aha, då satt man här igen och ännu en dag ur livet  gar gått. Oj vad deppigt det lät :P.

Jag gick väl upp kanske vid 10:30, trött som piip. Men men kokade lite tevatten och satte mig och dega framför tv:n i ett par timmar, pluggade lite på svenskan oxå, jag kommer aldrig klara det där provet asså, fattar nada :s. 

Ungefär vid 16:00 skjutsade mamma mig till stallet eftersom jag skulle börja jobba kl 16:30, alla barnen var som vanligt snälla och lyssnade och vågade be om hjälp xD. Jag fick oxå många pussar av olika hästar pgr av att jag hade massor med morötter i fickan(ibland är man poppis :P). 

När jag hade pussat på hästar och hjälpt alla barnen så åkte jag hem och duschade sedan var jag så sugen på bullar och ett glas mjölk så det blev tre bullar i magen xD. 

Nu ska jag bara skriva klart det här och dricka en kopp te sedan är det bums i sängs(läser nog lite innan jag somnar).

Natti natti
syns kanske imorgon, då är det skola och jag ska ha friendströjan på mig :P.

puss och kram
Lyckopiller.

Stallet förändrade mitt liv!

1998, då var jag 7 år gammal. Det var samma år som jag satte min fot för första gången i Vällingby ridsällskap efter att blivigt erbjuden ett par ridlektioner i handikappsgruppen.

Sedan dess har mitt liv handlat om stallet. Det har i och för sig gått upp och ned men jag har alltid levt för det stället.

Alltså, som jag nämnde tidigare; jag har varit aktiv i Vällingby ridsällskap i 10 år nu och om jag ska vara riktigt ärlig så minns jag faktiskt inte första gången som jag satte mig på hästryggen. Men jag minns dagarna då man blev uppropad, fick samma gamla häst och gjorde väderkvarnar på hästryggen, haha det var tider, tyckte jag då. Men efter ett par år så började jag tveka, man fick ju liksom bara göra samma saker varje vecka.

Men då kom vändpunkten, Karsten min dåvarande ridlärare var sjuk en dag och vi fick en vikarie, Asta. Jag tyckte att hon var underbar, man fick göra så mycket nytt, rida lite som man ville. Efter lektionen kom Asta fram till mig och förändrade mitt liv. Hon tyckte inte att jag skulle fortsätta i min grupp utan börja i en "vanlig" grupp. Jag sa ja utan att tänka mig för, det var ju det här jag hade gått och väntar på.

Så då var man tillbaka på ruta ett igen, kom till uppropet nervös som vanligt men ändå lite nyfiken på vad som skulle hända, om man fick några nya kompisar eller fick prova någon ny häst.

Dom första lektionerna fick mamma springa bredvid efter som det var det jag var van vid. Men efter ett par veckor så fick mamma sitta och titta på för då klarade jag mig själv. Mitt självförtroende blev bara större och större för varje vecka som gick eftersom jag kände att jag verkligen klarade av det mesta själv.

Åren gick och tillslut fick jag galoppera för första gången, jag minns hur nervös jag var och hur svårt det egentligen var, men efter ett par månader så gick det som smort. Jag var verkligen stolt över mig själv!

Efter ett par år när jag hade hunnit vara med på dagridläger och fått en hel del kompisar så bytte stallet ägare, det var på tiden tyckte jag, det var ju tråkigt att byta ridlärare men det är jag faktiskt glad över så här i efterhand. Åsa som jag fortfarande rider för är verkligen sjukt underbar! Det är någonting med henne som gör att man lyssnar och tar till sig. Jag tycker själv att det har gått otroligt fort fram ända sedan jag började rida för Åsa.

Men det var ju fortfarande spännande att se hur mycket som skulle ha förändras.

När familjen Smith tog över blev mycket annorlunda, säkerheten blev viktigare. Det blev helt plötsligt mycket roligare att komma till stallet och vara där, det hände mycket mera nu.

Dom anordnade familjedagar, startade upp massor med nya kurser, som tillexempel en skötarkurs där dom som ville kunde skriva upp sig och bli skötare. Jag blev skötare på en underbar liten ponny Castor.

Tyvärr så hann jag bara vara skötare på honom i ett par månader för Castor led av en sjukdom som gjorde att han var halt och inte kunde gå i slutet så han var tvungen att avlivas i april 2007. Under den tiden så mådde jag väldigt dårligt, jag ville knappt vara i stallet, det var så tråkigt när inte Castor var där. Så där måste jag nog tacka alla mina underbara kompisar som stöttade mig.

Ännu en vändpunkt var när jag blev erbjuden att börja jobba som stallvärd det innebär att jag hjälper nybörjare och kanske har lite teori med dom. Det betydde jättemycket för mig eftersom jag då förstod att personalen visste att jag kunde, det höjde mitt självförtroende enormt! Självklart att jag sa ja på direkten.

Nu tyckte jag att jag hade allt, jättemånga kompisar, en underbar ridlärare och tryggheten, känslan av att folk trodde på mig, det betydde och betyder fortfarande allt. Jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på att jag får vara en del av Vällingby ridsällskap jag älskar allt och alla som har gjort det här möjligt annars så tror jag att jag hade slutat rida för länge sedan och jag hade inte haft sånt bra självförtroende som jag har nu.

Nu kan det bara gå åt ett håll, uppför. Det har redan börjat!