Nu känns inte operationen så långt borta längre, det handlar inte om veckor utan ynka två dagar tills dagen är här. Jag har faktiskt inte oroat mig eller tänkt så mycket på operationen, på något sätt så känns det som att jag har gjort det så många gånger så jag vet hur det fungerar med allt. Men jag känner nu att oron och nervositeten börjar komma krypandes. Jag börjar bli lite hypokondrisk och nojig över vad och om det är cancer som växer i min kropp fortfarande. Jag tycker att jag hittar knölar eller blåmärken lite varstans på kroppen, födelsemärken som ändrar utseende, magen som har blivit större, ja ni fattar. jag klarar liksom inte av att skjuta undan de hemska tankarna som jag brukar kunna. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på det värsta. Att jag ska vakna upp och få beskedet om att cancern har kommit tillbaka och spridit sig. Att de inte kan göra något.

Samtidigt som jag vet att mycket talar för att allt ser bra ut, så är det tufft ibland. Det är inte bara beskedet som jag tänker på, utan själva operationen. Att jag ska in dit på operationsbordet igen, bli sövd, vakna upp, ha ont i magen och känna att jag inte kan leva fullt ut. Att jag hade planerat in saker som jag troligtvis inte kommer orka göra. Jag känner att jag gör folk besvikna när jag ställer in, jag gör mig själv besviken för jag hade sett fram emot vissa saker och jag känner en enorm frustration över att jag missar så mycket på grund av att min kropp måste få läka.

Jag vet, vissa tycker säkert att det låter helt sjukt. Jag kanske borde visa mer tacksamhet och tänka att det jag missar inte är någonting i jämförelse med att ha cancer, att jag ska vara glad att läkarna vill dubbelkolla så jag fortfarande är frisk. Jag kräver inte att alla ska förstå, det kommer alltid att finnas några som inte gör det. Men jag känner att jag var tvungen att skriva av mig lite. Livet är verkligen inte så lätt som vi gärna vill att det ska vara. Det är jävligt mycket svårare. jag hatar verkligen att en jävla liten celldelning gick fel i just min kropp och nu orsakar så mycket skit i mitt liv. Men jag är säker på att vi människor klarar av så otroligt mycket mer än vad vi själva tror. På onsdag så är det iallafall dags. Sedan är det väntan som gäller igen.

Oh yes. Där kom sanningen. Tänk att ett ord på bara tre ynka bokstäver kan vara så svårt att säga ibland. Jag började dagen med ett besök på Karolinska på cancerrehabiliteringen hos min psykolog. Vi kom fram till massa saker, egentligen saker som jag hade gissat mig till för länge sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska börja egentligen. Jag tycker att det fungerar jättebra att prata med min psykolog och hon förstår på ett sätt som andra kanske inte gör vad gäller alla cancerspöken + att hon kan säga rakt ut att jag inte är galen, vilket jag ibland tror haha. Dock så känns det som att jag ibland inte har något där att göra. Jag tar hand om mig själv, jag löser mina jobbiga cancertankar på ett bra sätt och jag verkar göra alla rätt. Det känns nästan som om jag tar upp tid för någon som behöver det mer än jag. Eller så är det helt enkelt så att jag bara mår bra nu och har gjort de gånger vi har träffats. Jag vet inte, vi har iallafall en tid till inbokad efter min operation, vi får se hur jag mår då. Jag kanske drog i fel trådar helt enkelt. 

Hej på er kåmpizar! Jag hann ungefär skriva det innan jag studsade upp ur soffan när en getingjävel dök upp haha. Men iallafall, idag åkte mamma och jag hem från landet. Kändes lite sorgligt faktiskt, då jag inte vet när jag kommer ut nästa gång-om jag ens kommer ut någon mer gång detta år. När vi hade plockat ihop, städat och diskat så åkte vi iallafall hemåt med ett snabbt stopp på statoil i Nacka för att hämta upp mitt Allsångshäfte som Amanda hade lyckats få med sig i tisdags.

Hej då älskade landet! <3

Trots moln så var det ändå väldigt skönt att åka båt.

Inte så mycket packning hem hade vi heller.

Vi kom hem till Spånga strax efter 16 och då satte jag igång och förberedde mina skyltar inför Allsången på tisdag. Jag ska skriva och rita under morgondagen har jag planerat. När jag satt i mitt rum och förberedde så fick jag ett samtal från karolinska också, operation är nu inbokad och jag hatar det! Trots att jag visste att jag skulle behöva bli tvungen att opereras så känns det väldigt jobbigt ändå. Menmen, inget att göra åt antar jag. Nu ska jag iallafall fortsätta titta på Hellenius hörna

Men hej på er vänner. Nu är jag äntligen hemma och kan sätta mig ned i soffan en stund innan jag måste börja förbereda middagen. Klockan stod på 9 idag och jag var såå trött när den ringde, höll på att försova mig vilket jag nästan aldrig brukar göra. Hatar att komma försent till saker och ting, är jag fem minuter tidig så tycker jag nästan att jag är för sen haha. Men iallafa,, nu började jag snacka om annat. Jag gick iallafall upp, åt lite och så åkte jag till Karolinska för ett samtal med psykologen. Det gick bra denna gång med, tiden går så sjukt snabbt när vi sitter där och pratar bara. Jag fick iallafall beröm för att jag hanterar allt det jobbiga på ett klokt och bra sätt , "Du gör alla "rätt" när det kommer till att tackla oron och ovissheten, det verkar som att du tar hand om dig bra. Det är helt normalt att få ångestattacker mitt i allt det jobbiga, men det viktigaste är att du tar dig igenom dem som du faktiskt gör och att du har bra människor runtomkring dig." Nu måste jag bara få in det i min lilla skalle också.

När vi hade sagt hej då så åkte jag in till gallerian för lite ärenden, dock så fanns inget utav det jag letade efter, men jag kom hem med lite klänningar från H&M iallafall hihi, älskar spontanshopping! ;) När jag hade kollat klart så gick jag till Waynes och fikade lite innan jag gick mot tåget på väg hem.

Nu är jag som sagt hemma och är helt slut av någon anledning. Kanske beror det på denna värme...Gårdagens allsång iallafall kommer lite senare idag, för nu ska jag redigera alla bilderna, eller de jag hinner med. kram på er!

Dagarna går och jag njuter verkligen till max av att ha sommarlov. Men jag känner att stressen börjar krypa inpå mig igen. Känslan av av att allt snart börjar komma igång igen och att jag vet att jag har en operationstid att vänta på, som jag inte har någon aning om när den blir. Sen jag fick beskedet i juni om att biopsin såg bra ut så har jag verkligen släppt allt som har med cancer att göra, men jag känner att tankarna börjar vandra mer och mer på denna jävla sjukdom igen. Stressen över att livet går så fort och att jag på något sätt känner att jag hela tiden måste ge tid till cancern. Jag är otroligt tacksam över att läkarna är så noggranna och verkligen vill vara säkra på att cancern är helt borta, men jag kan inte låta bli att känna att jag inte vill till sjukhuset! Jag vill inte behöva offra tid och saker i livet för att behöva gå på en kontroll eller något och bli påmind om att livet är skört, jag har mitt liv att leva och jag vill inte att mitt liv ska behöva bestå av massor utav sjukhusbesök, jag har bättre saker för mig. Jag har liksom inte tid för detta.

Jag förstår om ni tycker att jag inte verkar ta cancern seriöst, att jag kanske till och med inte tar mitt liv seriöst. Jag har också tänkt så, tro mig. Vissa dagar så känns det som om jag håller på att bli galen, att jag har så himla mycket ilska och hat inom mig mot denna vidriga sjukdom och jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor. Men mitt i allt detta så förstår jag allvaret. Att jag ändå måste offra tid åt cancern. Jag vill inte. Men jag måste. För att jag väljer livet.

Äntligen sitter jag i soffan och vilar! Klockan stod på 9 idag med, men idag var det dags för det första besöket hos psykologen. Jag har aldrig blivit erbjuden att få den hjälpen när jag gick på cellgiftsbehandling och alla år som gått, men nu efter mycket om och men och för mina vänner skull så stod jag på mig denna gång och fick en tid. Var sjukt nervös på vägen dit ska jag vara ärlig att säga. Men jag tyckte ändå att det gick bra, eftersom det var första gången så försökte vi bara lära känna varandra och jag fick berätta min resa som jag har uppfattat den. Vi pratade i ungefär en timme innan vi bokade en ny tid och sa hej då. Om en månad ungefär ska jag tillbaka, vi får se vad som har hänt då. Känns iallafall skönt att ha kommit igång nu. En mening kommer jag att minnas och tänka extra mycket på som hon sa till mig.

"Kroppen har svikit dig en gång, så självklart kommer oron finnas kvar att den kan svika igen. Och det är helt okej."

När jag stod i hissen på vägen dit så såg jag typ ut så här:

Men på vägen hem i hissen så hann det ändras till så här:

Jag bad Gud om mod och styrka. För mig och för alla mina nära och kära. Inte en gång till tänkte jag tyst för mig själv.

I torsdags så kom brevet från Karolinska. Just där och då när jag såg brevet på köksbordet så ville jag inget hellre än att bara få försvinna från mitt liv, jag ville varken veta positiva eller negativa nyheter utan bara få springa ifrån det jobbiga. Jag satte mig tillslut i min säng och bad till Gud ytterligare en gång. Jag hade förberett mig på det värsta, är cancern tillbaka så finns det inget annat jag kan göra än att kriga ännu mera tänkte jag, hur hopplöst det än känns. Tog ett djupt andetag och sprättade upp brevet. Pulsen steg hela tiden och jag kände mig nästan svimmfärdig. Jag försökte att koncentrera mig och läsa vad som stod, men alla bokstäver bara smälte ihop. Jag kunde inte låta bli att tänka hur overkligt allt kändes. Vilken jävla toryr det är att behöva leva så här. Att det har gått så långt att jag ibland är så rädd för att leva. Jag lyckades tillslut läsa raden "det visade godartad vävnad och inga tecken på tumör." Lättnaden går inte att beskriva. En operation väntar just nu för att vara helt säker på att allt är godartat, men detta är ändå ett väldigt gott tecken. Gud hörde mina böner. Jag har fortfarande svårt att tro på det, nästan så jag knappt vågar tro på det. Jag är så rädd för att bli besviken igen. 

En sak är iallafall säkert, än så länge så är det fortfarande jag som har makten över cancern. Jag är starkare. Jag ska alltid vara starkare.

Det finns inget som jag hatar så mycket som denna vidriga sjukdom!

Fuck cancer!

Kommer ni ihåg att jag nämnde för några dagar sedan att jag hade shoppat på Ung cancers hemsida? Tänkte bjuda på lite bilder på det jag köpte denna gång.

Två jättefina tavlor som jag håller på att leta ramar till just nu.

En grå munktröja som det står Fuck cancer på på baksidan, den var utgående så då fick jag den lite billigare oxå!

Deras nya T-shirt som precis kommit ut, sjukt snygg enligt mig! Kommer att bo i den! :D