Vet inte om ni kom ihåg att jag var hos min läkare på radiumhemmet för typ en månad sedan. Var där för en återkontroll efter cellgifterna, det var fortfarande lite frågetecken kring blodproverna jag lämnade inför besöket när jag var där. Den ena blodmarkören var hög fortfarande vilket kunde betyda äggstockscancer men och bara vara tillfälligt hög så var tvungen att gå där ifrån med blandade känslor.

Tog ett nytt blodproverna förra veckan och igår fick jag svar från KS hur dom såg ut. Med en lättnadens suck så läste jag att allt såg bra ut denna gång och att jag blir kallad inför en kontroll till om ungefär två månader. Jätteskönt verkligen! Jag har ärligt talat inte varit så orolig under denna tid. Såklart så har jag tänkt på det ibland och vissa dagar så har jag nog gått runt med lite dödsångest, men för det mesta så har jag varit otroligt lugn och inte tänkt på det så mycket eller känt den där hemska känslan av att man inte vågar planera sin framtid för man inte vet vad som händer. 

Jag fortsätter att be till Gud att cancerjäveln håller sig borta från mig i resten av mitt liv och att jag fortsätter att känna denna underbara känsla av att jag får möjligheten att göra saker som jag älskar och att framtiden ser underbart ljus ut!

Trots att jag var trött igår så hade jag svårt att somna. All ångest, all oro och all förtvivlan dök helt plötsligt upp och jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna, det värsta jag vet är att somna på en blöt kudde. Under hela dagen idag så har jag varit väldigt okoncentrerad och har inte kunnat läsa klart en sida i kursböckerna ens. 

Jag tycker inte att jag har sånna här dagar speciellt ofta nu förtiden. Dagar med gråten i halsen och ilska som jag inte vet vad jag ska göra av, jag säger bara saker som jag ångrar till dom jag älskar och gråter för ingenting. Men ibland så kan jag verkligen inte kontrollera den där lilla rösten längst bak i huvudet som säger allt som jag försöker förtränga dagligen. Det är som om det är djävulen på ena axeln som bara spottar ut allt negativt om hur otroligt svag jag är och om allt hemskt som kanske kan hända, och jag hatar det. Jag hatar att jag känner mig så svag för att jag inte kan kontrollera alla röster! Just nu så är det nog mycket annat som påverkar att jag inte helt och hållet orkar kämpa mot alla negativa tankar, men jag hoppas att jag mår bättre snart för som det är just idag och just nu så har jag inte lust till någonting förutom att ligga under täcket och tycka synd om mig själv och älta frågan "Varför just jag!?"

Imorgon är det en ny dag och då får jag se till att samla kraft när jag är i stallet under eftermiddagen. Alla dagar är inte så här, det vet jag. "It´s all about attitude" som Åsa säger!

...att vakna upp på morgonen och känna besvikelsen över att man ens vaknade upp?

...att vara 20 år och inte kunna duscha själv, äta själv eller klä på sig själv?

...att varje dag, varje minut, varje sekund känna sig illamående?

...att inte ens orka gå upp för trapporna vid huset utan att man får svårt att andas?

...att inte ha någon kontroll över sitt eget liv?

...att gå på hörselkontroller för att hålla koll på så man inte blir döv?

...att ofrivilligt behöva raka av sig allt hår för att man får så ont i hårbotten när håret börjar lossna?

...att inte kunna äta för att man har så ont i munnen av all svamp man får av cellgifterna?

...att ständigt höra folk som säger att man är stark fast man själv känner sig som den svagaste personen i världen?

...att behöva gå upp tre gånger varje morgon och äta frukost för att man blir så hungrig av all kortison?

...att kolla sig i spegeln och allt man ser är cancer?

...att tänka tanken hur alla nära och kära kommer att må om man förlorar kampen?

...att ständigt ha spänningshuvudvärk för att man har svullnat upp så mycket i ansiktet för kortisonet?

...att kalla sjukhuset för sitt hem?

...att inte kunna göra det man älskar för att man har tappat all ork och alla muskler?

...att bli stucken tre-fyra gånger extra än alla andra för att blodkärlen är så sönderstukna?

...att ha så fruktansvärt ont i skelettet så man varken kan sitta, ligga eller stå?

...att förlora hoppet?

...att behöva svara på frågan vad man har gjort under ett halvår med svaret "jag har haft cancer"?

...att behöva lära sig leva med tanken av att cancern kan komma tillbaka?

...att glömma bort hur det känns att må bra?

Det vet jag. Men jag vet oxå hur det känns när man får beskedet att man är cancerfri.

...just denna veckan för ett år sedan så hade jag min första behandlingsvecka.

Tänk att idag är det exakt ett år sedan jag fick det där telefonsamtalet på förskolans gård. Samtalet som skulle förändra mitt liv då min läkare sa att de var tvungna att boka in mig på cellgiftsbehandling så fort som möjligt. Jag tänker tillbaka och minns hur rädd jag var, hur jag grät på tåget på väg hem och hur förtvivlad jag var trots att jag hade blivit tillsagd att förbereda mig för detta besked en vecka innan. På något sätt så hade jag ändå räknat ut att jag åtminstone skulle kunna få göra klart VFUn, men inte ens det gick. Att vänta i tre veckor var det inget snack om utan jag hann med två dagar på förskolan sen blev sjukhuset mitt andra hem. När jag tänker tillbaka och läser mina gamla blogginlägg och dagboksanteckningar så kommer känslorna tillbaka och tårarna börjar rinna. Jag vet inte riktigt om det är för att jag minns hur jobbig tiden var eller om det är för att jag faktiskt sitter här nu och har visat att jag är starkare än cancern.

Men nu har det gått ett år sedan det samtalet. Ett år med tårar, sjukhus, rädsla och kärlek. Cancer. Jag kan fortfarande inte förstå att jag har haft cancer. Bara ordet känns så overkligt, så löjligt, så över...reklamerat. Jag som alltid brukade skämta om att man får cancer av allt nu förtiden, att man inte kan leva lyckligt om man hela tiden tänker på vad man äter och vad man gör osv. Där fick jag för det. Nu sitter jag här ett år senare och vet exakt hur det är att leva med cancer, att ha en riktig jävla dödsångest, att känna hur livet pausas och att behöva lära sig att leva med rädslan om att cancern en dag kan komma tillbaka. Allt känns så ofattbart, som om jag har drömt alltihopa. Det värsta är nog att det aldrig kommer att få ett riktigt slut, jag vill kunna lägga allt som har med cancer att göra bakom mig och bara se det som en erfarenhet, som ett avslutat kapitel. Men det är tufft att göra det när man vet att det alltid finns en chans att man kan bli sjuk igen.

Jag vill på något sätt säga att jag är så tacksam över att jag lever och att jag fick en andra chans, men jag har fortfarande svårt att känna just den tacksamheten. Jag antar att den kommer med tiden. Däremot så har jag fått lite mer jävlar anamma tror jag. Oavsett hur tufft det kan kännas vissa dagar pgr av allt som händer i livet så försöker jag ändå vända det och tänka att ”det kommer bli bra” eller ”nu jävlar fixar jag det här, det SKA gå!”

En dag ska jag kunna stå rakryggad och stolt när jag berättar för folk att jag har överlevt cancer, utan att behöva bli orolig över hur folk kommer att reagera när dom får reda på det!

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

En annan ”omöjlig” fråga lyder: ”Är du frisk nu?”

– Det är en idiotisk fråga att ställa till någon som har haft cancer och den triggar i gång så oerhört många funderingar som ingen har något svar på. Är jag verkligen frisk? Tänk om sjukdomen kommer tillbaka? Tänk om jag inte får vara med? Smärtan är tillbaka.

Jag knackar på dörren, öppnar och stiger in som jag alltid brukar göra. Ber om en värmepåse och sätter mig i väntrummet där alla andra sitter. Tar några djupa andetag och försöker att slappna av, jag har lärt mig att det blir lättare att sticka då . Skummar igenom en gammal hänt extra som jag redan har läst och tänker på vad jag ska göra under dagen. Jag hör den stora väggklockan ticka och människor som springer ut och in, jag blir lite stressad.

Nummerskylten slår om till mitt nummer. Jag hälsar på sköterskan som känner igen mig och sätter mig tillrätta i stolen. Hon har lärt sig att använda den minsta nålen och jag har lärt mig att jag måste ha tålamod. Jag känner ett litet litet stick, inget blod. Mina kärl vill inte vara med idag, pulsen stiger men jag försöker ta ett djupt andetag, med två sköterskor till hjälp denna gång så sticker det till igen, jag slappnar av lite när jag ser att det kommer blod och att allt funkar.

Nålen tas ut och jag får ett plåster på handen. Jag tackar för mig och får till svar att min läkare meddelar mig provsvaren om umgefär en vecka.

Plötsligt blir jag påmind om varför jag egentligen befinner mig på sjukhuset och har vant mig vid alla stick och ansikten. Cancern...