Teorilektion idag igen, eller igen och igen....var ju typ 4 veckor sedan vi hade det sist. Tycker att det är rätt skönt att det har blivit teori mera nu, är kul att göra andra saker och inte bara lära sig rida. Vi longerade idag iallafall, Dani och Mary blev det. Var riktigt kul faktiskt förutom att man blev jäkligt snurrig i huvudet efter ett tag haha! För mig så var det ju svårare men med lite hjälp från Sofia då hon höll i linan som blev över och spöt. 

Började med Mary och det gick faktiskt över förväntan, hon var väldigt pigg i början så trodde att ajg skulle flyga all världens väg när hon drog men hon hade lugnat ner sig lite när jag tog över och då gick det riktigt bra! kunde till och med styra hästen ;). Dani var mycket svårare, hon rör sig så snabbt och när man var två i mitten så var det jättesvårt, hon galopperade lite och var väldigt snabb i början men när man väl hade fått galoppen  kontrollerad så gick det väl lite böttre, hon var grymt svår iallafall!

Det är ju så mycket att hålla koll på så här i början men övning ger färdighet och jag hoppas jag får prova på igen!

Jag försöker plugga men mina tankar far och flyger åt ett annat håll hela tiden...

Jag försöker att inte tänka på det, men det går lixom inte. Dags att hälsa på sjukhuset igen imorgon och jag går igenom allt i huvudet hur förmiddagen kommer bli. Det är ju nästan samma sak jag ska göra imorgon som jag brukar göra 1 gång i månaden, men just denna gång så känns det som om mer står på spel, kanske för att det är en annan slags röntgen?

Nästan samma sak varje gång. Vänta på min tur, bli stucken ett par-tre gånger och tillslut får in nålen rätt, få något insprutat i blodet, ligga i ca 60 min på en brits, in på röntgen, bli röntgad i 30 minuter, säga tack och hej, sen är det bara att vänta. Vänta och vänta på att telefonen ringer eller på en kallelse i brevlådan. Egentligen är det ju inte själva undersökningen som är värst, det är den där fruktansvärda känslan av att man inte vet vad som kommer hända och framförallt att läkarna inte vet vad det är för något fel. Det är som om jag inte har någon kontroll över mitt liv längre.......

Vissa dagar så kan jag inte låta bli att tänka varför just jag och varför just cancer?

Jag skriver det här bara för att jag vill få ut lite av mina tankar, det sista jag vill höra nu är att jag måste vara stark, att jag måste tänka framåt, att jag inte kan sluta leva mitt liv. Jag för höra det så många gånger varje dag och jag är less på dom orden! Tror inte folk att jag vet att jag måste vara stark, tror folk att jag bara vill lägga mig i sängen och ge upp?  Att jag inte vågar tänka framåt, att jag inte ser något ljus i tunneln!?

Jag kan lova er att jag VET! Jag vet gott och väl att jag måste kämpa, att jag inte kan sluta leva mitt liv på grund av det här, att jag måste vara stark. Jag vet att jag måste lära mig att leva med sorgen, att jag måste tänka framåt, att jag måste LEVA, och jag gör det. Jag går upp varje morgon och lever mitt liv, jag kämpar, jag har drömmar och jag har mål. Jag kämpar för att jag faktiskt ser ett litet ljus i tunneln, om jag inte hade gjort det så hade jag inte suttit här idag. Jag är 20 år och jag tror att någon gång ska detta få ett slut, att någon gång kan jag lägga det här bakom mig och komma tillbaka som en ännu starkare Elin och leva mitt liv till fullo, eller jag tror inte jag vet! Men jag måste oxå få lov att vara ledsen, bitter, arg, tänka negativt,  you name it! För jag känner mig själv och jag VET att jag har så mycket att kämpa för, leva för och vara lycklig för.

Så, ni som tror att jag bara vill ge upp vissa dagar för att jag är ledsen, varför skulle jag ens vilja ge upp?

Nu måste jag verkligen försöka plugga vidare!