Just nu har jag bara stallet i huvudet. Det ända jag vill är att längta till varje ridlektion, jag vill njuta till fullo varje gång jag hoppar upp på hästryggen, jag vill må bättre både psykiskt och fysiskt efter varje ridlektion. Nu är det nästan tvärtom. Varje Onsdagsmorogn när jag går upp och kommer på att det är ridning så suckar jag och tänker "Jaha, ridning igen..." det är inte det jag vill. Jag har hållt på med hästar i 13 år nu och jag vet att är det något i mitt liv som jag behöver så är det dom.

Jag vet att om jag inte är i stallet på en månad så kommer jag vara riktigt låg, men lik förbannat så måste jag tvinga mig upp i sadeln varje vecka. Det har gått så långt att jag vet att om jag fastnar i vanan att avboka lite då och då så kommer det sluta med att jag tycker att det är så bekvämt att jag slutar rida. Det är ju inte det jag vill innerst inne. Jag behöver hästarna och lektionerna både psykiskt och fysiskt. Varje gång jag hoppar av hästen så är jag så besviken och less, men jag vet inte varför. Jag vet inte om det är besvikelse på mig själv för att jag har för stora krav på mig? Är det rent psykiskt att jag inte orkar koncentrera mig och att jag bara har lust att släppa hästen och göra något annat? Är det bara en period jag är inne i nu som så småningom komer gå över? Jag vet inte...Det jag vet är att utan hästarna och alla underbara människor i stallet så hade jag inte varit där jag är idag...frågan är vart försvann jag i allt detta? Vart tog den Elin vägen som älskade hästar över allt annat på jorden? Som var i stallet 3 dagar i veckan, som var så glad och stolt över allt jag fick vara med om...Vart tog mitt riktiga jag vägen?

Det är sant det Åsa säger, att alla har sina svackor...oavsett om dom går upp eller ner. Men hur länge ska jag ha min? Det är nu mer än någonsin som jag faktiskt behöver ha hästarna och stallet i mitt liv. Jag vill känna att jag kan vara mig själv där, utan press...jag vill kunna vara i stallet utan att behöva tänka på allt annat jobbigt. Problemet är att stallet är en del i det hela som gör att jag mår som jag mår. Men ingen förstår det. Ingen verkar förstå hur fruktansvärt jobbigt jag verkligen tycker det är.

En sak är ändå riktigt säkert. Hur mycket jag än faktiskt vill sluta rida nu så kommer jag aldrig att göra det. Jag har sagt det förr men säger det igen, Slutar Åsa så slutar jag punkt! Av någon konstig anledning som jag inte kan ta på eller förklara så ger hon mig kraft att försöka på nytt, att hålla modet uppe och att kämpa. Vet inte varför, hur och när men på något konstigt vänster så lyckas hon. Jag sitter ändå på hästryggen varje vecka, dom gångerna jag inte gör det så förstår hon varför och hon klandrar mig inte utan hon stöttar mig istället och är positiv på det sättet som bara hon kan vara. det är jag otroligt glad över och jag kommer aldrig kunna förklara hur mycket det betyder för mig, hon är helt enkelt bäst! Hästar är en del av mitt liv, utan hästar så kan jag inte vara lycklig. Att få känna en varm mule mot kinden eller ett huvud på axeln måste vara det bästa som finns!

"Hästar är som luft, utan dom kan man inte andas."

Kändes som om det var ett bra tag sedan jag red med det var bara 2 veckor sedan. Har blivigt så grymt opepp varje vecka att rida men jag tvingade mig själv att hoppa upp i sadeln idag.

Gjorde lite halter i början och sedan satte vi igång med att ställa och rida skänkelvikningar. Första varvet i vänster gick lite segt med ställningen, men när jag hade varit på med både skänkel och hand så började han fatta vad han skulle göra. Skänkelvikningarna gick hur bra som helst! Har en sån tur att få rida på en häst som är så grymt duktig på skänkelvikningar så man känner precis när man gör rätt och när man gör fel. Av någon anledning så går det alltid böättre att flytta undan höger skänkel än vänster, kanske för att jag kan hålla emot bättre med lillfingret då. 

Efter en liten skrittpaus så kom vi på volterna, traven kändes väldigt fin, det finns såklart alltid något att jobba på men tyckte i det stora hela att den var väldigt taktmässig och lugn. efter lite jobb i trav så skulle vi fatta högergalopp, det första jag tänkte var NEJ! Såklart så gick det inte alls när jag hade förberett mig på att det inte skulle gå, travade innanför och kände att det räckte. I vänstergaloppen så gick det bättre, galopperade några varv och det gick galant! Men efter ett tag så kände jag att det räckte och jag fortsatte med trav innanför spåret. Traven efter vänstergaloppen kändes så himla bra då! Han vaknade och jag behövde bara sitta där och se till att tgeln inte glappade och att traven var taktmässig (tack gode gud för speglar!) 

Efter det så travade vi på fyrkantspåret och jag travade typ ett varv sedan orkade ajg inte mer så skrittade av honom och sen hoppade jag av....hoppas på att nästa lektion går bättre, med Åsas hjälp så ska det säkert gå!

Var såklart på förskolan hela dagen idag. Som vanligt så var det jättekul och det blir ännu roligare när man får höra av all personal att dom och barnen trivs med mig! :D

Ikväll är det ridning som gäller, inte så jättesugen faktiskt. Men jag måste upp i sadeln igen annars finns det en risk att jag vänjer mig vid att inte rida och sedan slutar. Jag vet ju att jag behöver ridningen innerst inne så jag kan inte sluta rida.

Återkommer senare ikväll om ridlektionen, håller på att laga mat och brände mig precis på ugnen så måste gå och spola handen i kallvatten igen, fan vad ont det gör!