersökningar, ovisshet och cellgifter.

Du kom in i mitt liv utan att fråga om lov, utan att knacka på, utan ens en förvarning. Du tog för dig, hånskrattade åt mig o körde över allt o alla som kom i din väg. Visade ingen hänsyn, ingen respekt.
Lögner. Svek. 

Jag hatade dig då o jag hatar dig nu. Jävla cancer, dra åt helvete.