Tänkte skriva lite om året eftersom det snart är 2012. Here we go!

Januari: Det nya året skålades in med tjejerna i sumpan och nyårcup i stallet på Jissa. Några dagar in i Januari packade familjen väskorna och flög till Florida i 2 veckor, sol, god mat, upplevelser och en lugn resa som jag mådde så bra av som ni kan läsa här. Var även på min första riktiga arbetsintervju i slutet av månaden.

Februari: Pappa åker in till KS och får sin prostatacancer bortopererad och är hemma efter 2 dagar, otroligt jobbig tid då man inte vet riktigt hur han kommer att må efter operationen och även att pappa mådde dåligt. Var på min första Helen Sjöholms konsert, hon var såklart jättebra! Läs om det här. Jag börjar jobba på en förskola i Akalla, trivdes som fisken i vattnet, drabbas dock av den västa vinterkräksjukan på flera flera år men mådde bra efter en vecka typ. Börjar även sova otroligt dåligt och jag var alltid förskyld och täppt i näsan, detta ledde till en massa sjukhuskontroller och fick reda på att en operation var på ingång. Ridningen gick det dåligt med under månaden på grund av sjukdom och trötthet, fick iallafall rida fina fina Jissa när jag väl red.

Mars: Dåligt med ridning även denna månad, slutade rida på torsdagarna för att jag inte hade någon lust och ork längre, men behöll Onsdagstiden. Jobbade på som vanligt och jag kände mig tryggare och tryggare. Mådde dock fortfarande rätt dåligt eftersom pappa inte blev bättre, det ända positiva var att han var/är cancerfri, men han hade andra problem. I slutet så var jag på CAROLAKONSERT I UPPSALA!! En jätterolig upplevelse och bland dom bästa konserterna jag hade varit på, läs mer här!

April: Jobbade på allt vad jag kunde och fick. Våren började komma sakta men säkert. Började rida Halla igen mer och mer var nöjd men saknade ändå Jissa. I mitten av april opererade jag bort polyperna så jag skulle kunna sova bättre och andas lättare, det hjälpte, dock så försvann min röst. Pappa mådde fortfarande dåligt och allt gick ut över familjen=jobbigt! I slutet av månaden så började jag även rida en häst ute på Lännartsnäs. 

Maj: Slutade jobba den 13onde, red lite ibland. Hela karusellen med magen satte igång, blev tjockare och tjockare och ingen visste varför, efter en hel jäkla sjukhusbesök så stod operation på schemat igen, denna gång skulle jag ta bort höger en cysta och höger äggstock. Jag växte och växte om magen och mådde sämre och sämre.

Juni: 4 juni-ett år sedan jag tog studenten! Fortfarande mycket sjukhusbesök för att ta reda på mer om cystan, var även inne en hel dag och blev tömd på vätskan som cystan producerade eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt. Operationstid den 14onde, låg inne en vecka drygt läs mer här och här om ni är nyfikna. Inte mycket ridning denna månad, första gången under då dom 12 åren i Vällingby som jag missade avslutningsridningen ute på ängen. Firade midsommar på landet och vilade upp mig efter operationen. 

Juli: Slappade och försökte njuta av sommaren. Återbesök på sjukhuset, fick reda på att cystan sm läkarna hade opererat bort kanske kunde vara cancer och jag behövde strålning. Senare samma månad fick jag beskedet cancer, någon slags äggstockscancer. Pappa mådde dåligt och var fortfarande deppig över sina problem efter sin operation. Norge fanns oxå med i våra tankar under några veckor RIP.

Augusti: Fick äntligen träffa min älskade vän Sunna!! Var dags för ridläger i Dalarna, hästar!! OM JAG HADE LÄNGTAT!! ;D ridningen i Vällingby började oxå, härligt! Började även plugga på SU, spännande. Min röst hade inte blivigt bättre, lät fortfarande hes och nasal, magen var bättre men var påfrestande att gå på kontroller rätt ofta.

September: Pluggade på! Började rida Brolle mer och mer men tappade suget ändå. Kontroller på sjukhuset, upptäckte organisationen ung cancer, rösten bev inte bättre, pappa blev inte bättre, CAROLAKONSERT IGEN! Denna gång på Tyrol, läs här om ni vill :P.

Oktober: Stängde landet för vintern, fick reda på att allt inte såg helt ok ut på min andra äggstock och började besöka sjukhuset mer för kontroller. Mycket rädsla och tankar. Red väl på fast jag kanske inte hade en sån större lust.

November: JAG FYLLDE 20 ÅR! Feest!! Pluggade på som vanligt, mycket sjukhusbesök fortfarande! Red på som vanligt, men var nära på att sluta. Första praktiken i slutet, hamnade på världens bästa förskola!!!! Stockholms international horse show även i slutet av november, hela söndagen fanns jag i Globen och hade det jättemysigt!

December: Sista rycket innan jullov, kämpade på i skolan och började trivas riktigt bra i klassen!! SARAH DAWN FINERS JULKONSERT, läs om den här om ni vill. Julen på G, längtade men ändå inte. Pappa har det varit lite upp och ner, lyckopiller är det som gäller typ...rösten är inte bättre och jag har mått så dåligt pgr av det, är otroligt jobbigt att inte kunna sjunga längre. Jag fick reda på olika saker sakta men säkert om hur det står till med mig ang magen. Nu ska jag förbereda mig mentalt på cellgifter och operation är inbokat om en vecka typ. Är fruktansvärt rädd och förvirrad, men jag ber till Gud att jag kommer blir frisk!

Som ni märker så har inte detta år varit så jättebra, jag vågar faktiskt inte säga att nästa år kommer bli bättre för just nu är jag för skakig och rädd för framtiden, but time will tell ;). Herre jesus vad långt detta blev, hoppas ni orkade läsa hahahahaha!

Det slog slint i huvudet på mig inatt...igen. Tårarna bara sprutade och jag var tvungen att sätta mig upp för att kunna andas igen efter att ha kippat efter luft så länge. Det är inte så ofta som jag verkligen bryter ihop så där men det händer ibland.

Jag vet ärligt talat inte om det är okej att känna så här, är det ens normalt? Jag är så otroligt tacksam över varje dag som jag slipper cellgifter, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att det inte är helt uteslutet än. Men jag vet att jag inte kan hålla på att tänka tänk om hela tiden, det gör hela situationen värre. Jag måste lära mig att leva i nuet och vara glad så länge jag mår bra.

Jag är inte rädd för själva behandlingen, utan för biverkningarna...hela jag kommer att påverkas och jag är otroligt rädd för att jag måste ta studieuppehåll och pausa i ridningen. Jag behöver rida och jag kan inte tänka mig att ens pausa i några månader ens, hur ska jag kunna klara det!?

"Jag tror ändå att ni skall vara mentalt förberedda på att det kan bli cellgiftsbehandling efter titthålsoperationen. Även om man inte ser något suspekt att ta bort så har tumörmarkörer i blodet visat förhöjda värden och man behöver nog denna gång lägga till cytostatikabehandlingen för att vara säker." Detta var en del av ett mejl jag fick idag ev en läkare på KS.

Jag är livrädd. Jag har förlorat kontrollen över mitt liv! Just nu vill jag bara att allt ska bli som vanligt igen...

Snälla?

Sången har alltid varit en stor del av mitt liv. Det har varit som terapi för mig och är fortfarande, att lyssna på musik kan ju vara som terapi för alla, men att sen få sjunga på riktigt är som terapi för mig och är en sån viktig del i mitt liv. Jag blir så otroligt glad när jag sjunger, det är som om all press och alla krav försvinner och man kör bara sitt eget rejs och tänker på det. Hela jag växer flera decimeter och känner mig stark på nytt, oavsett om jag sjunger i kör eller själv.

När jag helt plötsligt inte har någon röst längre att sjunga med (och knappt prata med) så blir allt fel på något sätt. Jag känner inte mig själv längre, det fattas något både i mitt liv och i mig själv. Det känns inte som jag och är liksom inte hel längre. Jag behöver sjunga för att få koncentrera mig på något annat, jag behöver göra något i mitt liv som jag faktiskt vet att jag gör ganska bra.

Jag vet att jag fortfarande har stallet kvar och det är jag otroligt glad över, annars hade jag nog inte orkat så länge som jag har gjort. Men det blir ju fel ändå, det kan inte fylla alla hål i mitt liv. Oavsett vad man gör så finns ju alltid musiken där.

Ibland önskar jag att jag bara kunde springa ifrån allt som har med musik att göra, men jag vet ju att det inte går och jag vet att hur ont det än gör vissa dagar så måste jag ändå ha musiken nära mig, för det är ju jag. Nu så här i juletider så gör det som mest ont i mig. Julmusik är bland det bästa som finns och att få höra alla förskolor, skolor, stall sjunga julmusik och allt är så otroligt frustrerande och jobbigt. Jag kan ju inte delta på samma sätt som jag alltid har gjort och när jag inser det gång på gång så gör det så himla ont i mig och det känns som om allt självförtroende försvinner. För någon dag sedan så bröt jag ihop i duschen, att mima till en låt som man vet att man kan sjunga är så otroligt jobbigt. 

jag kan sitta här och skriva lika långt till hur jag känner men det går helt enkelt inte att förklara hur otroligt jobbigt det här faktiskt är, jag förväntar mig inte att ni ska förstå för det kan ni inte, men åtminstånde ha överseende med att jag låter så här och inte hålla på att skratta eller prata om det för tro det känns som tusen knivar i min rygg och jag tar det otroligt hårt. 

Är så less, är så ledsen, är så frustrerad, är så arg....vissa dagar kan jag inte låta bli att tänka att det kanske aldrig kommer bli bra...

Ibland blir det inte riktigt som man hoppats....

Bara för att verkligheten kom ikapp mig nu.

 Jag. är. rädd.

Det är tre saker varje år som jag måste uppleva för att känna den här äkte julkänslan. 

Den första är Stockholm international horse show. Att gå på finalshowen varje år har blivigt tradition och när man sitter där och får se hästar som rubolf och barnen stå och vinka som tomtenissar mm så känner man verkligen att julen är påväg.

Den andra är julpynt i stallet. Oavsett om man pyntar själv eller andra pyntar så är det så himla mysigt att kliva in i stallet och mötas av hästlukten samtidigt som man ser allas julpynt till hästarna.

Den tredje och sista är att gå på Carolas julkonsert. Ingen jul utan Carola brukar jag säga och varje år har jag längtat till konserten mer än till själva julafton. Att få höra gospel, julmusik och julprat av en artist som verkligen älskar julen och är så sann och ärlig måste vara det bästa som finns! När jag tar första klivet utomhus efter konserten så känner jag verkligen att nu är det jul, då är det på riktigt!

Det jag vill komma till är att Carola inte har någon julkonsert i år. Hon har valt att hänga med på turnén Stjärnklart istället. Jag skrev ett inlägg om det innan sommaren typ då jag var så upprörd över hela deras koncept, men jag ska ärligt talat ta tillbaka lite för jag visste nog inte riktigt vad jag snackade om. Jag tycker att det är jättekul för Carola att hon får uppleva denna cirkus, tyvärr så är konserterna bara för företag så jag kan inte kolla!

Jag är ärligt talat otroligt ledsen över att Carola inte har någon konsert i år. Det har lixom blivigt som en tradition för mig att inviga julen på det sättet och jag tror att jag hade behövt hennes julkonsert mer än någonsin detta år. Jag kommer verkligen sakna denna julefrid som jag brukar få efter hennes konsert och jag inser mer och mer nu när jag lyssnar på hennes julskivor att jag verkligen vill se henne live på scenen och sjunga dessa låtar. Fy fan vad jag önskar att hon hade konserter iår. Men jag är ändå otroligt glad för hennes skull att hon är med i Stjärnklart.

Som tur är så har Sarah Dawn Finer julkonsert den 18 December som jag och Mamma ska gå på, så jag hoppas att jag får lite julkänsla efter den! Längtar som bara den!

Jag hade ett långt telefonsamtal igår med min läkare som opererade mig i somras.

Jag blev ju slussad till radiumhemmet vid juli någon gång och sedan dess haft en ganska dålig läkare där. Varje gång man klev ut från hennes rum så såg man ut som ett ännu större frågetecken än vad man gjorde innan. Varken jag eller min mamma visste inte riktigt om man skulle vara orolig eller inte och man fick knappt några svar på frågorna man ställde, det man helst vill slippa är att gå runt och oroa sig i onödan. När man slussas till radiumhemmet så har ju ordet cancer tagits upp. Oavsett ålder, kön, situation så är det ordet ett skrämmande ord och då är det så himla viktigt att allt sker på rätt sätt och att man som patient för klart för sig vad som pågår. 

Jag och mamma tog därför beslutet att mejla min gamla läkare eftersom det hon är den jag verkligen litar på. Har skrivit om henne i ett annat inlägg som ni kan läsa här.

Men i alla fall. Denna underbara läkare är bland dom bästa jag har haft! Hon sa till mig flera gånger att jag inte behöver vara orolig, att oavsett vad röntgen visar så finns det behandling att få. Hon verkar förstå att det är psykiskt påfrestande att gå runt och vara orolig. Hon sa i princip allt som min andra läkare hade sagt men på ett bättre sätt, hon förklarade från början till slut vad jag hade gjort för några undersökningar och varför, hon nämnde dom negativa sakerna men var så himla tydlig med att nämna dom positiva sakerna och sa flera gånger att jag inte behöver oroa mig, men att hon ändå förstår varför jag gör det. Hon förklarade också att det inte är någon brådska med behandlingen oavsett vad det blir för någon, för cystan jag har på vänster äggstock är minimal och den växer inte så fort, så då gör dom alltså flera olika undersökningar för att sedan kunna ge mig den bästa behandlingen.

Det kändes som om jag gick i trans efteråt. Jag var så himla lugn. Hur mycket jag än kände efter så kände jag inte samma frustration längre, jag kunde inte vara ledsen hur mycket jag än försökte. Jag tror att det finns få läkare som  är så otroligt skickliga på att ta sig an både patienten och det medicinska och jag är otroligt tacksam över att just jag har fått denna fantastiska läkare, hon gör så jag mår bra både fysiskt och psykiskt och det är jag evigt tacksam för.