Trots att det snart har gått 3 år sedan som jag fick min cellgiftsbehandling så är det ständigt frågor som återkommer från alla möjliga människor och från alla möjliga håll. För att bringa lite klarhet i hur jag känner och tänker så tänkte jag att jag skulle svara på de tre frågor som jag får mest. 

Hur kändes det när du fick cancer?

När hela karusellen drog igång så var allt väldigt oklart för alla. Läkarna visste inte vad det var för något fel på mig, jag visste ännu mindre och jag var bara fruktansvärt rädd. Men jag visste inte riktigt för vad. I slutet av 2011 så hade jag fått reda på att cystan jag hade opererat bort sommaren samma år kanske var något elakartat, de skulle undersöka det mer och sedan återkomma. Kanske skulle de sätta in cellgifter eller strålning. Helt plötsligt, efter jul och nyår så fick jag ett telefonsamtal där de hade beslutat att ge mig cellgifter då mina blodprov var dåliga. Det var många olika slags läkare som sa att det kunde vara något elakartat men det var aldrig någon som sa att jag verkligen hade cancer. Jag förstod inte riktigt vad som hände utan allt gick bara snabbt, jag fick dålig information och helt plötsligt så låg jag i sängen på Radiumhemmet och fick cellgifter. Denna fråga är med andra ord väldigt svår att svara på, det tog ett bra tag innan jag kunde säga högt att det var cancer som jag hade och inget annat och när jag väl kunde säga det högt så kändes hela situationen så sjuk. Jag? Cancer? Vad kom det ifrån?

Var du rädd för att dö?

Både ja och nej. När man lever inne i "behandlingsbubblan" så är det inte döden man tänker på. Åtminstone inte jag. När jag fick reda på att jag skulle få cellgifter så var jag fruktansvärt rädd för biverkningarna! Jag tänkte inte på döden, jag tänkte inte på cancer utan jag tänkte bara på vilka biverkningar jag skulle få. Jag hade precis börjat plugga på universitetet och det jag oroade mig mest för var att behöva ta studieuppehåll, sluta rida och att jag inte skulle orka leva det liv jag levde. När behandlingarna väl började så blev livet helt plötsligt indelat i behandlingsmånader, istället för att bocka av en examination så bockade man av den första behandlingen, sedan den andra osv. Jag hade ingen tanke på döden, utan fokus låg på cellgifterna. Nu tre år senare, eller bara ett halvår efter min sista behandling så kom rädslan. Inte just för döden, utan för att inte finnas kar.

Hur kan du vara så stark?

Lever man i denna cancerbubbla så handlar det inte om att vara stark. Jag kan vara hur stark som helst, men det tar inte denna sjukdom någon hänsyn till. Cancer tar liv, men den tar inte allas liv. Hur mycket man än vill ge upp så har man ändå bara ett liv och det är livet man lever här och nu. Hur jävligt det än är så fortsätter det. Så många gånger som jag har tänkt "nej, jag orkar inte mer. Aldrig tar det slut." Men ändå så blir det en morgondag och jag fortsätter att leva. Jag har inget val. Människan är så mycket starkare än vad vi tror och när det väl handlar om liv och död så tror jag att vi väljer livet, omedvetet. För vad ska man annars välja? Sedan får man inte glömma att vi alla har olika problem att deala med, hur stort eller smått det än verkar så kan man må lika dåligt över dem. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  God kväll på er vänner! Jag fortsätter denna måndag med en nyhet! Har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra, men nu har jag bestämt mig. Det är dags för mig att gå vidare och blogga på en annan portal. Har bloggat här på Bloggplats...

  Inlägg i samarbete med Gocostum.   Hej på er, har ni liksom jag svårt med batteritiden på er telefon? Jag är hopplös kan jag säga och varje gång så antingen glömmer jag ladda en powerbank, glömmer sladd eller något annat. Så då står jag där m...

  God kväll på er mina vänner! Har ni haft en bra söndag? Min har gått rysligt fort måste jag säga! Klockan ringde 09:30 och jag trodde att den var typ 6 på morgonen då det fortfarande var så mörkt i min lägenhet och jag var galet trött. Me...

  Hej på er vänner! Idag är jag riktigt konsertbakis kan jag säga, men vilken kväll och vilken fest det blev hos Carola igår!   Jag kom dit strax efter att de hade öppnat dörrarna och mötte upp Emelie och hennes mamma. Tillslut så kom v...

Idag fyller hon år. Hon som varje gång plockar upp mig när jag faller. Hon som påminner mig om att andas när livet känns tungt. Hon som har gett mig en av mina bästa vänner. Hon som alltid finns där genom att bara vara den hon är. Hon som betyde...