Igår kväll precis när jag skulle släcka lampan för att sova så nåddes jag av den fruktansvärda nyheten om terrorattacken i Paris. Samtidigt som jag ligger och mimar till lovsånger i min sköna säng så kämpar folk för sina liv inte allt för långt ifrån oss. Tröttheten gick över till ilska, ilskan gick över till rädsla och rädslan gick över till tårar. Vad är det för värld vi lever i? Hur kan det finnas så mycket hat? Helt plötsligt så känner jag mig så otrygg. Det känns som att vad som helst kan hända vart man än är. Vill vi leva bland all denna hat? Vill vi att våra barn ska behöva växa upp i detta? Vill vi att våra barn ska fråga oss vad vi egentligen höll på med? Har vi inte lärt oss någonting? Jag var så arg, rädd och ledsen när jag skulle sova, min twitter gick varm under natten och jag bara grät och grät ju mer jag såg. Jag vill inte leva i detta hat mer. Jag vill inte att mer liv ska förspillas, jag vill inte somna varje kväll och vakna upp till en värld som jag inte kan vara stolt över. Jag är så fruktansvärt rädd för framtiden. 

Jag förstår inte. Det går inte ihop. Ibland känns det som att allt vi gör är förgäves. All kärlek vi skickar. Alla pengar vi skänker bort. Allt engagemang. För det finns så mycket engagemang. Men ändå så känns det som att det blir mer och mer hat och mindre och mindre kärlek i världen. Men precis när jag skulle släcka lampan en andra gång så såg jag något som gav mig lite hopp. Människor som påminde oss om att inte ge upp. Att kämpa och visa att kärleken kan övervinna. Vi är så många i denna värld som engageras och bryr oss när det händer något fruktansvärt. Vi är fler än dem. Vi är starkare. Vi får aldrig låta hatet vinna!

Var bara tvungen att skriva av mig lite...