Hej på dig vackra människa som är vaken vid denna sena tid. Egentligen så borde jag väl sova nu och jag känner att jag är ganska trött, men jag känner mig själv så pass väl att jag vet att direkt när det är kolsvart i rummet och jag ska försöka sova så börjar hjärnan arbeta på högvarv. 

Jag ligger här som vanligt i min säng med tända ljus och filosoferar. Jag tänker på livet. Att det faktiskt nu är Oktober, tiden går för fort! På om jag verkligen gör rätt val i mitt liv. Missförstå mig inte nu, jag vet att jag pluggar rätt och att jag älskar ridsporten men på något sätt så känns det som om jag inte går in för allt helhjärtat. Det känns som att jag kan mer och att jag borde prestera bättre. Hur mycket jag än försöker så blir det fel ändå, ibland har jag god lust att kasta in handduken och skita i det. Kanske är det jag som har för höga krav på mig själv, jag är fortfarande i den tiden i livet då jag vill att allt ska hända nu på en gång, på det bästa sättet och jag vill ha fullt upp. Men jag vet inte om det verkligen är så bra...En sak som jag har lärt mig om mig själv är iallafall att jag aldrig kommer att ge upp. Jag ska kämpa tills jag dör! Tacka Carola för det! Så många gånger som hon har räddat mig. Jag vet, det låter klyschigt men det är sant.

Nä, det var inte meningen att skriva om allt detta. Jag vill bara avsluta med att säga att du är värdefull, precis som du är! Låt ingen få dig att tro något annat. Var lycklig, tacksam och uppfyll dina drömmar! Gud är med dig, hela tiden. Kärlek. God natt.

Jag drömmer om att jag galopperar på en äng. Jag drömmer om solnedgången. Om sommar. Om musik. Om mina vänner. Om allt det fina i mitt liv. När jag vaknar så är jag stark. Det bubblar inom mig av livslust och jag är lycklig på ett sätt som inte går att beskriva. Jag vågar planera. Jag vågar längta och jag vågar vara lycklig. Dom dagarna är bra dagar.

Jag har så himla mycket tankar i huvudet just nu. Det har hänt så otroligt mycket i mitt liv under detta år som jag faktiskt har varit frisk på och på något sätt så känns det som att jag aldrig har haft något bra tillfälle att bearbeta allt. Eller om det är jag som har gjort det med flit för att slippa bearbeta allt. Min lillebror frågade mig igår vid middagsbordet om jag inte känner mig lyckligare och om jag tycker att allt känns så himla lätt just nu när sommaren är här, tydligen så tycker han det vilket är jättebra. Men jag vet ärligt talat inte vad och hur jag känner. 

Så mycket tankar och känslor som snurrar runt så jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Jag har varit här förut, det vet jag. Jag känner igen några av dessa känslor som jag brottades med varje dag i gymnasiet och jag hoppas verkligen att jag inte hamnar där igen. Jag tror inte det, för jag är starkare nu än då. Men det är en ständig kamp att försöka hålla känslorna i styr och att hålla sig ovanför vattenytan och inte sjunka så lågt som jag gjorde då. 

Jag tror att ajg har levt för mycket under detta år. Kan man göra det? Jag har glömt bort att stanna upp och fundera. Jag har alltid haft saker att göra och jag har verkligen gått in för mottot att man ska leva varje dag som om det är den sista. Jag har haft så otroligt bråttom att göra allt, som att jag har försökt ta igen det jag har missat. Men det har gjort att jag har glömt bort att njuta av allt gott som verkligen har hänt. 

Just nu är det ord som kontroll, självnedvärdering, livet och döden som jag brottas med. Ord som inte gör mig klok. Ord som gör mig stressad, ledsen och panikslagen. Jag hatar denna ständiga kamp. Jag hatar att jag slösar så mycket tårar allt sånt här trams. 

"Jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en."

Jag hatar denna känsla jag har i kroppen och har haft i snart två veckor nu. Jag känner igen den så väl och det sista jag vill är att komma tillbaka och sjunka så lågt igen som jag gjorde för några år sedan. Jag vill inte vara så svag, omogen och känslig som jag var då. Då var jag van vid att alltid känna en sten som tyngde mitt hjärta, för några veckor sedan så satt jag och försökte komma på något som var jobbigt i mitt liv men kunde verkligen inte komma på något. Jag var så otroligt glad och sprallig och jag kunde på riktigt säga att jag var lycklig och mådde bra utan att det kändes som om jag ljög, men någonting har ändrats nu och jag blir så förbannad på mig själv att jag börjar känna tyngden på hjärtat igen. Jag vill inte känna det jag känner för jag vet att det bara kommer bli värre då. Men det här är ingen bitter eller ledsen  blogg längre som den tidigare var så jag av slutar detta inlägg nu. 

Trots att jag var trött igår så hade jag svårt att somna. All ångest, all oro och all förtvivlan dök helt plötsligt upp och jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna, det värsta jag vet är att somna på en blöt kudde. Under hela dagen idag så har jag varit väldigt okoncentrerad och har inte kunnat läsa klart en sida i kursböckerna ens. 

Jag tycker inte att jag har sånna här dagar speciellt ofta nu förtiden. Dagar med gråten i halsen och ilska som jag inte vet vad jag ska göra av, jag säger bara saker som jag ångrar till dom jag älskar och gråter för ingenting. Men ibland så kan jag verkligen inte kontrollera den där lilla rösten längst bak i huvudet som säger allt som jag försöker förtränga dagligen. Det är som om det är djävulen på ena axeln som bara spottar ut allt negativt om hur otroligt svag jag är och om allt hemskt som kanske kan hända, och jag hatar det. Jag hatar att jag känner mig så svag för att jag inte kan kontrollera alla röster! Just nu så är det nog mycket annat som påverkar att jag inte helt och hållet orkar kämpa mot alla negativa tankar, men jag hoppas att jag mår bättre snart för som det är just idag och just nu så har jag inte lust till någonting förutom att ligga under täcket och tycka synd om mig själv och älta frågan "Varför just jag!?"

Imorgon är det en ny dag och då får jag se till att samla kraft när jag är i stallet under eftermiddagen. Alla dagar är inte så här, det vet jag. "It´s all about attitude" som Åsa säger!

Jag vet att jag skrev om detta redan förra julen, men sången och musiken har alltid varit en stor del av mig och mitt liv.

Jag kan knappt tro att det var jag som sjöng två gånger i veckan för ungefär 5 år sedan, det är så otroligt svårt för mig att tänka mig att just jag har stått i stadshuset och sjungit för typ ett par hundra i publiken med flera andra körer och teaterbarn. Vilka otroligt fina minnen jag har från den tiden då jag kunde sjunga. I 11 år så sjöng jag i kör och 4 av dom åren så sjöng jag både i kör och tog egna lektioner. I gymnasiet så la jag sången på hyllan litegrann men jag sjöng hemma varje dag och jag deltog i alla luciatåg i skolan för att just få sjunga.  Nu har det gått över 1,5 år sedan som min sångröst försvann. En halsoperation och sen var sången över. Jag känner mig fortfarande så otroligt lurad när läkarna än idag inte vet varför min röst har blivit som den har blivit. Jag förstår att dom ville operera men det jag inte kan förstå är att dom inte kunde ha nämnt detta innan, så hade jag kanske varit mer förberedd.

Just i juletid så är detta så fruktansvärt jobbigt. Jag älskar julmusik och jag trivs så bra med att sjunga det. Men nu går inte det. Det är så otroligt jobbigt ibland att lyssna på låtar som man vet att man faktiskt sjöng hyfsat bra då och nu kan man bara ta en ända ton som låter bra när man sjunger den. Att sitta och mima till en favoritlåt för att rösten helt enkelt inte funkar när man sjunger är så hemskt och ibland känner jag bara att jag vill skrika ut allt vad jag har och känner. Denna känsla av besvikelse går inte att beskriva, men det känns verkligen som om det är något som fattas i mig. Jag känner mig inte hel och jag har till och med blivit mer osäker på mig själv.

Jag kommer tillexempel ihåg när jag skulle börja på min VFU för första gången förra året, då hade det väl gått ca ett halvår sedan operationen. En ny förskola och nya barn, det är alltid lite nervöst. Just då kom jag då alla hade börjat öva på jullåtar på samlingarna och sånt. Det var vissa dagar som jag bara vill gå därifrån. Vissa dagar övervägde jag att låsa in mig på toaletten en snabbis innan eller efter samlingen och bara storgråta och få  ut allt för att sen komma tillbaka med ny kraft igen och klara av resten av dagen. När man berättade detta för folk som inte höll på med sång och fick svaret ”Du, jag har aldrig kunnat sjunga så du är inte ensam med att vilja kunna det.” så kändes det nästan alltid som ett slag i magen. Det var otroligt tungt under den perioden.

Jag ska inte ljuga, självklart så har rösten blivit bättre och jag går nu hos en logoped som har lite hopp om att min röst ska bli bättre. Men den kommer troligtvis aldrig bli som den var innan operationen.  Jag håller på att lära mig ett nytt sätt att använda min röst på. Jag har lagt ner mycket jobb och jag kommer inte att ge upp än för det är inte förs för några månader sedan som jag faktiskt insåg att jag kunde ta några ynka toner igen.

Tänk att det ska behöva hända något speciellt för att man ska inse hur mycket något verkligen betyder för en. 1,5 år har gått med otroligt mycket känslor inblandade och fortfarande så sitter jag här och gråter över detta. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna hantera dessa känslor…

Den frågan har jag funderat på mycket dom senaste månaderna. Man hör så mycket överallt att människor som har gått igenom någon slags cancer plötsligt får en annan syn på livet, att det är som en liten nära-döden-upplevelse. Att man får en andra chans och att man helt plötsligt inser att livet är så värdefullt. Vissa förverkligar sina drömmar, börjar träna och leva sunt, eller kanske bara är sådär spontan för att se vad livet har att ge. Det är som att man helt plötsligt kommer på att man bara lever en gång och vad som spelar störst roll i livet.

Det känns som om jag har fått provat lite lätt hur det är att leva med cancer. Nej, det har inte varit lätt och ja, jag har varit rädd för att dö. Efter att ha gått igenom fyra månader med cellgifter, som inte är någonting jämfört med vad andra har fått eller får gå igenom så tycker jag ändå att jag borde känna en större tacksamhet till livet. Jag har inte fått någon uppenbarelse eller ett aha-moment om att jag verkligen måste leva livet till fullo. Jag känner inte att att jag uppskattar vissa saker mer nu än för ett år sedan och det känns så fel på något sätt.

Möjligtvis att jag kanske inte är hemma lika mycket som förut. Innan behandlingarna så var jag mycket hemma, ville bara äta med min familj och anpassade hela mitt liv genom tiderna vi åt middag hemma, ville åka hem direkt efter skolan mm. Nu gör det inte lika mycket att jag inte är hemma på samma sätt, jag kan äta middag ute eller komma hem klockan 20:00 på kvällen och äta då, jag kan göra något efter skolan och inte bara åka raka vägen hem.

Men är det tacksamhet? Jag älskar inte min familj, mina släktingar och kompisar mer än vad jag gjorde för ett år sedan. Borde jag det? Borde jag känna mer tacksamhet till livet? Borde jag tänka oftare nu att jag är så glad att jag lever? Vart har min tacksamhet tagit vägen? Vad ÄR tacksamhet egentligen? Jag vet inte riktigt om jag vill ha svar på dessa frågor. Kanske är det så att det bara är jag som vet svaren, bara att jag själv måste komma på vad tacksamhet är för mig?