Cancern är och kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Oavsett om jag vill eller inte. Jag tänker på cancer nästan varje dag. Det räcker med att höra ordet på TV, radio, på bussen, i kön på affären eller läsa om det i tidningen, ordet cancer kommer alltid att påminna mig om just min resa. Ibland gör det ont och ibland så blir jag stolt. 

Det som gör mest ont nu är när jag tänker på hur många av mina nära och kära som har mått dåligt på grund av mig. Som också har levt i ovissheten, som också har gråtit, som har varit tvungna att stå bredvid och se på hur cancern långsamt tog över min kropp för en stund. Cancern är en sjukdom som inte bara påverkar den sjuke utan alla i dens omgivning. Helst av allt så skulle jag bara vilja skrika förlåt till alla ni som blev och ibland fortfarande är indragna i denna skit. Ni som lyssnade, ni som skickad sms och frågade hur jag mådde, ni som hälsade på, ni som tog emot mina samtal när jag låg på sjukhuset och hade tråkigt, ni som såg mig gråta och sen fick mig att skratta, ni som alltid mötte mig med ett leende och till alla er som fortfarande gör allt detta för mig. Om jag bara kunde gottgöra er på något sätt. Ni är så fantastiska. Utan er hade jag aldrig klarat min kamp mot cancern.

Jag tar ett djupt andetag och ställer mig på vågen. 52,5 visar den, inte mycket men mer än sist. Jag tittar på siffrorna och går av vågen. Det stämmer nog, magen ser större ut än vad den brukar göra, ont i äggstocken har jag också och på andra ställen där jag inte borde ha ont. Tankarna snurrar fram och tillbaka och paniken börjar krypa närmre och närmre, vad ska jag göra? Tänk om blodproverna inte går att lita på? tänk om dom har missat något? Är det nu allt börjar om? Jag tar ett djupt andetag igen och försöker tänka klarare. Jag inbillar mig bara. Hypokondri kallas det kanske för? Nu är det inte jag som har övertaget om mina tankar, det är cancern...igen. Helvete!

Jag minns tillbaka hur allt började. Hur jag skämtade om att jag var gravid. Hur skämt snabbt blev till allvar. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att det var cancer. Jag tackar Gud för varje dag jag får leva!

Att du ibland tar över mina tankar är okej, så länge som du håller dig borta från min kropp!

Har ni liksom jag kollat på tillsammans mot cancer idag på kanal sju? Jag tror inte att någon hade ett öga torrt under programet. Inte jag iallafall. För att vara en av dom som har drabbats av denna hemska sjukdom så väcker det otroligt många minnen. Samtidigt som det kan göra så ont att minnas tillbaka och bli påmind om att cancern faktiskt en dag kan komma tillbaka så blir man så otroligt stolt över att man faktiskt sitter här idag. Det är med otroligt blandade känslor som jag satt och kollade på TV ikväll. Men en sak är säkert, det är så galet mycket kärlek som har gått egenom TV-rutan ikväll. Man är inte ensam. Det finns hopp. Vi är starka tillsammans. Det finns hopp så länge som vi fortsätter att skänka pengar till cancerforskningen. Oavett om du själv har drabbats eller någon i din närhet har drabbats eller om du inte har stött på sjukdomen än så vet vi en sak. Cancer väcker känslor. Skänk pengar till cancerforskningen. För din egen skull, för dina barns skull, för alla dom som har, har haft eller fortfarande kämpar mot denna jävla sjukdom! Din gåva räddar liv!

Sms:a BESEGRA (mellanslag) ditt namn till 72988 så skänker du 50 kr.

Eller gå in på http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/ för att få reda på fler sätt att bidra.

Idag var du starkare än vad jag var när jag vaknade. Nu är det du som är svagare.

Jag hatar dig.

Solen är på väg att gå upp och jag hör fåglarna kvittra utanför och vågorna rulla upp mot stranden. Det är tidigt på morgonen och jag ligger i en stor och skön säng ute på landet och njuter av friheten. Friheten att jag kan röra mig hur jag vill i sängen. Inga slangar i halsen eller näsan, inga nålar i handen och inget illamående. Jag är så lycklig. Jag hör hur fågelkvittret blir mer intensivt ju mer tiden går och strax därefter så inser jag att jag är tillbaka. Tillbaka till verkligheten. På riktigt så ligger jag i en sjukhussäng med slangar överallt, illamående och en nyopererad mage. FAN, varför vaknade jag!?