God eftermiddag på er kära vänner. Himlans tråkigt väder ute idag måste jag säga. Hellre att det snöar än regnar så här enligt mig. Idag stod klockan på 7 och av någon anledning så var jag inte så jättetrött faktiskt när jag gick upp. Åkte till skolan och hade en lektion på tre timmar om intervjuteknik, intressant för min del som ska ut och intervjua dock så kanske man inte hade behövt tre timmar på sig om det. Tror också att min trötthet kom då istället, för i skolan var jag sjukt seg och det kändes som att jag skulle somna så fort jag blundade.

Efter skolan så åkte jag vidare till min gamla VFU-förskola för att säga hej. Det är verkligen som att komma hem när jag kliver in i hallen där, en känsla av glädje, tacksamhet, kärlek och ljus i tunneln. Helt fantastiskt att lilla jag har den turen att känna dessa underbara personer och fått lära mig av dem. Det är så himla skönt att hälsa på ibland för att få en liten reminder att det är förskola jag ska jobba på sen. Det har hänt så otroligt mycket de senaste månaderna så jag hade nästan glömt bort varför och till vad jag pluggar. På vägen hem så hade jag tårar i ögonen nästan hela vägen hem, alltså detta är så typiskt mig nu förtiden. Jag gråter för allt. Oavsett vilket humör jag är på så kan jag inte hålla tårarna borta. Det var iallafall supermysigt att få krama om personalen, prata med lite barn och få se lite glada ansikten!

Nu sitter jag i soffan och känner att jag borde börja laga lite middag inför ikväll. Tror att jag måste dra på lite Carola på högsta volym samtidigt så jag blir av med denna skumma känsla i kroppen och blir taggad inför konserten ikväll istället, kram på er så får vi se om jag hinner titta in här något mer idag.

Vill ha sommar, värme och allsång.

Skola som måste klaras, CV som måste uppdateras, jobb som måste sökas, lägenheter att hålla koll på, mejl som måste skickas, styrelsearbeten som måste fixas, möten att planera in, smådetaljer som måste lösas, vänner som jag vill träffa, konserter jag vill gå på, ridlektioner som jag vill rida, timmar i stallet som jag egentligen skulle behöva ha mer av, utmaningar som jag måste våga göra, fina människor i min närhet som jag trodde kände mig mer än vad de kanske gör.

Krav. Resultat. Ångest. Yrsel.

Mitt i allt detta ska jag fösöka andas. Fundera. Njuta. Livet går så fort just nu så jag blir rädd. På riktigt. Samtidigt som jag älskar detta tempo så vill jag bara stanna tiden. Jag hinner inte med, jag är inte redo för alla dessa förändringar. Inte än.

En motgång känns som ett berg att bestiga. Jag kan inte. Orkar inte.

Jag vill vara bäst. På allt det jag gör. Men det går inte. Inte nu.

Vart tog självkänslan och självförtroendet vägen Elin?