När orden inte räcker till på Twitter och när tacksamheten är så enormt stor så är jag otroligt glad över att jag har en blogg. Har så himla mycket känslor i kroppen just nu och när jag kom hem igår kväll så var jag helt slut både psykiskt och fysiskt av alla intryck och alla tårar. Jag grät så sjukt mycket igår. Av tacksamhet över att Sarah tog sig tid att träffa mig och att Ung cancer finns, men jag grät också av ilska för att cancern alltid kommer att vara en del av mitt liv. Att den förstör för så många och orsakar så mycket sorg och smärta.

På vägen in till Rival så var jag sjukt nervös! Trots att jag hade kramat om Sarah kvällen innan så kände jag att det skulle bli lite mer speciellt denna gång. Efter lite väntan så fick jag äntligen krama om en av mina största förebilder och få prata lite mera ostört med henne. Vi pratade om lite allt möjligt och jag har verkligen ingen aning om hur länge vi satt där, men det har absolut ingen betydelse för det som var finast var att jag fick min lilla stund med Sarah. Precis som jag hade önskat mig.

Jag vet att jag kanske är tjatig nu men jag är så otroligt tacksam. När vi hade sagt hej då, vi ses om några timmar så gick jag därifrån med gråten i halsen. Jag kunde inte låta bli att tänka på alla de stunder som jag legat i sjukhussängen med en droppställning full med cellgifter på sidan samtidigt som jag spelade Sarahs musik på telefonen. Varje gång jag har somnat till hennes röst, vaknat till hennes röst, gråtit till hennes musik och hennes fina personlighet. Ni fattar nog vad jag menar. Det jag vill säga är att Sarah har betytt och betyder så otroligt mycket för mig. Hon är inte bara en idol, hon är min styrka. Hon ger mig kämparglöd, inte bara för cancern, utan för allt! De dagar jag inte ville gå till skolan under gymnasiet, de dagar då jag känner att allt bara är piss, de dagar då jag känner mig bäst. Hon finns där! Jag kommer aldrig kunna förklara bra nog och när jag väl satt där bredvid henne igår kväll så kunde jag inte förklara något utav detta, utan bara säga att jag var så otroligt tacksam. Hon kanske förstod, eller någon dag kommer att förstå. Men för mig kommer jag alltid stå i skuld till henne, jag kommer alltid känna att jag kan göra mer och jag kommer alltid känna att jag inte har förklarat bra nog. Fantastiska fina Sarah, jag längtar redan tills nästa gång vi ses!

På konserten sen så grät jag till varannan låt och på vägen hem så ville jag bara stanna för att skrikgråta ut allt det jag kände. Jag tror nog att jag mest grät av tacksamhet, men trots det så kändes allt bara så fruktansvärt jobbigt. Jag gråter nu igen när jag skriver detta. Jag är så otroligt glad och stolt över att jag är starkare än cancern, men varje gång när man är som lyckligast eller har fått vara med om något så fint som jag fick vara med om igår så är jag otroligt rädd för att cancern ska komma tillbaka och förstöra mer än vad den redan har gjort. Jag avskyr det och känner mig så otroligt dum och svag i dessa stunder. Nä, jag säger fuck cancer och tackar Sarah och ung cancer för deras kärlek! Gå in på Ung cancers hemsida och kolla in de önskningar som inte blivit uppfyllda än, kanske kan ni göra någon annan lika glad som jag blev!

En tweet från Sarah Dawn Finer och två samtal från Ung cancer. Min önskan på önskelistan 2014 kommer gå i uppfyllelse nästa helg och måndag den 15 december! Jag ska få träffa mina tre stora förebilder i livet. Få krama om dem alla och säga hur mycket de betyder för mig. Jag är så tacksam över att ung cancer finns och att det finns så fina människor som hjälper till att sprida eller uppfylla allas önskningar

För er som missat, gå in på http://www.ungcancer.se/vad-vi-gor/onskelistan2014/onskelistan för att hjälpa till att uppfylla önskningar från Ung cancers medlemmar, här ser ni min önskan!

Jag drömde om dig inatt. Att du tog dig in i mitt liv och min kropp igen och förstörde mer än vad du redan har gjort. Jag hatar dig cancerjävel!

God kväll på er mina vänner. Ikväll har jag gjort något som mina älskade vänner har tjatat och tjatat om att ajg ska göra i säkert flera år. Men jag har varit alldeles för feg och så har det krockat med andra saker som jag valt att prioritera just då. Men idag så hade jag egentligen ingen anledning att säga nej, utan jag tog på mig kläder och mina fuck cancer armband och åkte in till stan för att möta upp ett helt gäng med cancerdrabbade unga från Ung cancer. Vi möttes upp utanför John Chris Café och intog våra resarverade bord för att fika och bara ha det trevligt. Jag stannade i ungefär två timmar och hade det väldigt trevligt, jag ska absolut försöka komma flera gånger och på flera aktiviteter nu när jag ändå har tagit klivet in i gänget! Tyvärr så strejkade min telefon så hr inga foton från ikväll, men jag bjuder på en armbandsbild istället!

Jag avskyr att ha så här ont och jag avskyr att jag inte kan vara starkare...

God eftermiddag på er vänner, sitter just nu i bilen på väg ut till Vaxholm och försöker att inte bli åksjuk. Känner mig lite seg i huvudet efter fyra timmars pärlande ungefär. Var sjukt okoncentrerad idag av någon anledning. Idag pärlade vi bara vita armband, så typiskt när jag hade två svarta beställningar! Men det löser sig. Idag satte jag inget personligt rekord som förra gången, men pärlade iallafall över tio så jag känner mig nöjd! Idag tror jag var sista gången för mig denna termin, kommer missa de resterande pärldagarna tyvärr, längtar redan till vårterminen drar igång, då ska det pärlas ännu mer minsann! Nä vänner, nu känner jag att illamåendet börjar komma så jag återkommer ikväll när vi kommit hem från mormor och morfar, kram på er!

Hej på er vänner. Ska vi ta morgondagen från början kanske? Dagen gick så sjukt fort, jag gick hemifrån vid 11 på förmiddagen och så kom jag hem vid 22:30 ungefär på kvällen. Men vi börjar med ett separat inlägg om pärldagen. Jag började som sagt dagen med att möta upp Elin på Spånga station och så åkte vi in till hotellet där Ung cancer anordnade pärldag igen. Det är verkligen så sjukt härligt att vara där och prata med nytt folk, alla volontärer och att få pärla ut sin ilska mot cancern, perfekt terapi varannan vecka :). Kul att det har blivit så himla populärt också, att komma dit klockan 12 när de öppnar är en omöjlighet om man vill ha sittplats, så jag brukar komma dit en halvtimme innan ungefär och då har jag alltid fått sittplats! Igår slog jag även personligt rekord i antal armband som jag pärlat under en pärldag. Hade jag varit mer effektiv i början så hade det säkert blivigt fler hehe, resultatet finns i bild länge ned.