Ännu en gång när jag måste få skriva av mig. Jag känner att jag inte riktigt kan få ordning på alla mina tankar just nu i denna tortyrperiod. Jag vet liksom inte vad jag är rädd för och om jag ens är rädd, utan bara arg och less. Less på att leva på helspänn. Less på att det ska behöva vara så här för resten av livet. Det är så svårt att förklara, men i vissa stunder så är det som att allt det positiva är som bortblåst. Även om jag vet att det är mycket som ser bra ut så kan jag inte se det just där och då. Jag litar inte på det och ibland känns det som att jag inte ens vill det. Sist jag litade på resultatet så fick jag cellgifter som tack. Egentligen så är det kanske min kropp som jag inte litar på, när jag har ont så tror jag att mardrömmen ska börja om igen och jag kan verkligen inte koncentrera mig på annat än vart och varför det gör ont. när kroppen skriker av smärta så skriker även mitt huvud av smärta. Jag antar att det är i sådana stunder som jag är som svagast och låter cancern få makten.

Jag känner att jag inte riktigt kan sova utan att ha skrivit ner allt som pågår i mitt huvud för tillfället. Jag visste att jag skulle komma till denna punkt så småningom, men jag trodde ärligt talat att jag skulle orka med att stå emot ett tag till. Jag kan inte riktigt avgöra om jag är riktigt förbannad eller om jag är ledsen, kanske en blandning. Jag önskar att jag slapp bli påminn om cancer varje dag. Jag önskar att jag bara kunde springa ifrån allt som har med det att göra. Det finns liksom för nära hela tiden och krävs så lite för att känna så mycket.

Så många gånger som jag blir påmind om cancern när jag ser mig själv i spegeln. Mina ärr, mitt hår, min kropp. Säkert saker som andra inte tänker på när de ser mig, men jag ser dem och jag tänker på dem. Jag ser sjukdomen som förändrade mig. Som gav och fortfarande ger mig så otroligt mycket smärta och sorg. Det som är mest psykiskt påfrestande är att veta att det aldrig kommer att få ett slut. Oavsett om cancern kanske aldrig kommer komma tillbaka, så kommer jag att behöva bli påmind att den en gång har funnits varje gång det är dags för en återkontroll eller varje gång jag ser mig i spegeln. Ärren kommer alltid att finnas där, som en permanent hälsning från cancern att den alltid kommer att finnas i mitt liv. Det är inte ofta jag känner att jag verkligen inte orkar kämpa mer, men ibland, som nu-när jag känner att jag nästan kvävs av alla känslor som har med cancer att göra, så vill jag inte mer.

Hej på er vänner. Galet vad trött jag är just nu alltså! Har befunnit mig idag på Radisson blu waterfront hotell för att börja med höstterminens första goda gärning, pärla fuck cancer armband med Ung cancer. Idag var det en lång kö för att få komma in och börja pärla redan från början, så härligt att se att så många kommer. Jag var där med Bella och vi kom nog in och fick plats närmre 1230. Så underbart att få komma igång med pärlandet för denna termin, jag var lite ringrostig och tyvärr så fanns det bara vita pärlor att pärla Fuck cancer med, men det var otroligt kul att vara tillbaka igen efter sommaren. Vi satt till ca 15 och sedan kände vi att vi var lite sega i huvudet och gjorde mer och mer fel. Jag insåg senare att jag hade stavat fel på ett armband haha. Trots att vi kände oss klara vid 15 så kom vi inte iväg förs vid ca 1630, det var så sjukt ymcket folk idag! Folk trängde sig i kön och alla stackars volontärer fick knyta armband för fulla muggar, men trots det så var de glada. Vem var inte det liksom? När det kom så mycket folk, fick rysningar när jag såg alla köer haha, är så himla glad att Ung cancer har startat upp detta fina initiativ! Längtar redan till nästa pärldag!

Mycket folk idag!

Dagens armband, inte så många denna gång.

En låda full med fina armband!

Hej på er fina ni. Dagen har börjat med ett besök hos psykologen. Sist när jag klev ut därifrån så var jag så himla förvirrad. Hade jag tagit rätt beslut? Är jag för smart för migg eget bästa? ja, allt sådant. Men efter dagens samtal så känns det mycket lättare att andas. Jag är glad att jag har vänner som har sagt åt mig att vara ärlig när jag väl sitter i stolen hos psykologen. Idag berättade jag hur jag kände, hur mitt huvud har gått på högvarv sedan sist och massa annat. Det blev ett väldigt bra samtal och vi båda verkar förstå varandra bra. Förhoppningsvis så slipper jag må som jag har gjort de senaste dagarna på ett tag och kan använda mig av de tips jag fick. Fortfarande så gäller det för mig att tagga ned när det kommer till saker att göra och att lära känna mig själv lite mer. Nu ska jag ta något att äta och sätta mig och läsa lite kurslitteratur. Hej så länge!

Hej på er. Ja, någon rolig start på dagen fick jag ju inte idag. Har under morgonen befunnit mig på Radiumhemmet för ett återbesök, det finns ju roligare sätt att starta dagen om man säger så ;). Menmen, det var dags så det fanns inte så mycket att göra åt den saken. Dock så kliver jag alltid ut ur undersökningsrummet med irriterande steg. För det första så är min läkare alltid sen, och jag menar verkligen ALLTID! Till och med sjuksköterskorna reagerar och suckar. Idag när jag och mamma äntligen fick komma in så fanns det inte så mycket att prata om. jag mår bra, blodproverna var äntligen normala igen efter en vår där värderna har stigit. Dock så var det det ända. Det har ju liksom inte ens gått en vecka sedan min operation, så de provresultaterna har inte kommit ännu. Tror vi satt där i 10 minuter och pratade mest om sommarvärmen, waste of time med andra ord. Sedan kom vi fram till att vi skulle boka in ett nytt besök i slutet av September, när man vet mer om proverna från operationen. Så i det stora hela så hade man kunnat skippa dagens besök och sätta upp en ny tid, men min läkare har en viss förmåga att aldrig tänka så långt utan tror att både jag och mamma har all tid i världen och att vi mer än gärna hänger på radiumhemmet varannan vecka...Suck! Menmen, nu är jag iallafall hemma och ska ställa mig och laga lite middag inför ikväll. Återkommer!

Hej på er vänner. Jag lever, men är riktigt mörbultad. Var så himla trött igårkväll när jag kom hem, så redan vid 21 så kröp jag ned i sängen och somnade direkt. Det var en väldigt lång och konstig dag igår kan jag säga. Jag kom och checkade in på sjukhuset vid 7 redan, men fick inte åka ned på operation förs efter 13. Så i sex timmar försökte jag hitta på nogt att göra på mitt rum. Hade mamma med mig, men vi fick ju inte gå därifrån så det var bara att sitta och läsa eller göra något annat, som tur var så gick ju VM i dressyr, så det kollade jag lite på iallafall. Jag fick även en infast i mig redan på morgonen, så jag höll mig ju sysselsatt i några timmar då det försökte få det att fungera, men efter fyra stick så fick en narkosläkare till det och jag fick lite vätskedropp och näring så jag inte skulle bli hur uttorkad som helst innan operationen haha.

Så vi möttes alltså igen, min boyfriend, Silverstolpe. Han har hjälpt mig med mycket den där killen genom mitt liv, 2012 var det cellgifter han bjöd på och igår var det som sagt vätska och näring. Generös grabb va? ;)

Vid 12 så blev jag tillsagd att byta om till operationskläder iallafall och kunde krypa ned i sängen så allt var förberett.

Vid kanske 1345 så fick jag äntligen komma in till operationssalen, allt förbereddes o all personal inne i rummet var så himla trevliga och härliga, så jag somnade i trygga händer väldigt fort tror jag faktiskt. Det värsta med operation tycker jag är att vakna. Man är så himla trött samtidigt som man bara vill vakna och se vad som händer. Det kanske har lite med min kontroll att göra, att jag vill veta vad som pågår och att jag antingen ska vara vaken fullt ut eller toksova haha. Men tydligen så vakande jag väldigt fort och var redan på benen efter en halvtimme, vanligtvis så brukar det ta typ två timmar. Men nöden har ingen lag och när en av sjuksystrarna såg att jag inte kunde slappna av för jag var så kissnödig, så fick jag komma upp ett tag iallafall hehe.

Vid typ 17 så var jag uppe på rummet igen och var hur pigg som helst. Blev av med droppet, fick in mat och dansade runt på på rummet till disneylåtar undertiden som jag åt middag. Det var bäst att passa på när man var själv på rummet liksom ;). Det är verkligen så lite i det läget som kan göra mig så lycklig, men de senaste gånger jag opererats så har det gått som en dans och jag har mått så himla bra och då kan jag inte låta bli att vara lycklig ;). Speciellt när jag sedan fick reda på att jag fick åka hem.

När jag hade ätit och var redo för att åka hem så sa vi hej då till personalen och så var mamma och jag hemma vid kanske 1930. Jag kollade på Idol och sen så gick jag som sagt och la mig. Idag känner jag mig väldgit mörbultad. Men har ju inget att hitta på idag, mer än att vila så det gör ju inget för mig ;). Operationen gick iallafall bra, eller jättebra till och med enligt kirurgen. Nu är det bara att vänta i några veckor på svar om proverna är bra eller dåliga. Den jobbiga ovissheten kommer nu med andra ord. Men än så länge så känner jag mig rätt så säker på att det inte är någon cancer som har kommit tillbaka. Nu ska jag ta och öppna min bok så jag hinner läsa ut den till nästa vecka då skolan börjar. Kram på er!

God morgon på er alla fina. Just nu befinner jag mig på sjukhuset och försöker få tiden att gå. Att bo på sjukhus måste vara bland det tråkigaste som finns! Men som tur var så finns det iallafall trevlig personal som livar upp stämningen litegrann ;). Har varit här sedan 7 imorse, så för mig känns det nästan som lunch nu haha. Har fått nål i armen och tagit blodprov, nu väntar jag bara på att få åka ned till operationen. Är sjukt hungrig och vill typ bara sova haha. Jag vet inte riktigt hur det blir med uppdateringen här för resten av dagen och imorgon. Har jag tur så får jag åka hem redan ikväll, men det visar sig. Nu måste jag vila lite känner jag. Ta hand om er så återkommer jag när jag orkar, kram!

God förmiddag på er vänner. Är sååååå trött! Somnade inte förs vid 2 inatt och klockan stod på 8 idag. Det kändes som att klockan var typ 4 när jag gick upp för jag var så trött haha. Idag var jag iallafall tvungen att gå upp då jag hade en tid på anestesimottagningen på Karolinska. Förberedelser inför imorgon med andra ord. Pratade med narkosläkaren för att dubbelkolla att inga förändringar hade skett sedan senaste operationen, allt för att jag ska må så bra som jag bara kan innan och efter operation. Känns tryggt med tanke på att det har varit lite klurit det där med morfin och illamående för mig under alla år.

Var tvungen att fota denna knäppa skyltning, svänger man vänster där som det står på skylten så går man liksom in i väggen haha.

När det var klart där så gick jag vidare upp till Kvinnokliniken för att kolla om jag kunde skrivas in redan idag. Det gick hur bra som helst och efter lite kontroller och uppdatering så kunde jag åka hem och komma tillbaka i lugn och ro imorgon bitti. Mycket skönare att sova i sin egen säng än på sjukhuset enligt mig! Blir bara mer nervös av att befinna mig på sjukhuset. Nu är jag hemma, har precis ätit lunch och sitter och kollar på VM i dressyr. Återkommer senare, kram!