Hej på er älskade ni. Hemma efter en fantastisk härlig kväll med två av mina fina vänner från universitetet. Men vi kan ta dagen från början. Har verkligen varit duktig idag och läst nästan allt som vi ska ha läst till på måndag. Fick all min kurslitteratur idag så jag hade liksom ingen bra ursäkt för att inte plugga längre. Jag har också lagat middag till familjen, eftersom jag inte skulle äta middag hemma och ändå var hemma nästan hela dagen så passade jag på att laga mat under dagen istället. Jag har också insett att att det tog två veckor hemma i Sverige tills stockholmsstressan kom tillbaka och almanackan är lika full som i höstas, fattar inte hur jag lyckas!?

Under kvällen så har jag varit inne i stan med Melissa och Emma, det var ett bra tag sedan vi sågs sist och nu har de tagit examen och jag är inne på mitt sista år på universitetet, så vi hade mycket att prata om! Som vanligt så åt vi på Jensens, har typ blivit som tradition att vi äter där varje gång vi ses av någon konstig anledning haha. Vi har som sagt ätit gott, druckit gott och haft det allmänt roligt ihop som vanligt! Imorgon är jag ledig exakt heeeeela dagen, det ända jag har inplanerat är att duscha haha! Nu ska jag titta vidare på En clown till kaffet, ciao!

Jag har märkt att jag har ändrats på ett sätt sedan i somras. Inte bara det faktum att jag har blivit mer stressad utan att ända sedan jag blev invald i FU-kommittén under våren 2014 så har jag sakta men säkert blivit tryggare med min funktionsnedsättning. Jag har alltid varit en person som gärna skämtar och driver om det, men innerst inne så har jag enorma komplex över hur jag ser ut, säkert mer än vad ni tror. Men det betyder inte att jag inte tycker att det är kul att skämta om lösa armar och ben. Det jag märker nu är att jag allt oftare vågar slänga av mig armen när jag vill och känner att jag behöver det. I skolan, på möten, när jag pärlar fuck cancer armband för att bara nämna några tillfällen. Jag har insett att det inte är omgivningen som tittar utan det är jag som tittar på dem. Jag har under hela mitt liv mött blickar från alla möjliga håll och vissa tillfällen i livet så har jag tyckt att det har varit så otroligt jobbigt. Men problemet är att jag tror att alla som går förbi kollar på mig och min arm, men i själva verket så bryr de sig kanske inte. Utan det är jag som bryr mig om vad de ska tycka och tänka. Jag försöker fortfarande att gömma min funktionsnedsättning, men mer och mer så känner jag att det är okej att folk tittar och det är okej att ta av armen. För det är jag. Ibland måste jag ha armen på och ibland måste jag ta av den.

Jag är så otroligt glad över att jag får vara en del av FU-kommittén. Jag lär mig inte bara om ridsport utan jag lär mig också om mig själv. Jag utvecklar inte bara ridsporten utan jag utvecklar mig själv. Jag har bara varit med sedan i april/maj i denna kommitté och jag inser mer och mer att ridsporten verkligen är till för alla. Att jag får träffa och lära känna så fantastiskt många fina människor inom ridsporten som ser mig för den jag är och inte för min funktionsnedsättning är så otroligt mäktigt, jag får verkligen känna mig som alla andra. Jag hoppas verkligen att ännu fler funktionsnedsatta får chansen att känna samma tacksamhet som jag gör för ridsporten, för det är alla värda. Utan ridsporten hade jag aldrig varit så säker i mig själv som jag är idag. Utan ridsporten så vet jag inte vem jag är.