Helt plötsligt mitt i all stress och stallhäng så tror jag att jag har kommit på vart mitt problem i ridningen ligger. Enda sedan jag kom hem från USA så har jag då och då haft en jättekonstig känsla när jag rider, jag har ju nämnt det några gånger nu under terminen att jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på denna konstiga känsla. Många gånger så har jag hoppat av hästryggen i frustration då jag verkligen inte fattar varför jag tycker att det känns konstigt. Det har varit en känsla av att jag känner mig helt lealös och ofokuserad på hästryggen och inte hittar takten vilket gör att jag känner mig vinglig och obalanserad när jag försöker jobba Jissa framåt i alla tre gångarter.

För några veckor sedan efter en ridlektion på Jissa så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Jag försökte verkligen gå igenom exakt hur jag kände och det slutade med att jag började fundera på om problemet ligger någon helt annan stans än vad jag trott från början, hur säker jag är i min funktionsnedsättning. Jag har alltid sett mig själv som en person som har accepterat mina hinder. Men varje gång jag ser en inspelning eller bilder på mig själv när jag rider så är det inte alls så jag ser mig själv när jag sitter uppe på hästryggen. I mitt huvud så ser jag ut som "alla andra" när jag rider och då blir det en krock där när jag inser att jag inte alls ser ut så.

Jag glömmer bort att min högersida inte ser ut som min vänstersida, att jag är ojämn.

Jag har pratat om detta frustrerande problem om att jag känner mig vinglig med både Åsa och Anette när jag ridit för dem, ingen utav dem ser det som jag försöker att förklara att jag känner. Jag inser att det är ett positivt tecken, båda två säger hela tiden att jag rider mjukt och fint och att jag ska fortsätta som jag gjort tidigare. Jag vet inte hur många gånger Åsa har försökt att förklara för mig nu att min balans är på topp. När jag red privatlektion sist så kändes det lite som att hon hade ledsnat på att försöka förklara för mig och sa att om jag tycker att min balans är dålig, så vet jag inte vad dålig balans innebär.

Trots Åsa och Anettes försök till att få mig att förstå att jag kan rida, att jag ska tänka positivt och inte överanalysera allt så har jag ändå inte kunnat släppa denna känsla. Det är så fruktansvärt frustrerande att inte kunna sätta fingret på vad som känns fel. För även om allt ser bra ut, så känns det inte bra. Men nu helt plötsligt så tror jag att jag har hittat vart problemet ligger. I min yrsel. Har ju gått runt med yrsel mer eller mindre varje dag sedan flera månader tillbaka, det började någon vecka innan vi åkte till USA och sedan dess så har den alltid funnits där och stört. Jag tror att det är den som gör att jag känner mig obalanserad och ofokuserad på hästryggen. Nu har jag varit yr så pass länge och har börjat tröttnat på att må som jag gör, så när jag rider så kopplar jag bort yrseln och försöker att lägga all fokus på min ridning istället. Men kanske är det så att när jag känner mig så där obalanserad så är det kroppens sätt att säga ifrån. Att jag varje gång jag känner denna känsla måste se det som ett teckan på att nu måste jag ta det lugnt och andas i någon minut innan jag forsätter.

Jag har ingen aning om jag tänker rätt, men denna anledning är den enda logiska jag kan komma på just nu. Det kan lika gärna ha med mina höga krav att göra också, att jag aldrig är nöjd med det jag gör eller tror att folk förväntar sig mer än vad de gör av mig. Men det känns fel i hela mig när jag känner mig så obalanserad på Jissa och då kan jag verkligen inte tänka bort det. Nu ska jag iallafall försöka att lyssna mer på min kropp och försöka att vila mer när jag känner mig vinglig. Håll tummarna för att jag har hittat lösningen nu och att yrseln ger med sig!

Är så tacksam att jag får rida en häst som kan så mycket, nu måste bara jag försöka förstå att jag också kan.

Hej på er vänner. Nu har jag hoppat i mjukiskläderna och sitter och lyssnar på Chess i sängen samtidigt som jag äter lördagsgodis. Sov ganska så länge idag, då mamma och jag kom hem så pass sent igår. Inte nog att det är ersättningsbussar från spånga till Bålsta så blev det signalfel på kvällen i Spånga som gjorde att tågen bara gick till sundbyberg. Så vi var tvungna att ta en liten omväg hem. Tror jag tokdeckade i sängen strax efter 00:30. Idag under eftermiddagen så har jag varit iväg en sväng ned till Spånga station för att fika med Rebecka. Det var ett tag sedan som vi sågs nu så det var verkligen dags att chatcha up lite. Jag älskar verkligen Spånga konditori, men det enda som jag tycker är synd är att det ligger så jättenära busstorget, nu när våren är här och under sommaren så vill man ju så gärna sitta ute på uteserveringen, men där är det nästan bara skugga och så låter det alldeles för mycket av all trafik, så det är nästan omöjligt att föra en konversation med någon då. Men vi satt inne och pratade om allt möjligt istället, mysigt det också såklart!  Vi får se vad jag hittar på resten av dagen, kanske sätter på Chess på DVD istället för att bara lyssna på spotify. Nu ska jag iallafall betala en räkning som jag skjutit på sedan länge, kram på er!

Herregud vilken magisk konsert jag var på igår kväll alltså. tror seriöst att jag hade rysningar rakt igenom hela konsertens dryga två timmar. igår var jag alltså på Chess in concert, en konsertversion med låtarna från musikalen Chess, den engelska versionen då. De som medverkade var bland annat Sarah Dawn Finer, Gunilla Backman, Anders Glenmark, Philip Jalmelid, Johan Schinkler och sist men inte minst dirigenten Anders Eljas med Stockholm concert orchestra och Stockholms musikgymnasiums kammarkör.

Chess är verkligen en av mina favoritmusikaler, dels för att det var den första musikalen som jag fastnade för, dels för att Helen Sjöholm och Tommy Körberg spelade i den svenska uppsättningen, men framför allt för musiken. Helvete vad bra den är! Blir nästan lika imponerad av Björn och Bennys fantastiska musikalitet varje gång jag lyssnar på musiken från denna musikal. Det finns en tanke och en tydlig röd tråd genom alla låtar, varje övergång till nästa låt är genialiska och alla småfinesser som ett flöjtriff som kommer in mitt i en låt eller ett pianoriff någon annan gång och att låtarna har så himla mycket musik i sig gör att jag får rysningar på nästan varje låt. Att dessutom orkestern var där och spelade gjorde den musikaliska upplevelsen så otroligt mycket mäktigare. Sjukt bra konsert var det med otroligt många bra musiker!

En negativ sak dock, att det blev lite rörigt i berättelsen. De fem sångarna som var med hade sina roller, men vissa låtar sjöngs av "fel" karaktär och storyn blir lite rörig då låtarna hamnar i lite oordning. Jag vet att musikalversionen kom senare än konsertversionen, men de hade trots allt en berättare som förklarade lite då och då vad som hände, men det är så himla lätt att försöka se musikalen framför sig. Men det är verkligen det enda negativa jag kan komma på. Det var jättekul att få se Gunilla Backman live igen, senast var när hon spelade i Mamma Mia, det var otroligt kul att se och höra Sarah Dawn Finer i en helt annan roll och med helt annan musik än vad man kanske är van vid, Anders Glenmark är en gammal veteran som jag hört så mycket om inom denna musikal och det var kul att få se honom live. Men den största upptäckte var Philip Jalmelid. Alltså, jag säger bara passa dig Tommy Körberg, du har en riktig konkurrent! Grym röst! Han såg faktiskt ut lite som Körberg också, underbett och sjöng typ exakt som honom, tänk att en så mäktig röst kan komma ut ur munnen trots att båda knappt har den öppen, snacka begåvning, grym var han!