Hej på er. Känns som att det har hänt massor av saker idag, fast det kanske är för att dagen varit ganska lång som det känns som det. Dagen började iallafall med glädjande besked att jag fortfarande kan säga att jag är cancarfri, min läkare ringde för att uppdatera mig om hur allt såg ut och hon sa att det inte fanns något att oroa sig för, känns väldigt väldigt skönt! Har ju tyckt att det har varit väldigt jobbigt med att inte veta, känns nästan som att ett nytt kapitel i livet har börjat då jag i princip tryckte på paus när samtalt kom i Mars att de hade sätt något misstänksamt. Men nu vet jag iallafall att allt ser bra ut, en härlig lättnad och bra start på dagen!

På förmiddagen så åkte jag in till SU för att förbereda vår gruppredovisning som vi skulle ha på eftermiddagen. Typ världens enklaste redovisning då vi bara skulle prata om arbetsprocessen och hur vi har tänkt under arbetets gång + lärt oss, ingen big deal med andra ord ;).

Vid 14 så började vi iallafall våra redovisningar och allt gick bra. Hade ju gärna velat utveckla vår digitala produkt, men tiden fanns inte och kunskapen fanns väl inte riktigt heller egentligen. Nu är iallafall EXA3 gjord och jag har lagt in alla enskilda uppgifter så lärarna kan komma åt dem. Känns så skönt, nu är det bara VFUn kvar och en redovisning, sen har jag sommarlov! Galet vad tiden går fort!

En annan glädjande sak är också att min kära mamma slipper operation, Tydligen läker hennes fot bra så hon inte behöver operera, känns skönt. Från det ena till det andra så är ajg nu iallafall hemma efter en lång dag i skolan. Är ledig änsa tills måndag och ska passa på att ta det riktigt lugnt under dessa dagar, känns som att jag har lov nu haha. Nu ska jag ialalfall fortsätta att titta på Vänner, krampå er!

Oj vilken lång dag det har varit idag. Är helt slutkörd nu känner jag när jag satt mig ned i soffan efter att ha ätit middag. Tog mig in till stan för att jobba strax innan lunch och hämtade upp G för att sedan promenera till moderna museet för att kolla på en mindcraftutställning som just nu visas där. Han var helt lyrisk och tyckte att alla andra barn skulle sluta spela så han kunde spela istället haha. Vi var iallafall där i ca en halvtimme innan vi tog bussen hem. På vägen dit så kände jag att jag började få solsting och drack sjukt mycket vatten när vi kom fram. Det var nästan lite för varmt för att promenera i steksol i 20-25 minuter tyckte jag. Det ända positiva är ju att det är otroligt fint i Stockholm eftersom vi har så mycket vatten.

Från Skeppsholmsbron.

En liten del av visningen.

När vi var nöjda så tog vi bussen hem, jag släppte av G hemma hos honom och så fortsatte jag vidare med bussen till centralen. Eftersom Cicci för en gång skull var i Stockholm idag så passade jag självklart på att möta upp henne vid centralen för att få krama om henne lite, vi stod och grät och kramades i typ 5 minuter tills jag var tvungen att gå vidare, men det var så härligt att få krama om henne! Mötte upp Elin och Filippa och så fortsatte vi till hotellet där det var dags att pärla armband till Ung cancer igen, hade verkligen längtat! Det är något speciellt med att sitta där och pärla i flera timmar med härliga människor och gratis fika. Avkopplande till tusen är det + att det är för en god sak.

Gratis fika blev det såklart.

Idag pärlade jag 5 st armband varav ett fick jag då gratis.

Mycket armband blir det

De vita armbanden verkar vara populärast att göra

Nu är jag då hemma och har precis ätit middag. Håller på att somna redan nu i soffan känner jag haha. Ikväll blir det bara en hemmakväll i soffan tror jag minsann, hoppas att ni har njutit av det varma vädret idag vänner, jag är en aning röd i ansiktet såg jag när jag kom hem. Kram på er!

Hej på er vänner. Imorse vaknade jag med bibeln i sängen och Carola i öronen, måste ha somnat så inatt. Det var mysigt. Idag har jag inte klarat av att äta någonting. Jag har varit så nervös inför mitt återbesök så jag har mått illa ända sen igårkväll. Jag sov länge idag, ända till 11 och sen så har jag tittat på TV för att tankarna inte skulle vandra åt fel håll. Nu har jag precis kommit hem från sjukhuset och har lyckats smälla i mig en banan iallafall. Återbesöket gick inte alls som jag ville och jag gick ut därifrån fly förbannad och besviken.

Jag fick inte reda på någonting på återbesöket. Ni vet ju hur nervös jag har varit inför denna dag och så kommer jag in till min läkare 30 minuter sent(!!!???) och får inte veta någonting! Röntgenbilderna hade min läkare inte fått svar på än och alla blodprov hade inte ens tagits. Det ända jag fick svar på var vad som kommer att hända om det fortfarande ser något konstigt på röntgen och att hon skulle återkomma på telefon när hon fått alla svar. Jag hade verkligen förberett mig på att få besked om hur allt såg ut och nu måste jag vänta ännu längre, det är hemskt! Det är rena tortyren!

När jag skrev av mig på facebook så skrev jag att jag var så arg så jag skulle kunna slå sönder något och jag känner att ilskan börjar komma igen när jag tänker på det! Jag förstår inte att det ska vara så jävla svårt att ta emot patienter på ett bra sätt. Det är ingen jäkla förkylning det handlar om, det är cancer-det går inte att hålla på att dra ut på saker och ting! Förstår de inte hur jobbigt det är att gå och leva med denna ovisshet dag in och dag ut, någonting måste de ju göra för att det ska kännas lite bättre för patienten! Jag försöker verkligen att vara stark i dessa lägen, men ibland så orkar jag bara inte med hur jag blir behandlad, det är som sagt rena tortyren att gå runt och försöka balansera tankarna "tänk om" och "det kommer bli bra". Vi får helt enkelt se när jag får reda på saker och ting, just nu är jag bara irriterad, besviken och ledsen. Skitcancer!

Andas. Lyssna på Carola. Läsa bibeln. Sova.

Jag kommer att klara detta. Jag ska klara detta.

Jag är starkare än cancern.

Hej fina ni. Nu är jag hemma efter en lång dag. Känns skönt att äntligen vara hemma där man hittar i varje låda och har sina egna saker hehe. Min eftermiddag spenderades med massa fina människor som var och pärlade "Fuck cancer" armband åt Ung cancer. Vid 14 mötte jag Elin på centralen och efter en liten promenix så hittade vi äntligen till rätt hotell där vi skulle pärla armband. Eftersom det var första gången som vi båda var där så behövde vi bli lite uppdaterade först hur allt gick till, men när vi väl satte oss så blev vi lite varmare i kläderna.

Tiden tyckte jag gick väldigt fort, hade gärna suttit där i två timmar till och pärlat fler armband. I början så kände jag mig lite dålig när jag bara hade pärlat ett armband och Elin redan hunnit med typ tre, men efter ett tag så accepterade jag bara läget att det tar längre tid för mig, det är ju faktiskt svårare att pärla armband med en hand än två ;). Jag fick iallafall ihop tre armband denna gång, mamma hade beställt ett, jag ville ha ett med svarta pärlor och det tredje fick Ung cancer att sälja vidare. Nästa gång ska jag se till att jobba ännu fortare så jag får till fler armband. Det var en jättebra eftermiddag iallafall, jag längtar till nästa gång det är dags! Har ni inte varit och pärlat någon gång så gör det! Gå in på Ung cancerför att veta mer om hur, var och när det är dags nästa gång, ingen kan göra allt men alla kan göra något, don´t forget! Tack vare de två timmar Elin och jag var och pärlade så känner jag mig mycket starkare. Med hjälp av att pärla så fick jag ut mitt hat för denna vidriga sjukdom! Fuck cancer!

Mina tre armband jag gjorde idag.

Redo att knytas ihop.

Det finns så mycket jag borde göra som jag inte orkar ta tag i just nu. Jag försöker trycka på paus, men livet fortsätter. Jag vill bara andas lite, leva i nuet. Ibland känns det som att jag bara står och stirrar under tiden som alla andra bara fortsätter med sitt liv. Jag borde ringa och få mina proteser fixade, jag borde höra av mig till min VFU-förskola som är så otroligt fina mot mig hela tiden, jag borde plugga mycket mer, boka in ridlektioner som jag missat, höra av mig till några av mina vänner, jag borde vara gladare.

Jag vill inte tänka på sjukhus. På cancer. På döden. Jag vill leva. Jag vill leva så förbannat mycket. Slippa vara rädd. Tårarna kommer mer ofta nu, jag kan ha gråten i halsen i de mest oanade situationerna. Jag kan göra något i några timmar och glömma bort cancern och känna mig glad, men blir så otroligt besviken när verkligheten kommer ikapp och jag inser att detta är på riktigt. Att detta är mitt liv. Det är inte jag som styr över mitt liv just i dessa stunder, det är cancern. Jag förstår inte hur jag har kunnat bli så här svag.

Jag måste göra något. Cancern är inte värd att få så här mycket tid och energi. Jag måste kämpa. Visa att trots de jobbiga dagarna så är jag starkare. Mycket starkare. Gud, jag vet att du finns här för mig. Hjälp mig att hitta styrka och mod igen. Amen.

Vilken jäkla skitdag jag har haft idag. Det var länge sedan som jag hade så här dåligt flyt på sjukhuset och självklart hände ju det på helt fel dag också, om det nu finns dagar där oflyt passar bättre hehe. Illamåendet har hållit i sig genom hela dagen, dock så mår jag snarare illa av hunger just nu i skrivandets stund. Jag har ju nämnt tidigare om vad jag egentligen tycker om datortomografin som jag gjorde idag. En helt ologisk slags röntgen där man ska dricka mycket vatten och få kontrast i blodet, få infart i armen och blablabla. Sist jag gjorde detta så gick det så himla smidigt! Det ända jobbiga var att jag blev stucken tre gånger för att få en infart i armen. Denna gång så gick det på bara två försök, tror det måste vara rekord. Dock så blev infarten i handleden, vilket gör sjukt ont och är otroligt osmidigt när man bara har en hand.

Jag hade pratat med min läkare på radiumhemmet för några veckor sedan att jag ville över dit efteråt för att ta blodprov när jag ändå hade en infart i armen så sagt och gjort, jag knatade över dit efter röntgen som för övrigt gick helt okej. Men när jag väl kom till radiumhemmet så började allt krångel. Ingen sköterska hade tid att ta emot mig, men när det väl hände så hade de inte så stor koll på varför jag var där, sen när vi skulle ta blodprov så fungerade inte infarten som den skulle så det blev inga prover. Vi var tvungna att ge upp helt enkelt. Så jäkla pissigt med tanke på att jag gick över dit bara för att jag inte ska behöva bli stucken flera gånger under bara några dagar. Sen så blödde jag självklart sjukt mycket när vi tog bort nålen, var tvungen att gå in på avdelningen igen när jag satte mig i bilen för jag blödde så mycket. Så ja, nu måste jag ändå tillbaka dit imorgon för att ta proverna jag inte kunde ta idag, surt! Håll alla tummar och tår eller be så många böner ni kan till Gud att cancerjäveln inte har kommit tillbaka och att allt ser bra ut, mer om det på onsdag. Resten av dagen ska jag bara sitta i soffan och ta det lugnt, är helt slut! 

AJ!