Jag älskar verkligen söndagarna när Ung cancer har sina pärldagar. Det är verkligen ett prefekt sätt att tillbringa en söndag på. Att möta upp en fin vän, tillsammans gå och pärla armband till Ung cancer och sitta där i några timmar och snacka och pärla för välgörenhet. Istället för att bara sitta i mjukiskläder hemma och ha tråkigt. Nu kommer man liksom ut lite och träffar folk. Idag gick jag med Sunna, det har blivigt lite av vår grej nu. Trots att vi träffades i tisdags så kändes det som att vi inte kunde sluta prata och det känns verkligen som att vi pratar om 100 olika saker varje gång vi ses, sjukt vad mycket vi hinner med haha! Idag satt vi iallafall och pärlade i tre timmar, vanligtvis så brukar vi försöka sitta alla fyra timmar, men inte idag. Men skit samma, vi båda fick ihop ett gäng med armband och vi hade grymt trevligt så det gjorde ingenting för mig att det blev en timme kortare haha. Nu har jag kommit hem och nu direkt när jag publicerat detta inlägg så ska jag öppna min bok som jag började på igår, Harry Potter haha. Kunde inte hålla mig längre från att läsa om dem. Nä vänner, Harry kallar. Kram på er!

Hej på er fina ni! Vilken slappardag jag har haft idag. Väl behövligt, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite tråkigt. Somnade vid 4 inatt av någon märklig anledning så har inte sovit många timmar inatt kan jag säga. Det kanske är anledningen till att jag har varit lite låg och ganska så yr idag. Jag tror också ärligt talat att jag fick en liten käftsmäll igår när jag klev in på radiumhemmet. Har inte alls tänkt på cancer sedan jag var där sist, men helt plötsligt när jag faktiskt för första gången såg ungdomar i min ålder med skalliga huvuden och en CVK under nyckelbenet så var det som att alla minnen kom tillbaka till mig. Idag på långredagen så var det tre år sedan som vi hissade flaggan för mig då jag hade min allra sista cellgiftsbehandling. En bra dag att minnas egentligen, men det går ju inte direkt att förtränga alla jobbiga minnen heller. Tiden läker alla sår säger man ju, men ärren sitter fortfarande kvar. Både de psykiska och fysiska. Är så otroligt tacksam över att jag fortfarande kan njuta av livet, trots att det ändå kan kännas ganska så tungt ibland. Men så är det, livet kan inte vara en dans på rosor jämt. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det mer än att ni ska ta hand om varandra och aldrig ge upp. Nu måste jag klä på mig lite mer finare kläder då vi tydligen får gäster snart. Jag säger det igen, ta hand om varandra och ha en toppenkväll. Kram!

Flaggan i topp på långfredagen 2012

Hej på er vänner. Trots att jag håller på att nästan klättra på väggarna här hemma av tristess så inser jag ändå nu att det nog är ganska så bra att jag inte har någonting speciellt för mig resten av dagen. Vaknade upp vid 10 idag och har varit yr sedan dess och orken som jag har haft denna vecka är totalt borta idag. Är jobbigt att gå upp för trapporna upp till ytterdörren här hemma liksom. Men trots dålig energi och yrsel så har jag ändå tagit mig till Radiumhemmet efter lunch för att ta några blodprov. Jag hoppas verkligen att läkarna via dessa blodprov kan se om och i så fall vad som kan vara skumt med mig, eftersom denna yrsel har pågått i några månader nu och har blivigt värre de senaste veckorna. Hade lågt HBvärde sist jag var på Radiumhemmet vet jag, så har tagit om det och tagit lite andra prover idag. Gick hyfsat bra att ta blodprov idag, ett stick i armväcket och ett stick i fingret, sedan var det klart. Annars så har det inte hänt så mycket mer idag, känner att mitt psyke går ganska mycket upp och ned just nu av olika skäl. Men jag hoppas att jag snart känner mig lite mer stabil, just nu är det mycket stress överallt. Att bropå stress så ska jag nu varva ned och läsa min ridsportstidning som jag fick i brevlådan tidigare idag. Kram på er!

God kväll på er vänner. Herregud vad trött jag är! Efter 7 timmars sömn inatt och varit på språng exakt hela dagen så är jag så sugen på att få hoppa i säng och drömma fina drömmar. Tyvärr så är jag inte hemma förs om en timme ungefär. Sitter på tåget och skriver just nu. Dagen började med att jag mötte upp Sunna på centralen vid lunch för att pärla armband åt Ung cancer. Vi satt där och pärlade och flummade till stängning nästan. Sedan tog vi död på en timme på espressohouse innan jag fortsatte mot Södertälje. Efter att jag hade snurrat runt lite på östertälje station så kom jag tillslut hem till Ellika och mötte resten av DUS-tjejerna för en liten kick off. Vi åt pizza och ben and Jerry's och så spelade vi TP. En jättemysig kväll med ett grymt gäng! Synd att vi saknade några bara. Jag tror verkligen stenhårt på att göra roligheter utanför ridsporten ibland för att vi ska komma närmre varandra! Eller, så är det väl egentligen med alla styrelser, att man slags kul utanför styrelsearbetet också! Nu sitter jag som sagt på tåget och är på väg hem. Är galet trött efter denna dag, men kul har jag haft! Imorgon blir det en minst lika busy day med plugg, ridlektion och Du kan sjunga gospel. Nu ska jag vrida upp volymen på Carola, kram på er!

Varannan söndag så försöker jag prioritera att vara med på Ung cancers pärldagar i Stockholm. Inte bara för att pärla så många armband som möjligt, utan för att den tiden även är min terapi. När jag sitter där så ser jag alltid så många starka cancerkrigare som är och pärlar. Jag ser krigare som är mitt i helvetet och precis börjat tappa sitt hår eller redan har gjort det, men också de som är på väg tillbaka till verkliga livet igen. Varje gång jag ser dessa kämpar så slår det mig hur starka och modiga de är. Jag önskar att jag också var så stark när jag var sjuk. Att jag vågade gå ut utan peruk och säga "det är fortfarande jag, men utan hår”, att jag jag vågade visa mig.

Den dagen för ungefär tre år sedan när jag rakade av mig mitt hår, satt jag i min pappas knä och grät efteråt. Jag var 21 år och kände att jag precis hade blivit av med min identitet. Håret var så mycket viktigare för mig än vad jag trott. Jag skämdes. Jag kände mig naken, blottad och var rädd för att folk skulle titta eller fråga, eller värst av allt: Tycka synd om mig. Allt jag ville var att få tillbaka mitt älskade hår. Jag hade inte valt detta själv! Jag ville inte att alla skulle veta att jag hade cancer och gjorde allt för att dölja mitt skalliga huvud.

Nu, tre år senare så kan jag fundera på vad jag skämdes så mycket över. Skämdes jag verkligen över att en sjukdom som kunde ta mitt liv hade trängt sig in i min kropp? Skämdes jag över att kämpa? Nu i efterhand så tycker jag att det är helt vansinnig. Att jag skämdes för att överleva. Att jag bara ville låtsas som om ingenting hade hänt. Det går inte. Det går inte att låtsas som ingenting när man är mitt uppe i sin livs fight! Jag har insett det nu. Tackvare Ung cancer och alla er krigare som kommer på pärldagarna. Tack för att ni vågar, tack för att ni får mig att förstå hur mycket klokare jag blivit genom min cancerresa. Tack för att ni får mig att vara stolt över att jag kickade cancerns ass. Tack för att ni är just ni. Ni är så otroligt grymma, ge aldrig upp!

juni 2012

Hej på er vänner. Alltså, jag måste ju bara nämna vilket fantastiskt väder vi haft idag! Alla är säkert jättetrötta på att höra uppdateringar om detta vårväder, men det har ju varit fantastiskt fint idag! Synd bara att värmen inte håller i sig mer än idag. Men man ska vara glad för det lilla säger man ju och jag har haft en supermysig dag. Tyvärr så har jag ju då inte varit ute så mycket, men har tillbringat dagen med en av mina finaste vänner på Radisson blu waterfront och pärlat fuck cancerarmband för Ung cancer i några timmar. Det är lite som en drog som en av hjältarna vid mitt bord sa, har man en gång varit där så kan man inte låta bli att gå fler gånger ;). Självklart så hade man ju velat vara ute och njuta av solen, men att pärla armband är inte helt fel det heller. Nu sitter jag i bilen på väg till Vaxholm för stjäla middag med mormor och morfar, var det tag sedan som vi sågs så det ska bli mysigt. Nä vänner, dags att kolla framåt så jag inte blir åksjuk. Kram på er!

Hej på er vänner. Efter en god söndagsmiddag med mina föräldrar så sitter jag nu i soffan efter en dag ute på vift. Dagen började med att jag åkte in till stan för att möta upp Sunna inför ännu en pärldag med Ung cancer. Deras pärldagar är verkligen något som jag försöker att prioritera då det är ett perfekt söndagsnöje, terapi för mig och man gör det för ett gott ändamål. Tror vi satt där i ungefär tre timmar och pärlade, jag var sjukt seg idag då jag hade svårt med finmotoriken men det var otrolgit mysigt ändå att sitta där och pärla bland massa andra hjältar.

Efter tre timmar så åkte vi vidare mot stallet för att säga hej då till en gammal vän. Fick reda på i fredags att en av mina gamla stjärnor ska få galoppera över till de eviga gröna ängarna imorgon, så jag var bara tvungen att åka förbi och pussa på min fina fina vän som har lärt mig så mycket. Än så länge så känner jag mig ganska så lugn, men jag tror att tårarna kommer komma inatt eller imorgon. Tänk att man aldrig vänjer sig vid detta.

Hej då älskade Halla, hälsa Castor <3

God kväll på er vänner. Nej, frisk har jag inte blivit. Sov ruskigt dåligt inatt, allt som allt i kanske 5 timmar. Känns iallafall som att jag inte kan gnälla över att jag är jättesjuk precis när jag inte kan somna i tid när man sovit i 12 timmar, fast jag var verkligen stressad när jag gick och la mig igår och mitt huvud gick verkligen på högvarv om allt. Blir inte mindre stressad av att jag är sjuk heller. Idag har jag heller inte kunnat vila exakt hela dagen. Efter lunch så åkte jag in till sjukhuset då det var dags för ett återbesök på Radiumhemmet igen. Men innan det så gick jag förbi en snabbis till lekterapin och frågade runt lite och fick prata med en jättehärlig lekterapeut som hoppades på att få se mig på sjukhuset om några år. Fick lite tips och trix hur jobbet fungerar och när jag gick därifrån så var jag nog ännu mer peppad på att en dag få jobba med detta. När vi sagt hej då så gick jag vidare till Radiumhemmet för återbesöket.

Jag har inte varit så himla nervös över detta besök, men när jag satt i väntrummet så kände jag att all nervositet kom. Bättre blir det inte när min läkare är 15 minuter sen, VARJE gång så är hon minst 15 minuter sent! Fattar inte varför hon aldrig kan hålla tider och att hon ite förstår vilken tortyr det är att bara sitta och vänta tillsammans med äldre kvinnor som tittar på en med en ledsen blick. Som tur var så kunde jag hålla mig sysselsatt och på andra tankar tackvare världens bästa sjuksköterskor som alltid gör mig på bra humör! När vi väl fick komma i till min läkare så fick vi höra att allt såg bra ut, men att jag hade lite lågt järnvärde, kanske därför som jag blir yr under och efter ansträngning. Det som var mest positivt är att jag nu kommer att gå på återbesök var sjätte månad istället för fjärde, äntligen börjar man ana lite ljus i tunneln och det var så härligt att få komma ut därifrån och uppdatera sjuksköterskorna som satt på kontoret och höll tummarna för mig undertiden.

När vi väl var klara på sjukhuset så åkte jag och mamma vidare till stallet en snabbis. Jag avbokade min ridlektion som jag skulle ridit på fredag då jag måste prioritera att bli frisk och så pussade jag lite på Jissa, så skönt att få pussa lite häst andas lite stalldoft, det behövde jag! Nu ikväll har jag bara varit hemma och vilat, imorgon ska jag iväg på möte på kvällen annars är det vila som står på schemat och på fredag är jag hemma hela dagen och vilar, sen är det full rulle igen!