Men just idag så är det extra svårt...jag saknar dom otroligt mycket.

Det känns som om jag ljuger för folk när jag läger upp gamla bilder på mig själv, här på bloggen, instagram eller facebook. Det är inte jag längre, eller det är jag men jag ser inte ut så nu. Jag har sakta men säkert börjat vänja mig vid min peruk och hur jag ser ut nu, för några månader sedan så ville jag inte vara med på bild om det så var bara på ena kanten av bilden, men nu känns det ändå lite lättare att se sig själv på kort. Jag saknar mitt gamla jag, mitt hår och faktiskt den smalare jag. När jag tänker på att det dröjer typ 3,4 om inte fler månader till jag har gått ner dessa kilon och kortisonen verkligen inte finns kvar i kroppen och att det dröjer typ ett år innan jag har ganska långt hår igen så brister tålamodet. Varför kan inte allt bara vara som innan?

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för er utan att ni missförstår mig, men jag ska göra ett försök.

Jag tycker att det är sjukt jobbigt att ha gått upp 6-7 kg under dom här senaste månaderna. Inte för att det står 52 kg på vågen utan att jag verkligen har blivigt tjockare överallt på kroppen, ansiktet, magen, händer och fötter mm. Allt detta har lett till att jag får ont i fötterna fortare eftersom jag har mer att bära på, när jag sitter ned så känns det som om magen åker in mellan revbenen ungefär vilket gör väldigt ont och är obehagligt, jag kan helt plötsligt inte ha mina kläder för antingen sitter dom för tajt eller så får jag inte ens på mig kläderna. Alla mina jeans kan jag inte ens knäppa och dra upp gylfen på utan jag får göra som när man är gravid och sätta en hårsnodd i knapphålet för att kunna knäppa, jag kan inte använda några av mina ringar eftersom fingrarna är för tjocka, inte använda vissa skor för att fötterna oxå är för tjocka och vissa tröjor får jag inte på mer än över huvudet för sen är jag typ för bredaxlad om man säger så. I början var jag väldigt orolig för att jag skulle utveckla någon slags ätstörning men har kommit fram till nu att det är det sista som kommer att hända, så matglad som jag är. Men jag måste börja tänka på vad jag stoppar i mig, bums! 

Det som är värst är att jag har faktiskt inte valt detta själv. Vätskan som jag har i kroppen är pågrund av kortisonen från cellgiftsbehandlingarna så det finns ju en klar anledning till varför det har blivigt så här. Det har inte heller hjälpt att man inte har orkat röra på sig under terminen som jag brukar och att man faktiskt blir jättehungrig av kortison, det har ju bara lett till ännu mera viktuppgång. 

Det jag verkligen inte klarar av är kommentarer om att det faktistk inte gör något om jag går upp lite i vikt,  för jag är ju så himla smal ändå. Jag vet det och det har jag vetat i hela mitt liv, probmemet är ju bara att jag inte har någon som helst aning om hur lång tid det tar innan all vätska försvinner eller om det överhuvud taget gör det. Det betyder att jag vet inte om det är någon idé att gå ut och shoppa nya kläder som jag kan ha nu, eller om jag bara ska vänta tills vätskan är ute ur kroppen, frågan är då hur länge jag orkar stå ut med att ha jeansen som jag förklarade tidigare i inlägget, få skavsår, ont i föttrna, magen och inte känna sig fin helt enkelt. 

Jag trivs inte alls med mig själv nu och det är otroligt frustrerande att jag inte vet hur det kommer att sluta. Jag blev så lättad när mamma faktiskt bara sa kort och gott ett "okej" när jag sa att jag ville gå ner ungefär 4 kg. Ärligt talat så bryr jag mig inte om ifall jag väger som jag gör nu utan just att kroppen har blivigt så stor. Allt jag vill är att kunna ha mina gamla kläder utan problem, men just nu är jag långt ifrån det målet känns det som...

Efter den sista ridlektionen innan mina cellgiftsbehandlingar startade så kändes det otroligt jobbigt att lämna stallet, jag visste inte när jag skulle komma tillbaka nästa gång och det skrämde mig så enormt.

18/1-12

Jag trodde allvarligt talat att jag skulle klara av stallet idag utan tårar. Jag var så positiv och glad hela tiden. Tills efter lektionen, jag ångrar på något sett att jag inte sprang in på toaletten och storgrät och sedan kom tillbaka med kraft igen. Jag ville vara glad, men det gick helt enkelt inte, dels för att jag hade ont överallt och sen för att jag inte kunde låta bli att tänka tanken att det kanske var sista gången jag rider på länge. Jag är otroligt glad på något sett att alla ändå är positiva i stallet, för jag blir ju faktiskt peppad och positiv. Men jag önskar ändå att jag hade modet att faktiskt bryta ihop totalt så dom ändå kanske inser hur påfrestande och svårt det här är för mig. Älskade älskade hästar vad ni gör mitt liv värt att leva. Om jag ändå kunde förklara hur jag verkligen känner utan att det låter allt för bittert och negativt...

Nu är jag tillbaka i stallet som vanligt och idag är det sista ridlektionen på vårterminen innan hästarna åker på bete, för mig så känns det som jag redan har haft sommarlov och är redo för en termin med mycket häst, men så är det inte…

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara denna sommar utan hästarna. Dom har varit mitt liv, mitt stöd och mina bästa vänner under denna termin när jag har behövt det som mest. Att känna hästarnas mule på axeln eller bara få krama om dom en kort sekund gav mig så himla mycket ork. Helt plötsligt så var det lite lättare att gå och efter ett tag så kändes det absolut som om jag kunde orka att rida ett dressyrpass på en timme, fast jag visste att det var långt kvar tills jag verkligen skulle orka det på riktigt. Känslan av att få gå in i stallet när man hade varit borta i ca fem veckor i streck och mötas av en vägg med hästdoft fick mig nästan att svimma, det var en sån underbar känsla som inte går att beskriva, jag svävade på moln i flera dagar när jag väl orkade ta mig till stallet.

Jag skulle vilja skrika ut min lycka och tacksamhet över vilka fina människor jag har fått lära känna under alla år i Vällingby och hur mycket dom har stärkt mig, för tro mig det är inte bara hästarna som har gjort det. Att mötas av glada ansikten med orden "Vad kul att se dig igen!" och en kram fick mig att känna mig så välkommen och jag längtade tills jag orkade vara i stallet som vanligt och ha koll på allt som händer. Att få möjligheten att komma på förmiddagarna och ta en skritt tur i skogen lite då och då när jag väl orkade stärkte mig så otroligt mycket både fysiskt och psykiskt, jag mådde så himla bra när jag åkte därifrån och insåg att jag hade hela dagen framför mig och ändå så har jag gjort det jag mest av allt älskar att göra, rida.

Jag kommer aldrig kunna tacka alla nog. Men om det är någon från stallet som läser det här, barn som vuxna, stora som små så vill jag passa på att säga tack. tack för att du är du, tack för att du finns och tack för allt du gör för mig. Du är värdefull, för mig och för många många fler.

Både igår och idag har jag kännt en sån besvikelse när jag har vaknat. Varför kan jag inte bara få fortsätta leva i drömmarna? När jag vaknar så inser jag verkligeheten och vad som komma skall och det är så lätt och skönt att sova, för då glömmar man bort det jobbiga. Jag skäms över att ajg känner så här, varför är jag besviken över mitt liv? Tolka det inte på fel sätt bara, ni kan vara lugna! ;)

Nu ska jag fixa ordning mig sen åker jag till praktiken, kanske sista dagen det får vi helt enkelt se.

Återkommr...

Dagen började på bästa sätt, praktik och massor av lovord och kramar från personalen, såå kul att vara tillbaka!! Dock så blev lyckan avbruten av ett telefonsamtal från radiumhemmet, cellgifter är bestämt nu och massor av kontroller skulle bokas + att jag skulle börja behandingen om ca 2 veckor.

Fortsatte iallafall att jobba vidare och bra var väl det, glömde bort allt jobbigt efter ett tag när jag hade varit med barnen och busat, helt sjukt vad barn kan göra en glad! Slutade vid 3 och åkte raka vägen hem. Fick ytterligare ett telefonsamtal från radiumhemmet på vägen hem, med besked att jag har tid där på Torsdag kl 13 och så börjar behandlingen redan på MÅNDAG! Jag drabbas av panik, gråter på tåget och tankar och frågor snurrade runt.

Tog därför beslutet direkt att åka till stallet för att prata med lite folk där, men mest av allt för att få något annat att tänka på. Hjälpte väldigt bra måste jag säga, har inte lika mycket panik och är inte lika rädd längre. Snarare jääävligt peppad inför ridlektionen imorgon!!!!

Så morgondagen består av praktik på förskolan och sedan rida! Kommer bli en bra Onsdag! :D

Nu ska jag äta choklad och titta på TV.

Ciao!

Jag kan inte låta bli att sitta här och tänka på vad fort tiden går och hur så självklara saker kan påverka en så mycket genom livet.

När någon frågade mig för ca 3 år sedan hur jag mådde så sa jag sådär. Jag ville helst inte tänka på det jobbiga, att förtränga sanningen fick jag höra att jag gjorde, jag tyckte så synd om mig själv och såg hela mitt liv som något negativt, eller jag såg åtminstone alla brister och glömde leta efter det positiva i livet. Ung och dum är en ganska bra förklaring...gymnasiet, andra året, tonåring....det är väl den tiden i livet som man börjar grubbla över saker och ting kanske.

Att välja Didaktus var en självklarhet när jag hade varit där på studiebesök och det var min tur att välja gymnasium. Men att jag själv började spåra ur och vara deppig under dom åren jag gick där trodde jag aldrig om mig själv och att sen få den otroligt fina responsen från all personal hade jag inte ens kunnat drömma om, synd bara att jag inte såg det förs efteråt. Trots att det har gått 1½ år sedan jag tog studenten så kan jag inte låta bli att än idag sakna gymnasietiden otroligt mycket. Bara det att jag fick chansen att sitta och prata med vissa lärare när dom såg att det inte stod helt rätt till gör mig så otroligt tacksam än idag. Jag har lärt mig otroligt mycket av dessa människor, dom har hjälpt mig att bli den jag är idag, en mer positiv tjej som faktiskt ser möjligheterna och inte tvärtom. Jag är övertygad om att hade jag gått på Didaktus nu, så hade dom gjort allt för att hjälpa mig både psykiskt och med skolarbetet. Det är nästan som om jag önskar vissa dagar att jag gick i gymnasiet fortfarande och inte Universitetet, jag kan inte låta bli att tänka tanken på att allt skulle kännas lättare då för att jag skulle få så himla mycket stöd av alla där, jag hade inte varit all alone och behövt fixa allt helt själv som nu om man säger så...

Som sagt så är jag än idag evigt tacksam över att jag faktiskt fortfarande har kontakt med några av personalen i Jakan. Dessa underbara människor kommer jag minnas i hela mitt liv. Det går helt enkelt inte att förklara hur tacksam jag är över allt dom har gjort och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna förklara hur mycket det har betytt och fortfarande betyder för mig. Jag hade aldrig klarat mig så långt som jag har gjort utan dom och jag hoppas verkligen att vi fortsätter att hålla kontakten i många år till.

En liten del av mig kommer nog aldrig att släppa gymnasiet...frågan är om jag gör rätt eller fel? Är det så att jag står och stampar på samma ställe hela tiden och inte vågar släppa taget om tryggheten jag hade under gymnasietiden eller har jag mognat och insett att det faktiskt är okej att känna saknad över en del i livet trots att man har lite av det kvar?

Jag är inte ensam, det jag känner är normalt. Jag vet det! Men jag känner verkligen som om det inte är tillåtet att vara så här rädd, jag vet ju ingenting än, det kan ju gå bra...

Förbereda mig mentalt på cellgifter, hur länge då och hur mycket? Om jag är rädd nu, hur kommer jag då vara om jag väl får beskedet att jag måste genomgå en cellgiftsbehandling?

Förlåt om jag skriver skit här men datorn låg närmast och var på, vågar inte skriva mer för då kommer jag väl skrämma upp er alla med mina tankar...ska försöka släcka lampan igen och sova.

Gonatt <3