Just idag, just nu saknar jag min bästa vän så otroligt mycket. Min allra bästa vän som jag skrattade hos, grät hos och som jag tillbringade flera timmar med 3 gånger i veckan för att samla kraft, för att orka med. Jag skulle göra allt för att få krama om honom igen, för att få se honom en sista gång, för att få höra den där gnäggningen en sista gång innan jag går hem sent på kvällen. Vissa dagar så kan jag inte låta bli att hoppas på att allt är en dröm, att du står där och väntar på mig när jag kommer. Det har gått över fem år sedan du försvann, jag visste att det skulle göra ont att förlora dig, men inte att det fortfarande skulle göra ont och såhär mycket.

Min underbara fina vän. Du är så saknad. Jag kommer aldrig glömma dig. ♥

Jag vill bli starkare, jag vill kunna skjuta undan alla negativa tankar, jag vill kunna stå rakryggad och säga att jag har haft cancer utan att behöva oroa mig för hur folk kommer reagera, jag vill bli färdigutbildad, jag vill ha bra betyg, jobba på förskola, vakna upp med ett leende på läpparna och känna hur mycket jag älskar mitt jobb, se G växa upp, jag vill flytta hemifrån och få inreda min alldeles egna lägenhet, jag vill ha många galna minnen med mina vänner, jag vill ut och resa, jag vill springa på en gammal vän och hitta våran vänskap igen, hitta ett mysigt litet café inne i stan som bara jag går till när jag vill ta det lugnt, jag vill ha ett eget bibliotek, jag vill påverka ridsporten, jag vill ha egna hästar, jag vill rida paralympics, jag vill vara en bra förebild för alla, jag vill berätta min historia, jag vill ut och föreläsa, jag vill skriva en egen låt, jag vill rida över en sandstrand i solnedgången, jag vill skriva en egen bok, jag vill få chansen att berätta för Carola, Sarah Dawn Finer och Helen Sjöholm hur mycket dom betyder för mig, jag vill forska om Goltz syndrom och vara en förebild för alla drabbande, jag vill dela med mig av mitt liv inom ridsporten och andra organisationer, jag vill bli en bättre kristen, jag vill hitta han som får mig att känna mig trygg och älskad, jag vill gifta mig på en sandstrand, jag vill  flytta till en fin villa, jag vill bli mamma, jag vill kunna berätta många historier om vad som hände när jag var ung, galen och kär för mina barn och barnbarn,  jag vill se mina vackra barn växa upp i en trygg miljö och älska dom villkorslöst, jag vill lära mina barn allt jag kan, jag vill bli gammal med mitt livs kärlek, jag vill dö hemma i min egen säng och inse vilket fantastiskt liv jag har haft och kunna säga att jag har levt mitt liv till 110%.

Jag vet att klockan är mitt i natten och att typ alla sover, förutom jag. Jag sitter i min säng med Sarah Dawn finer i öronen och gråter lite. Jag vet inte riktigt varför ärligt talat, men ibland kan det vara skönt att gråta ut, jag tror att det är bra faktiskt, man kan inte hålla alla känslor inne hela tiden. Däremot så kan jag inte riktigt avgöra om jag gråter för att jag är ledsen eller glad. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag mår.

Jag kan såklart inte sova som ni har förstått och när jag inte kan sova så börjar tankarna att snurra runt. På vad man har varit med om i livet, på framtiden och på nutiden. Vem gör inte det lixom? Jag har börjat drömma konstiga drömmar igen, jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dom och om jag ska försöka tolka dom. Har varje dröm någon mening tror ni? 

Vänner, jag måste nog försöka ta ett djupt andetag, torka tårarna och försöka sova nu. Det är en ny dag imorgon och jag ber till Gud att den blir bra, jag är glad så länge jag lever, kanske hade jag inte gjort det om jag hade haft otur. Glöm inte att ni alla är värdefulla, kärlek och godnatt ♥.

I'm holding on to something that used to be there hoping it will come back, knowing it won't.

Känner mig, förvirrad, förtvivlad, stressad, ledsen. Det var inte så här det skulle kännas...

Jag hade ett gå-vidare-i-livet-samtal med en av mina bästa vänner i Fredags förra veckan, ni vet ett sånt där samtal där det på gränsen börjar gå över i deeptalk sådär på en fredagskväll över ett glas vin. Vi kom in på en upplevelse och en person som har funnits i hennes tankar och malt och tagit onödigt mycket energi i flera månader och nu hade hon äntligen fått lite klarare syn på det hela (jag vill inte gå in på vad eller vem det handlar om såklart, det stannar mellan oss två) men att när hon väl hade börjat få ur sig alla tankar och kanske blivigt lite klokare så blev det så tomt i hennes liv. Oavsett om det mesta inom det ämnet hade tagit hennes energi och tankar på ett negativt sett så kändes det tomt, som att det fattades något i hennes liv. Jag förstår precis vad hon menar, jag är också inne i en sån situation. Hur lätt är det egentligen att gå vidare med livet efter att ha fått en aha-upplevelse över något eller någon som har tagit upp så mycket energi och tid av ens liv? Varför verkar vi människor alltid ha så himla svårt att bara släppa taget och gå vidare?

Jag går runt med så otroligt mycket känslor just nu som egentligen tar upp alldeles för mycket energi, men jag vet inte hur jag ska bli av med dom. Det spelar ingen roll om det är positiva eller negativa tankar, dom bara finns där både när jag är vaken och när jag sover och det gör mig så frustrerad. Jag önskar att jag bara kunde radera allt och få vila hjärnan lite. Vad är jag rädd för och varför? Jag kommer fortfarande vara jag fast jag lägger ett kapitel bakom mig och går vidare i mitt liv, eller?

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, vissa dagar känns det som om jag håller på att krypa ut ur skinnet av alla känslor jag går och bär på. Jag är arg. Konstant, på alla. Egentligen kanske jag bara skulle behöva gå en promenad och ställa mig mitt i skogen och skrika eller kasta all porslin i väggen så man får ut all vrede, men då kanske man klassas som galen? 

Det värsta är att jag vet exakt vad jag är arg på men jag vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre och för att bli av med ilskan. Det känns som att det inte längre är okej att känna, men vem är det egentligen som bestämmer det? Det känns som om ingen förstår hur jävla arg jag är och varför. 

Jag är så arg så jag kan börja gråta för ingenting, jag har nog aldrig varit så här arg, eller snarare förbannad i hela mitt liv. Jag kan knappt kontrollera ilskan och det gör mig nästan rädd. Rädd för att jag ska ta fel beslut genom livet, att jag ska skada personer jag älskar (inte fysiskt utan psykiskt). Jag borde gå vidare, jag kan inte stå och stampa på samma ställe hela tiden, utan måste försöka hitta ett sätt att lämna det förflutna och gå vidare. Men jag vågar inte, kan man inte bara gå tillbaka två veckor och stanna där, då jag visste hur jag kände och hur det var, framtiden verkar vara så läskig...

Äntligen så kommer man in på bloggplatsen igen, behöver skriva av mig lite känner jag efter dagen idag, har varit mycket känslor...

Jag tror inte riktigt att jag har förstått att det var sista dagen på VFUn idag. Ingen tidig uppstigning för mig för att åka in till södermalm i rusningen imorgon, ingen lek i sandlådan med barnen, ingen samling, ingen pedagogisk måltid, inget mys på vilan med trötta barn, ingen fras som lyder "hej då alla barnen, vi ses imorgon". Ååh vad jag redan saknar allt, all pepptalk från världens bästa personal, inga observationer, inga skrattande små barn. Jag förstår verkligen inte, en månad har gått alldeles för fort! 

Det går inte att beskriva med ord hur bra jag trivs och hur mycket jag verkligen älskar min VFUplats, det känns nästan som om man är kär i kroppen när jag tänker på att just jag har fått turen att hamna på ett sånt bra ställe, är oändligt tacksam och lyckligt lottad över det.

Jag vet att det låter som om jag aldrig mer ska få komma tillbaka, fast jag ska komma tillbaka redan om en månad ungefär för att ta igen några dagar men det känns tungt nu, nästan för tungt. Jag borde vara glad, men jag kan helt enkelt inte...