Hej på er vänner. Alltså åh vad jag är less på att ha ont i magen nu, har haft ont i tre dagar och det är en sån där störande värk som gör att man hela tiden blir påmind om att man har ont. Menmen, ska sluta beklaga mig över det nu utan istället gå in på det jag egentligen skulle skriva om; min dag. Idag hade jag planerat in att åka till karolinska och ta blodprov inför återbesöket nästa vecka. Jag vägrar att gå till Spånga vårdcentral då de suger på att sticka och är sjukt otrevliga så därför är det värt att åka in till Radiumhemmet och bli stucken. Att ta blodprov är som ett heldagsprojekt för mig, har liksom lärt mig under alla dessa år att man ska äta, dricka, sova och gärna inte vara så kall när man kommer och ska ta blodprov, så jag har ätit och druckit hela tiden nästan innan jag åkte in vid 13.

Det är en speciell känsla av att komma in på Radiumhemmet, jag reagerar inte lika starkt längre när jag ser massa cancerkrigare gå omkring med skalliga huvuden utan jag känner bara hat, jävla pisscancer! Idag kände jag för första gången på väldigt länge också en äkta stolthet över att jag satt där tre år senare och är frisk från denna skitsjukdom. På något sätt så blev det ändå ett fint besök idag. Att ta blodprov gick som en dans också, möttes av en sköterska som vet vem jag är och har stuckit mig förut och hon lyckades fixa alla rör på ett stick, kändes fantastiskt skönt! Ibland när jag har otur så brukar det ta mellan 3-5 stick.

Efter sjukhuset så åkte jag in till stan och sitter just nu i skrivandets stund på John chris coffee och fikar samtidigt som jag lyssnar på musik och väntar på mitt sällskap. På söndag ska jag och Filippa ut på vårt första klubbesök och träffa Täbys ungdomssektion, så vi ska passa på att förbereda lite nu under eftermiddagen så vi har koll på vad vi vill säga och sånt. Eftersom jag blev klar på sjukhuset tidigare än vad jag trodde så satte jag mig då här och väntade, inte helt fel! Nu hörni ska jag drick upp mitt te innan det kallnar ännu mera, kram på er så återkommer jag när jag kommer hem!

Hej på er vänner. Idag när jag vaknade klockan 10 så var jag så sjukt trött. De första minutrarna så gick jag typ och blundade fast jag var uppe och gick. Är inte på topp idag kan jag säga, somnade sent och sovit oroligt. Har också ruskigt ont i magen, inte så jag blir orolig utan mer less på att det blir så jobbigt att röra på sig. Elin och jag har varit inne i stan i några timmar och pärlat fuck cancer armband åt Ung cancer, deras första pärldag för denna termin. Egentligen kanske jag skulle vara hemma och vila eftersom jag känner mig lite sjuk, men jag kan verkligen inte det. Att sitta i soffan en hel dag är så tråkigt och jag får spunk. Så därför åkte vi in en snabbis ändå och pärlande några armband. Så härligt att pärldagarna är igång igen, det är verkligen terapi och så mysigt att bara få sitta där och pärla och prata med massa trevliga människor. Pärldagar är verkligen något som jag försöker att prioritera på söndagarna, perfekt söndagssyssla liksom :). Nu är jag hemma och sitter i mitt rum och lyssnar på mellolistan på Spotify för att bli på lite bättre humör. Återkommer vänner, kram på er!

Idag är det världscancerdagen. Det finns inget annat som jag hatar så mycket som cancer. Mina tankar går till alla de som krigar mot denna jävliga sjukdom, de som förlorat kampen och de som idag är canceröverlevare. Bara för att det är denna dag idag så har jag storshoppat på Ung cancer, det går liksom inte att låta bli när de släpper nya produkter. Jag har även anmält mig till årets landsmöte som hålls här i Stockholm detta år. Egentligen så tycker jag att det är jätteläskigt att medverka på stora tillställningar, speciellt när man inte känner någon sedan innan. Men någon gång måste jag växa upp och är det något som cancern har lärt mig så är det att ta tillvara på chansen när man får den, så varför inte då passa på att lära känna andra cancerdrabbade från hela landet?

Ja, herregud. Vart ska jag börja? Igår fick jag vara med om någonting helt fantastiskt tack vare Ung cancer och Helen Sjöholm. Kommer ni ihåg önskelistan 2014 som Ung cancer gjorde åt deras medlemmar kring jul? Min önskning var att få träffa Carola, Sarah Dawn Finer eller Helen Sjöholm. Sarah träffade jag ju innan jul och igår var det dags att få träffa Helen Sjöholm. Jag har blivit så himla bortskämd av henne så det inte är klokt, hon har skickat presenter och kort och varit helt fantastisk bara på det sättet och jag blev även bjuden på att få gå och se Livet är en schlager som jag då gjorde igår kväll för att sedan få träffa henne efteråt. Jag tog med mig Sofi och så åt vi middag innan för att sedan få njuta av musikalen. Den var minst lika bra denna gång som sist jag såg den! Grät lika mycket om inte mer denna gång, det är något som triggar igång mig under akt två som gör att jag sitter och gråter nästan exakt hela tiden under den akten. Denna musikal är värd att få tinnitus av flera gånger om för att den är så bra!

Efter konserten så fick jag då äntligen följa med bakstage för att få träffa Helen. Alltså fattar ni? HELEN SJÖHOLM!? Helt sinnessjukt! Jag var så nervös innan att jag skakade! Men nästan direkt när vi hade kramats så kändes det som det mest naturligaste i världen att få sitta och dricka te och äta melon samtidigt som man pratade med henne. Exakt vad vi pratade om behåller jag för mig själv men det var så otroligt skönt att bara sitta och prata om allt möjligt och att det inte var fokuserat på just cancer. Klart vi kom in på ämnet men vi pratade om så himla mycket annat också som gjorde att allt kändes så avslappnat. Vi satt nog där i 45 minuter och pratade och det kändes som att jag drömde, jag kan fortfarande inte fatta vad jag har fått vara med om, att jag som har beundrat denna gudagåva i 10 år äntligen fick krama om och åtminstone försöka att få henne att förstå hur stor hon är för mig. Vi avslutade med lite fotografering och sedan fick vi skjuts till centralen av hennes taxi, jag har åkt taxi med HELEN SJÖHOLM! Alltså, ni får ursäkta men det jag fick vara med om igår kväll klår typ allt jag har varit med om, jag kan seriöst dö lycklig nu!

Jag tror inte riktigt att jag ännu har tagit in kvällen. Jag förstår fortfarande inte vad jag fått vara med om. Jag är så otroligt tacksam, rörd (nej, rörd är en underdrift då jag sitter och störtgråter i skrivandets stund) och glad över att Ung cancer fixade denna önskelista och att Helen ställde upp på detta. Det kanske inte märks, men jag saknar ord för att beskriva hur mycket detta möte betyder. För mig så har det hela tiden känts som att Helen inte finns på riktigt, med hennes otroliga begåvning när hon tolkat roller och att jag inte har samma chans att se henne live på samma sätt som Carola och Sarah  så har hon alltid varit någon jag beundrat på avstånd. Jag får alltid ett extra pirr i kroppen varje gång jag ser henne live då det inte är så ofta. Men igår när hon kom med sin blombukett, visste vad jag hette och kramade om mig så kändes det som att jag mötte Gud. De gånger när jag har sett henne på scenen och tänkt att där ska jag också stå en dag, alla gånger då det känts som att världen på riktigt har stannat när hon sjunger, alla gånger när jag somnade till hennes röst när jag låg på sjukhuset, alla de gånger som jag fortfarande somnar till hennes röst, alla gånger som jag har gråtit och skrattat till hennes musik eller framträdanden, alla de gånger som jag har suttit en hel dag framför youtube och frossat i Helen-klipp, alla de gånger när jag känt att musik inte är något för mig men sedan ändrat mig så fort jag spelar hennes musik. Som den musiknörd jag är så är Helen en otrolig förebild och nu när jag fått prata med henne så är hon inte bara min förebild inom musiken utan som person också, hon är mitt mod, mitt hopp, min styrka. Världens världens finaste Helen! En helt underbar kväll var det och det känns som att jag ständigt kommer stå i skuld till Ung cancer och Helen som gjort detta möjligt. I särklass en av de bästa dagarna i mitt liv <3.

Obeskrivlig lycka <3

Igår när jag stod och pussade på Jissa efter ridlektionen så fick jag chansen att tänka lite. När jag har ridit så känns det som att det är lättare att tänka klart. I fredags så kom kallelsen till Radiumhemmet för ytterligare ett återbesök. Den 18 februari är det äntligen dags. Jag säger äntligen för att jag för första gången inte känner någon oro för detta besök, eller klart man inte vill tillbringa sin tid på Radiumhemmet, men för första gången så känns det som att det kommer att gå bra. Jag föreställer mig att jag kommer att sitta där och få reda på att blodproverna ser bra ut och när vi sagt hej då så går jag ut därifrån och lever på livet som vanligt. Men helt säker kan jag ju inte vara mer än att jag känner mig frisk, därför har jag väntat på denna kallelse då jag ändå vill ha en bekräftelse på att allt ser bra ut. För en gång skull så känner jag mig stark nog för att tänka positivt. Jag har inte tänkt så jättemycket på cancern de senaste veckorna, eller jag tänker rättare sagt inte på det värsta hela tiden. Problemet är att jag drömmer om det istället, jag drömmer mardrömmar om att cancern kommer tillbaka, jag vaknar gråtandes och helt svettig flera gånger i veckan. Kanske är det så att jag ändå tänker på det? Att jag faktiskt är lite orolig för återbesöket. Jag vet inte, men det är otroligt frustrerade och jobbigt då jag sover så dåligt.

Det jag kom fram till i stallet var iallafall att jag tror att jag är arg. Jag är arg för att cancern drabbade mig. Arg för att så många drabbas. Arg för att många dör. Arg för att den finns! Det går egentligen inte att beskriva mitt hat för denna sjukdom. Jag är så förbannad på cancern så det känns som att jag går sönder! Att släppa och gå vidare? Nej, det är inte så enkelt som folk tror ibland. Jag kan leva ett långt och lyckligt liv men cancern kommer alltid att vara en del i mitt liv. Inte på det sättet att jag alltid, varje dag kommer att vara arg eller må dåligt, jag kommer alltid bära med mig minnen från min sjukdomsperiod, både bra och dåliga minnen och jag kommer alltid bära på denna ilska och hat då jag vet hur det är att bli drabbad. Tiden läker alla sår säger man ju och jag tror verkligen på det, men ärren kommer alltid att vara kvar.

Att vara arg tar så himla mycket energi, onödig energi för den delen och jag märker att det är då jag blir så känslig för allt och alla. Så till er som tycker att jag gnäller mer än vanligt, att jag är tystare än vanligt eller att jag säger något dumt. Ta inte åt er. Jag är inte medveten om det just då, utan kan komma på i efterhand att det kanske inte var helt rätt gjort. Förlåt och tack för att ni står ut med mig trots mitt humör. Igår fick jag en tankeställare i stallet, jag var så himla arg och frustrerad när jag kom in i stallet efter ridlektionen av olika skäl att jag nästan grät. Men när jag hade lugnat ned mig lite och började tänka klarare så kom jag på att jag nog inte var arg på grund av det jag först trodde, utan på grund av cancern. Ibland behöver man folk som säger som det är och vad de tycker, hur jobbigt det än är och hur arg man än blir. Jag är så otroligt tacksam över att jag har några sånna personer i mitt liv. Utan dem så hade jag aldrig varit den jag är idag efter allt som har hänt.

Det gör så ont. Det gör så förbannat ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fan, varför händer detta? Jag ligger i sjukhussängen med ofattbara smärtor. En läkare kommer in och sätter sig brevid mig och tittar på mig med en allvarlig blick, jag ser nästan direkt vad det är jag snart kommer att få höra "Det har kommit tillbaka Elin, tyvärr finns det inte så mycket mer vi kan göra" Jag blir helt tom i huvudet och rummet är helt tyst, ingen säger någonting. Det enda jag kan höra är mitt egna hjärta som trotts omständigheterna tycks slå fortfarande och den stora vita klockan på väggen mitt emot mig som tickar,  jag känner att jag börjar bli förbannad. Den där jävla klockan! Varför har de en sådan klocka på ett sjukhus!? Hur tänker de egentligen? Det sista jag vill höra är ännu en bekräftelse på att tiden rinner i väg. Att livet kommer att ta slut, fortare än vad jag trott. Jag blir lämnad ensam på mitt rum igen, försöker att tänka bort smärtan och provar att blunda för att sova lite, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Ilska. Rädsla. Hopplöshet.

Fan. FAN! JÄVLA CANCER! 

Plötsligt känns det som att jag håller på att kvävas och jag vaknar med ett ryck. Känner hur svettig jag är och att tårarna rinner ned på mina kinder. Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag släppa in cancern i mina drömmar igen på detta sättet? Hur kan jag vara så svag?

...när brevet från karolinska trillar ned i brevlådan.

...när jag bara vill ge upp.

...när jag vaknar av att jag inte kan andas.

...när jag känner mig svagast i hela världen.

...när jag är rädd för framtiden.

...när tanterna i väntrummet tittar på mig med en blick som säger "stackars barn".

...när jag är så förbannad så att det känns som att jag skulle kunna döda någon.

...när jag på riktigt tror att jag håller på att bli galen.

...när jag inte kan sluta gråta.

...när smärtan i magen inte går att tänka bort.

...när  ilska över cancern går ut över mina nära och kära.

...när jag sitter i väntrummet på radiumhemmet och väntar på besked.

...när blodkärlen inte vill samarbeta.

...när det känns som att ingen i hela världen förstår.

...när jag fortfarande ser cancer när jag ser mig själv i spegeln.

...när jag är rädd för att inte få finnas kvar.

...när leendet bara är fejk.

Då är det värst. 

Nu under denna tid så består mycket av mitt nyhetsflöde på facebook av bilder, filmklipp och statusuppdateringar på massa vänner och bekanta som tar examen. Jag är jätteglad för deras skull och jag tycker absolut att de ska fira allt vad de orkar, för det är de alla värda! Men jag ska vara ärlig. Samtidigt som jag glädjs med dem så blir jag så himla arg, frustrerad och besviken. Om inte cancern hade funnit i mitt liv så hade jag också stått där och alldeles strax, bara om några dagar varit färdigutbildad på universitetet. Om inte cancern hade funnits i mitt liv så hade jag också fått glädjats åt mitt första riktiga jobb som nyexaminerad. Om inte cancern hade funnits i mitt liv så hade jag fan också tagit examen nu! Kanske låter detta töntigt för er. Kanske tycker ni att jag inte borde vara frustrerad och arg, kanske tycker ni att jag borde vara tacksam över att jag fortfarande lever. Kanske tycker ni att en termins fördröjning inte gör så stor skillnad, tiden går så fort och jag är ju så ung. Och ja, så är det. Men fyfan vad jag hatar cancern i dessa lägen! Varför var den tvungen att klampa in i just mitt liv? Varför gjorde den allt så försenat? Varför sitter jag här och är rädd för att missa allt det fina i livet när jag egentligen borde ha ett examensbevis i handen och känna mig odödlig? VARFÖR!? Så många gånger som tanken har slagit mig att cancern kanske hinner ta mitt liv innan jag tar min examen. Men en sak är jag säker på. Att i sommar när jag väl står där med mitt examensbevis i handen så ska jag vara så glad, så stolt över mig själv och säga "Fuck you cancern, inte ens du kan stå i vägen för mina drömmar!"