Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

~ Laleh

Jag önskar jag vågade tala om för folk hur jag känner utan att dom blir rädda. Jag förstår inte varför jag ens tillåter mig själv att tänka på det som gör att jag bryter ihop totalt. Jag vill vara starkare än så här men ibland så går det bara inte...

Det är nästan lite jobbigt att kolla på denna bild jag känner igen mig så himla väl, jag har haft likadana utbrott som henne. Spelar ingen roll hur mycket folk påpekar att man är lika fin utan hår som med och att folk inte kommer att märka något mm, det gör lika ont ändå. 

Så här såg jag ut i duschen precis. Av någon anledning så började jag bara storgråta när jag satte på vattnet. Jag vet att det inte har med Didaktus att göra, för så långt har jag ändå kommit med mig själv att faktiskt kan kliva ut därifrån med ett leende på läpparna istället för att totaldeppa efteråt. Nej, jag tror helt enkelt att jag hade lite för mycket känslor inom mig så det helt enkelt bara brast just idag, just nu. Jag är så otroligt nervös inför att börja plugga igen, jag hatar ovissheten, jag hatar mig själv. Men det är något som bara folk som har eller har haft cancer kommer att förstå, jag är ledsen vänner.

Nu blir det Doobidoo ♥

Bild från New York, älskar utsikten. Känns så fridfullt och vackert på något vis.

Igår var det en sån där bra dag, då det känns som om man kan ta all skit i världen. Jag önskar jag hade fler sånna dagar. Jag deppar verkligen ihop av att sitta hemma hela dagarna, jag behöver komma ut och träffa vänner eller nått för att glömma allt jobbigt. Kanske kallas det att man medvetet förtränger verkligheten...

Det går lite upp och ner hela dagarna, men för vem gör det inte det egentligen? Jag ska nog sätta på lite mer Carola så kanske humöret kan hållas uppe lite längre än vanligt.

Puss ♥

Jag hittade min skrivbok som jag skrev av mig i förra året. Jag har inte vågat öppnat den än, är så rädd att det ska göra så ont, att alla känslor jag kände då ska komma tillbaka. Egentligen skulle jag vilja skriva några rader i den men jag är för feg. Jag är rädd att om jag börjar skriva i den igen så kommer känslorna tillbaka och jag börjar må så dåligt som jag gjorde då. Jag är starkare nu, det vet jag. Men det känns inte som det, vissa känslor har redan kommit tillbaka och jag kan helt enkelt inte få stopp på dom, det går inte att kontrollera.

Jag vet att det är normalt, jag vet att jag tänker och tycker precis som andra i min situation men det gör det inte lättare. Jag hoppades och bad så mycket sist så jag är rädd att det inte ska fungera denna gång heller.

Det ända jag kan göra nu är att sitta och lyssna på sorgsna Sarah Dawn Finer-låtar. Det är hemskt, hur har det blivit så här? Jag vill inte tillbaka.

Det blir inte alltid som man vill och önskar, man kommer nog aldrig kunna lära sig att hantera nyheter på ett bra sett som man inte vill ha. Började dagen med att åka till sjukhuset för att få prata med kirurgen som opererade mig igår. Vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka, om jag ska vara rädd eller inte.

Det positiva var väl att själva operationen gick bra, inget gick snett och det tog den tid det skulle ta. Det negativa var att det såg likadant ut nu som i Januari innan cellgifterna. Just nu är det bara att gå och vänta i tre veckor för att få provresultaten. Jag hatar det, jag hatar ovissheten, jag hatar rädslan, jag hatar tanken "tänk om", jag hatar balansen, man ska tänkta positivt men inte glömma bort verkligheten om vad som kan hända.   

Jag får försöka hålla modet uppe och faktiskt tänka positivt. Allt tyder ju faktiskt på att jag är frisk, eller?

Jag vet att det kommer gå bra, men ångesten tar över...